Panik
Jag sitter i lugn och ro på bussen in till stan. Plötsligt infinner sig en känsla av panik, som gör att jag måste lämna bussen omedelbart! men jag sitter kvar och bara känner denna panik, och vill klättra på "väggarna".Jag vill bara därifrån så fort som möjligt, och jag känner mig urtråkad samtidigt. Detta händer väldigt ofta när jag åker buss, men aldrig i bil. Varför? Det är ingenting som får mig att undvika att åka buss, har inte tänkt på det mellan tillfällena så att säga. men nu när jag har börjat memorera det så är jag rädd att jag ska få någon sorts " busskräck" vilket jag absolut inte vill ha.Vad ska jag göra åt detta? Kan man göra något?
U R us
Det låter som en panikattack. Detta är ganska vanligt och går för det mesta att jobba bort med beteendeterapi.
Jag tror du kan få lite tips och hjälp på denna sajt
Tänk efter. Kan du identifera paniksänslan. Är den riktade mot bussen eller mot intill sittande människor?
Ja, det låter som panikångest. Jag har själv lidit av det i många år, men äntligen bra igen.
Försök att inte föda den känslan du har på bussen, det är lätt att man blir rädd bara för känslan att det ska hända igen nästa gång du åker buss.
Här är en bra sida för kognitiv beteendeterapi vid panikångest.
låter som en panikångestattack.Man kan öva på att bara iakkta sina känslor, utan att agera på dem, eller tro att de är sanna.Säga till sig själv " det här är bara tankar", se det som att du bara sitter och kollar på en film som försiggår i ditt huvud. Och om du är intresserad av personlig utveckling, så kan det hjälpa att tänka att varje bussåkning är ett ÖVNINGSTILLFÄLLE, liksom vända på det till något spännande, lite utmanande.Inte alls lätt, men trägen brukar vinna.Det är bra om du inte börjar undvika att åka buss, för då kan problemet växa.I stället peppa och berömma dig själv varje gång du klarat av det, fokusera på att du faktiskt kan hantera det!
Andningen kan hjälpa, om du riktar uppmärksamheten på din andning i stället.Efter några minuter brukar attacken då klinga av.
Jag rekommenderar också sajter om kognitiv beteendeterapi, och det finns många bra böcker i ämnet.
All lycka till!
#2
Det är bussen jag vill fly ifrån, men en gång kom det en person och satte sig bredvid mig och då kom denna paniken, jag belv livrädd! Sen dess har det blivit jobbigare att åka buss.
Tack alla snälla för svar!
U R us
Du Choklad. Har du varit kontakt med någon proffs som håller på med parapsykologi? Alltså någon som kan hjälpa människor få kontakt med sin egen undermedvetnaminnen. För att sådana panikattacker liksom många andra liknande känsloupplevelser ligger i var o ens undermedvetna. Tänk på det. Kram från mig.
nej det har inte……har jag inte tänkt på…nu gav du mig en ahaupplevelse…tack!
var får man tag i en sådan person? kram!
U R us
Du Choklad…..Jag känner ingen proffs, men sådana finns. Det gäller bara hitta nån som är "äkta". Själv har jag blivit hypnotiserad jätte länge sen. Inom mitt dåvande jobb av två psykiater. Jag led räddsla mot vