Det varierar ju väldigt, beroende på vad det är som gör att jag mår dåligt. Men om jag berättar för någon att jag är ledsen för att folk på jobbet är jobbiga, till exempel, har jag mer glädje av att vederbörande säger "Sicka fän, har de ingen hut?" än av att få höra "Det beror på att du sänder ut signaler att du behöver uppleva detta för att lära dig. Du måste arbeta med dig själv."

Först måste man få bekräftelse på att man har rätt att vara arg/trött/ledsen eller vad det är. Först när man accepterat och gått igenom, inte förbi, de känslorna, kan man konstruktivt hantera orsaker och verkningar och gå vidare.

Det första stödet borde alltså vara att man försöker förstå vad det är som är jobbigt för den andra och att man visar att man accepterar och förstår ATT det är jobbigt och därmed bekräftar den andras rätt till sin egen upplevelse.

Mmm, jag håller med! Är man ledsen så behöver man få höra att man har rätt att vara ledsen och att det i just nuläget är synd om en. Det är så lätt att stänga av om någon säger: det blir snart bättre eller liknande istället för att precis som du skriver låta känslorna genomsyra en innan man lämnar dem.

Jag tror att vad vi alla vill är att bli accepterade precis som vi är, i varje ögonblick av livet, vi är mer lika än vi ofta tror.
Oavsett om man är glad eller ledsen eller arg. Att det är okej. Vilket det är förstås.

Att visa medkänsla och acceptans med någon som upplever något jobbigt, behöver i mina ögon inte betyda att man säger eller gör något särskilt.
Om jag är ledsen t ex, så har jag egentligen inget behov av att få det bekräftat av någon annan, att jag har "rätt" att må som jag gör. För det som är, det är.
Om det är någon som ska ge mig tillåtelsen att få vara i det, så är det ju jag själv.

Det enda är att det finns någon där som bara sitter med mig och är totalt öppen och accepterande av att det är så det är, just nu. Jag behöver inget som ytterligare befäster historien som gör att jag mår dåligt, vill inte ha medhåll alltså i att det är synd om mig eller så. Jag vill inte fastna ännu mer i drömmen…

Utan bara att få vara i det som är. Acceptans och förståelse, det är allt. Om det kommer ord från den som är med mig, så hoppas jag att de kommer från hjärtat. Där finns uppriktigheten.
Det är så vanligt annars att vi "peppar" varandra när vi mår dåligt och säger; "det blir nog bättre ska du se", "mister du en står dig tusen åter" (som min mamma sa en gång när ett förhållande tagit slut *S*). Falsk positivism som är grundad i rädsla för att ta det som är svårt.

Såna ord ger inte mig något. Det blir lätt en flykt undan den jobbiga situationen genom att säga såna saker. Det går inte att fly, bara få vara i det som är tills det blivit till något annat.
Ibland behövs bara en kram eller en hand på axeln, andra gånger inte ens det, bara sällskapet.

Så ser jag på det.

#3: Jag ser inte skillnaden mellan dina önskemål och mina.

#4 Då kanske vi bara uttrycker samma sak, fast olika då.

Oftast uttrycker jag inte till någon att jag är ledsen eller mår dåligt. Om jag gör det är det i regel till någon närstående, som en ren information för att vederbörande ska bli medveten om det hela. (Om det inte handlar om något som involverar den personen, förstås, då försöker jag föra en saklig dialog om problemet.)

Jag vill inte att den som blir meddelad ska försöka lösa mina problem om jag inte ber om det. Jag vill inte ha goda råd. Inget synd-om-tyckande. Oftast vill jag faktiskt helst vara ifred och bearbeta saken på egen hand, känslomässigt och mentalt.

Det jag önskar är respekt, förståelse och tillit. Respekt för att jag mår som jag gör och att det får vissa konsekvenser för hur jag förhåller mig till omvärlden. Förståelse för att jag gör mitt bästa för att inte vara påfrestande för min omgivning, men att det ändå är svårt att gömma undan den tunga energin. Och tillit till att jag är klok och kompetent nog att ta hand om mina egna känslor och lösa det som samlats inom mig på bästa sätt.

Det värsta som finns är kritik för att jag "beter mig konstigt", till exempel drar mig undan. Det näst värsta är råd om hur jag ska tänka och göra, när jag själv redan för länge sedan tänkt igenom allt från alla tänkbara håll och kanter, och känt in vad som är rätt väg att gå.

Jag är nog dålig på att  uttrycka medlidande och empati till andra, eftersom jag inte vill ha så mycket av det själv. Det enda jag önskar är ett accepterande, precis som en del uttryckt ovan.

Det är stor skillnad på att empatiskt sätta sig in i att det är synd om någon pga jobbiga händelser och att förminska den genom att tycka synd om den ur en offersyn.

Jag gillar inte heller att bli mesad med, men jag gillar inte heller det käcka: men så är det ibland eller ja livet går upp och ner, eller värst av allt: tur att det inte var värre! Det är verkligen inte vad jag behöver om jag känner att saker rasat runt mig.

Jag vill inte heller att någon annan ska lösa mina problem, då blir det en lösning som passar någon annan.

När jag mår dåligt vill jag helst att någon lyssnar och oxå känner med mig hur det är, som i -jaa det förstår jag verkligen att du blev ledsen/arg/svartsjuk osv för. jag blir oxå väldigt glad av rationella diskussioner kring det som fått mig att må dåligt. Analys av vad som hänt, varför och vad man göra åt saken. Men det är ju jag det…

Jag gillar inte heller det käcka - usch, ryser!
Varken offersynen eller inget-problem-alls-synen känns värdig.
Det är antagligen en brist hos mig att jag har svårt för att anförtro mig åt någon när jag är ledsen. Jag tycker liksom att det ska räcka med att jag informerar, som jag skrev tidigare. Men jag förstår att människor kan uppleva sig utestängda om jag inte vill tala om vad det gäller.

När jag någon gång har öppnat mig och verkligen delat med mig av det som är jobbigt, har det oftast slutat med att jag antingen fått kritik för att jag pratar för mycket om mig själv och "tänk på alla som har det värre", alternativt att jag märkt att personen ifråga verkligen inte var redo att ta emot min ledsenhet, utan subtilt signalerar att h*n inte vill höra mer. Och sånt är jag extremt känslig för! Då håller jag hellre tyst, än belastar någon med mina oviktiga personliga problem som bara känns jobbigt för den andre.

I terapeutiska sammanhang har det gått bättre. Då pratar jag med en människa som inte har någon personlig relation till mig, och som har betalt för att lyssna (det vill säga, jag stjäl inte deras tid).

Jag har väl tränat mig till en mer positiv inställning till när jag mår dåligt. Så som man ser sig själv ser man andra… Så när någon annan mår dåligt så blir jag mer terapeuten som lyssnar och försöker ge vägledning i varandet i känslan. Och när jag själv mår dåligt så vill jag bara få vara ifred och se inåt. Om det finns nån där som vill ge nåt så är det ok, om inte så är det också ok. Tröst kan jag ge mig själv och tycker också om att få. Sen när jag är mer klar över vad det är i mig som får mig att känna så här så tycker jag om att ventilera mina insikter med andra och få höra andras perspektiv på det hela.

Den här tråden fick mig att tänka på en av mina favoriter som hängde på anslagstavlan på jobbet (inom vården) efter lite letande hittade jag den på nätet. Jag tycker att den verkligen säger vad det handlar om.

Om att hjälpa…

Om jag vill föra en människa

mot ett bestämt mål
måste jag först finna honom
där han är
och börja just där.

Den som inte kan det
lurar sig själv
när hon tror
att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon
måste jag visserligen förstå
mer än vad han gör,
men först och främst
förstå det han förstår.

Om jag inte kan det,
så hjälper det inte
att jag kan och vet mycket mer.

Vill jag ändå visa
hur mycket jag kan,
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.

Sören Kirkegaard 1813-1855

oj det var nte meningen att skriva med så stora bokstäver. Det bara blev så

Han Kirkegaard var en mkt klok man, garanterat 2 invigd  för att snacka termer som används flitigt på denna sajt

Jag bär nästan jämt mina smärtor och processer själv och vill då också helst vara i fred. Väljer jag att nämna något önskar jag egentligen bara förståelse.

Förståelse är att hålla med mig! Inte komma med just sådant om andra har det värre (det vet jag) eller att du måste se det från den andres synvinkel om det handlar om en annan person, det kommer man ju till när tiden är mogen, när man fått tycka lite synd om sig själv den tid man behövde. I alla fall jag kommer alltid förr eller senare fram till "motparten" och får förståelse för helheten.

Nu kommer jag över allt oftast väldigt fort och är inte "gräva ner" mig typen.

detta var mina tankar…

Det är lite intressant hur så många andliga (min erfarenhet) inte vill dela sina smärtor med andra utan helst bär dem själv (mig inkluderad). Handlar det om bristande tillit pga många smällar genom livet tror ni? Många av oss bär antagligen erfarenheter som liknar de Eremitha beskriver. Men frågan är om inte alla gör det? Fast att många av oss väljer att inte dela mer sen… är vi för kritiska till andras välvilja? Eller är vi otydliga i våra egna behov? Har vi för litet eller för stort ego för att kunna ta emot?

Sedan är jag väl lite tveksam till Kirkegaards uttalande om att man måste veta mer för att kunna hjälpa någon, det tror jag inte riktigt på. Man kan hjälpa andra genom att bara finnas där för dem och lyssna när de mår dåligt tror jag. Fast hela hans text handlar ju om att föra en människa någonstans, och det känns tveksamt tycker jag… alla måste gå sin egen väg utan att bli förd. Men jag instämmer helt i det han skriver om att man måste skilja på hjälpa och ego.

Kirkegaard syftar på personer som leder människor, jag tänker på personer som en typ Asger.Tror jag, det är så jag läser det iaf…

Jag vet att Asger har sagt och jag tror det stämmer, att man kan inte bli förstådd av någon som går efter på vägen. De som kan förstå är de som är på samma nivå eller före. Så upplever jag det nog också, antar att detta handlar om när man har beträtt invigningsvägen.

jag tror också at det handlar om det uttrycket vi hade till diskussion en annan gång om " att bära sitt kors med värdighet". När man är nära eller har tagit 1 invigningen så är det nog så att man som discipel tränar i att ta hand om sig själv och inte belasta andra så mycket, iaf inte mer än nödvändigt.

Så går mina tankar…

Då innebär det ju alltså att man inte riktigt har något val… stöd är inte för andliga.

För man kan inte få stöd av de som "går efter" och de som går före har ju ofta inställningen att detta är prcesser som är en del av livet och det bara är så, plus att man inte ska belasta andra.

Men alla leder väl alla? Även om man inte har en uttalad roll som ledare så leder ju alla någon genom sin blotta existens. Föräldrar leder sina barn, syskon leder sina syskon, vänner leder sina vänner, om man bryter ner hans text till att handla om alla, vilket jag tror att den avser.

Visst kan man hårdra det, men ju längre fram på vägen ju mindre stöd, man ska stöda sig själv, det är ju det som är meningen.

Vi ska ju bli vuxna i andlig mening. Om vuxna rasar samman lätt har de ingen möjlighet att hjälpa o leda sina barn. Det tycker jag syns oerhört tydligt i sammhället idag.

Så för mig går träningen genom evolutionens gång  genom att träna sig i att stå själv, genom stöd från de andra som går före och är jämte mig. Jag ser mer att man är satt att hjälpa så gott det nu går de som går efter.

Jag läser det så hans text, att man kan bara veta om man varit där själv.

Stöd tror jag väl iofs man kan få av alla som kan ge stöd oavsett var på vägen, men är man svag så har man nog inte krafter att stödja andra, man får då försöka klara sig själv först o främst. Ligger man ner har man nog inte krafter att lyfta andra som ligger ner… så grunnar jag…

Jag ser det som att ju större själskontakt och genomströmmning, så minskar behovet av yttre stöd i samma takt. Man har stödet i sitt inre genom själs och gudskontakten och sin själsgrupp.

"10: "Om jag vill föra en människa mot ett bestämt mål …"

"För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör …"

Jag tycker detta var en förförlig sentens! Jaget i texten ser ju sig själv som en gud, som kan leda omkring folk för att vederbörande "vill föra en människa mot ett bestämt mål". En som från sin upphöjda punkt av att "förstå mer än vad han (sic!) gör" nedlåter sig till att "förstå det han förstår". BURRR!

Annars känner jag igen Eremithas beskrivningar. När jag är ledsen säger jag till min omgivning: "Jag är ledsen." Men eftersom jag inte gråter och skriker och gnölar, tror omgivningen inte på att jag är speciellt ledsen. Och om jag pratar mer om varför jag är ledsen, så tycker omgivningen att jag snackar för mycket om något som uppenbarligen inte är speciellt viktigt, eftersom jag inte gråter och ger mig över. Därför är det viktigt för mig att omgivningen visar att den förstår att jag verkligen är ledsen, som jag skrev ovan. Om omgivningen avfärdar det som för mig är en stor smärta och kanske inte ens noterar att smärtan är verklig, är det svårt att känna någon emotionell gemenskap med omgivningen, och då är det svårt att vidmakthålla nära relationer.

Det här är intressant! Jag håller inte alls med om att man inte kan stödja andra för att man är svag själv. Man ska ju inte bära någon annan, bara finnas där bredvid den som har det svårt. Personligen kan jag uppleva att de som är "svaga" (vad som nu avses med det) också har en större ödmjukhet inför livet och sig själva och därmed utgör ett fantastsiskt stöd genom sin stora förmåga till empati.

Jag pratar inte om stöd som i att lägga över sina problem på någon annan, det är ju inte att söka stöd, det är dumpning av problem och handlar om något helt annat (som ansvarsförskjutning).

Jag instämmer med ditt sista stycke Gronstedt om hur omgivningen reagerar.

Kanske har även denna diskussion kommit att handa om flera olika saker. Jag har aldrig avsett att stödet handlar om att inte ta ansvar för sig själv och själv lösa sina problem (ingen annan kan ju någoisin gör det ändå). Utan hur vi agerar när andra har det såvrt och hur vi vill att andra ska agera för att stötta när livet blir tungt för oss.

Hur menar du med detta Mariann:

Vi ska ju bli vuxna i andlig mening. Om vuxna rasar samman lätt har de ingen möjlighet att hjälpa o leda sina barn. Det tycker jag syns oerhört tydligt i sammhället idag.

Jag tolkar detta som att du pratar om just att dumpa ansvar, inte att må dåligt i det avseende jag tänkte på när jag startade tråden.

Det är nog så att vi pratar om lite olika saker.

jag pratar nog mer om att hjälpa mer än om stöd inser jag…

Hihihihi, ok, jag tyckte nästan att det lutade åt det när jag läste dina inlägg.

Jag kanske ska förtydliga då att jag anser att grunden är att alla MÅSTE ta ansvar för sig själva och sina liv. Men även när man gör det hamnar man ibland i jobbiga och svåra situationer där man behöver stöd. Det är sannolikt svårare att stödja en människa som tar stort ansvar, för där kan man inte annat än vara just ett stöd, än en människa som gärna överlämnar sina problem till någon annan att lösa.

Kanske är det just på grund av detta problem uppstår? Vi skiljer inte riktigt på stödja och ta över och därför känner sig många avvisade när de inte får lösa problem utan förväntas bara finnas där.

#21: Där kan du ha en poäng, Hoppfull! Jag hade en gång en partner som inte gärna gav stöd eller agerade bollplank, och h*n förklarade det med att det var jobbigt när jag så tydligt visade att jag inte behövde henom. Alltså just att jag ville att h*n skulle stå bredvid mig, inte leda mig eller bära mig.

När jag sedan en gång verkligen, verkligen behövde henom, visade det sig förstås inte vara så kul att vara behövd heller, så det tog slut .

jag tycker att det är jobbigt med mdelidande. när folk tränger sej på och ska tjata och tycka synd om en och inte kan respektera att man är ledsen. vissa tål inte att man mår dåligt ibland.  jag brukar vilja vara ifred när jag är ledsen.

vill heller inte ha goda råd och färdiga lösningar,om jag inte ber om råd. men det kan vara bra att ha någon att prata med ibland om vissa saker.ibland behöver man nån som bara lyssnar,ibland vill jag ha någon att diskutera något problem med. det beror på vad det gäller.

om någon kommer till mig och anförtror sig sina problem eller är ledsen, så utgår jag alltid från att det är viktigt att bekräfta den individens känsla utav sammanhanget.

jag behöver absolut inte alls komma med klämkäcka tröstande ord, eller för den delen ha svaret på hur han/hon ska lösa sitt problem. Ibland,,,, oftast faktiskt så räcker det gott o väl med att bara finnas där o lyssna.

att lyssna och bekräfta är nog det viktigaste som jag kan göra i en sådan situation. för i allmänhet så har vi ju lösningen inom oss, det tror jag gäller för oss alla.

men det är inte helt enkelt att "bara" lyssna. det är t .om mycket svårt

Genom denna insikt som jag fick för några år sedan ( tidigare var jag alla människors problem lösare o struntade i mig själv) det är ju så mycket enklare att ge råd till andra om hur de ska leva sina liv, än vad det var då,,, för mig,,, att leva mitt liv.

på det här sättet har jag upptäckt att jag har mer kraft och ork kvar i mig själv till mig själv och till andra. Jag är i stunden utan att ätas upp av andra människors problem o framför allt jag tar inte på mig deras problem. De äger fortfarande sina svårigheter,, sen är det upp till dem att hantera sina liv. Jag finns där för dem, men leva sina liv det måste de göra själva.

Kloka ord på vägen: ATT LYSSNA KRÄVER HÖG NÄRVARO
                                            OCH
                              EN VILJA ATT FÖRSTÅ DET SOM INTE SÄGS.

JAg vet inte vem som skrivit raden om lyssna, men jag tycker den är så bra. /

#24 på det här sättet har jag upptäckt att jag har mer kraft och ork kvar i mig själv till mig själv och till andra. Jag är i stunden utan att ätas upp av andra människors problem o framför allt jag tar inte på mig deras problem. De äger fortfarande sina svårigheter,, sen är det upp till dem att hantera sina liv. Jag finns där för dem, men leva sina liv det måste de göra själva.

Jag har gjort samma upptäckt. Min faster sa en gång några ord som fick mig att inse detta på ett djupare plan ( då jag försökt hjälpa min mamma -på ett osunt överansvarigt sätt -att bli drogfri i många, många år…)

Om du tar ansvar för andra, så hindrar du dem från att själva kunna utvecklas.

Den insikten hjälper mig att släppa där jag inte har ansvar att lösa något.Som du skriver, jag kan finnas där, ge råd om de ber mig, annars bara lyssna med öppet hjärta, utan att ta på mig deras problem.

Detta gäller i alla nära relationer…det är ett intressant och givande arbete att uppmärksamma var man " per automatik" kliver in och försöker ta ansvar för andra-  och i andra fall inte tar ansvar för sig själv.En övningsväg är det…

# 25. ja det är värdefulla insikter som kommer till oss. jag känner en så stor tacksamhet inom mig för att jag har vågat öppna upp o söka. livet är en skola i stort och i smått

#24 Så otroligt roligt att du lyfter upp den här frågeställningen! Den tål verkligen att kluras över.

Jag ser givande och tagande som vågor som böljar mellan våra själars stränder… Ibland är det ebb och ibland är det flod… Ibland blir det lite stillastående..

En tanke i det hela är ju ocskå att man ofta försöker hjälpa på det sätt man själv vill bli hjälpt på.

Jag lyssnar ofta mest och kommer sällan eller aldrig med lösningar när någon kommer till mig med sina problem.

Min man (ex) försöker alltid tala om hur man ska lösa problemen. Det finns inget som kan få mig att gå i taket så mycket som det. Jag vill bara att någon ska lyssna, sen gör jag som ni andra, löser eller försöker lösa det själv.

Medan när han haft problem vill att jag ska komma med en lösning. Och då sitter jag bara där och lyssnar. Och får då höra, dig har man ju ingen hjälp av

#28 hihi, kan inte låta bli att småle åt hur alla våra relationer fungerar fast det är ju självklart svårt också … Vad den andre behöver kan man inte alltid själv ge…och tvärtom…

Jag brukar försöka ställa frågor som gör att personen hittar sina egna insikter… och kommer till större klarhet.

En gång när jag gick igenom ett andligt uppvaknande exploderade alla tänkbara känslor inom mig. Trycket var så stort, själen och jag hade (om än omedveten om det) verkligen bestämt oss för att rensa ut allt möjligt skräp som hindrande en större kärlek och frid att flöda inom mig.

Under den perioden behövde jag verkligen medhåll, att vänner nickade och höll med. De behövde - som många av er i denna tråd också uttrycker - inte spä på mina upprörda historier. Det kändes fel. Men att de lyssnade, nickade och tog emot mig trots alla drakliknande känslor, var verkligen helande för mig.

Plötsligt - när några månader gått - så bedarrade alla de där känslorna. Inom mig uppstod ett förunderligt lugn. En sorts tomhet. Och, inte minst, en spirande kärlek som var alldeles ljuvlig och som uppfyllde hela mig. Jag hade vaknat upp till en frid, som var förunderlig, obegriplig, självklar, liksom utan känslor, men som bestod av en inre rymd som var allt som jag någonsin behövde.

Efter det uppvaknandet insåg jag bland annat, att på det sätt som jag tidigare hade bemött andra människors problem, till stor del hade handlat om mig själv: Om jag hade känt mig obekväm med en människa som berättade om sina svårigheter för mig, så var det för att jag själv kände mig obekväm med de känslor som hennes problem väckte inom mig. Om jag ibland hade försökt att lösa hennes problem, på något ivrigt eller hurtigt sätt, så handlade det om att jag själv fortast möjligt ville slippa de egna jobbiga känslorna.

Om jag hade tagit ansvar åt någon annan, och själv försökt att "bära" hans eller hennes problem, så handlade det om att jag inte stod ut med de känslor som jag själv skulle möta om den personen försvann ur mitt liv, dog eller säckade ihop. Detta handlade främst om familjemedlemmar.

Jag såg att det hade varit väldigt svårt "att stötta" på rätt sätt, så länge som jag var rädd för mina egna känslor. När jag sedan vaknade upp och inte var rädd för dessa känslor, eftersom många av dem transformerats till en besynnerlig frid, så kunde jag vara närvarande PÅ RIKTIGT när någon sökte min hjälp. Och det var en stor skillnad.

Nu kunde jag befinna mig "mitt i problemen", som någon anförtrodde mig, utan att känslomässigt vingla hit och dit. Jag behövde inte längre göra motstånd mot känslorna inom mig själv. Jag behövde inte genast lösa någon annans problem och inte heller digna av bördan av att bära någon annans kaotiska situation. Jag kunde ta emot den personen helt och hållet, höra allt, se allt - utan att fly och utan att bära något som inte var mitt.

Jag hade inte så vansinnigt mycket att säga till den som sökte min hjälp. Jag kunde mest känna kärlek, förstå den personen och framförallt VARA DÄR - och inte sällan i stor glädje. Jag led inte för att någon annan led, men medkänslan var ändå större än tidigare. 

Allt det där har många av er säkert redan insett, utan att behöva gå igenom ett andligt uppvaknande. Men jag behövde transformera mina tidigare känslor, för att förstå att HUR JAG STÖTTAR ANDRA många gånger handlar om mig själv. Med andra ord om min egen rädsla för vissa känslor eller, som jag fick glädjen att uppleva; friheten från denna rädsla.

#31 Fin reflektion…Det här fick jag på en kurs i Mindfulness; Livet blir vad vi gör det till. Livet själv bara är. Sedan skapar vi vårt eget liv med våra tankar, känslor, ord och handlingar…

#31 jaaa Jag kommer att tänka på något jag läst om kring detta. Det handlade om ens rädslor kring våra barn, att vissa tex är livrädda att de ska ramla som små .Då handlar oron i själva verket om ens egna känslor att inte  klara av situationen.Man vill inte att nån ska råka ut för en bilolycka för att MAN SJÄLV känner att man inte ska kunna bära den sorgen…

Det är alltså omedvetet ens egna känslor man skräms av, inte att barnet ska plågas av ett skrapsår eller som värst ett brutet ben…det klarar dem finemang om man själv behåller lugnet.Det handlar i så många fall, precis som du skriver, om att man inte står ut med de känslor man själv skulle möta om nåt hemskt hände…

( apropå brutna ben och rätt inställning och mening med allt som sker…min son bröt benet i somras( ja, jag lyckades behålla både  lugnet och tilliten)…oj vad alla släktingar ojade sig och tyckte att det var ju för hemskt -  mitt i varma sommaren då man ska bada o spela fotboll blablabla. Sonen var däremot hela tiden på strålande humör - och lärde sig läsa flytande under den tiden)

Och! Kommer på att den enda gången min son ramlat i trappen när han var liten var JUST när han var med sin överbeskyddade, nojiga, oroliga farmor…det man tänker på drar man till sig..och man får det man behöver arbeta med…

#32 livet bara ÄR . Älskar! Varför göra motstånd till det som kommer till oss? Kan vi göra annat än säga ja och tack ?

#31 Tack för att du delar med dig. Vilken insikt! Och vilket underbart beskrivande inlägg. En del i vår utveckling syftar till att vi skall få känna på 'skillnaden'. Genom transformation och genombrott får vi den upplevelsen.

Jag älskar genombrott. Efteråt :-)

När smärtan bedarrat. Precis under transformationen kan jag känna mig så liten, hjälplös och darrrig att jag inte ens minns att det alltid går bra till slut. Att stormen bedarrar. Och efteråt är det precis sådär fridfullt i hela systemet som när man gjort ett riktigt bra träningspass och tagit ut sig ordentligt. Typ.

#34

Jag älskar genombrott. Efteråt :-)

_

När smärtan bedarrat. Precis under transformationen kan jag känna mig så liten, hjälplös och darrrig att jag inte ens minns att det alltid går bra till slut. Att stormen bedarrar. Och efteråt är det precis sådär fridfullt i hela systemet som när man gjort ett riktigt bra träningspass och tagit ut sig ordentligt. Typ.

_

 Ler igenkännande…

#34 Träningspass???? Är det som när jag eldandas under yogapasset och i slutminutrarna får en " nära döden upplevelse" och läraren säjer; ta ett djupt andetag och vila…

Hmm, varje människa har väl sin upplevelse svarar hon den här diplomatiskt då'ra :-)

Nära döden är det. Varje gång. Det är i alla fall livet till låns i några smärtsamma timmar, ibland dagar eller längre än så. Och upplevelsen efteråt för mig är i och för sig inte ett omedelbart nirvana, det kan ta motsvarande timmar, dagar att landa i det på riktigt. Men en lättnad är det allt

tja, eller efter att man haft mjölksyra i varenda muskel, huvudet dunkar och man känner att NU dör jag…

(#36 eldandning ger mig rysningar….det var inte min grej…kunde inte sova på flera nätter efter de passen…slutade efter ett tag då jag fick för MKT energi av det…mitt problem är sällan att jag är energilös, utan tvärtom…trodde att den yogan skulle hjälpa mig att komma i balans ,men det gjorde den inte.Lugn hathayoga på mornarna följt av meditation passar mig bättre.Men härligt om den kan ge dig nära döden-upplevelser!)

Ja, tänk vad vi människor ska gå igenom…å tänk vilken livskraft/ vilja vi ändå bär inom oss…vem har sagt att det skulle vara lätt att leva…

Som jag ser det (och har upplevt) så får vi gå igenom både mindre och större transformationer på vår väg mot ett mer befriat och uppvaknat liv. En stor transformation kan pågå betydligt längre än i några dagar eller veckor. Då är det ofta en själsstyrd invigning vi går igenom. Men mellan invigningarna får vi ofta gå igenom mindre transformationer.

De mindre transformationerna liksom förbereder vägen för att kundalinikraften kan frisläppas (resas till en viss grad) inom oss utan risk för psykiskt överslag när det är dags för en invigning. Alltså de mindre transformationerna renar oss stegvis, så att de större transformationerna kan uppstå och befästa en ny medvetenhet inom oss.

Varje större transformation eller invigning permanentar ett nytt slags medvetande inom oss, även om vi på inga sätt är "klara" med vår andliga utveckling efter en invigning. Flera steg (invigningar) väntar. Men på en nivå inom oss är vi förändrade "för gott". Det finns förstås en massa mer att säga om det här. Men den här tråden handlar ju om något annat.

#40 så upplever jag det också, att vissa saker känns " förändrade för gott".

Själv skulle jag gärna ta emot några såna där "några dagar/veckors transformationer"  och inte MÅNADER och  ÅR…

men som sagt, det är säkerligen olika syften med hur djupa och omfattande de är…och hur mkt man redan bearbetat i tidigare liv.Finns verkligen mkt att tala om kring detta

#41 Ja, om någon vill berätta något eller undrar något om transformationer och invigningar kanske hon/han vill starta en ny tråd. Vi får se…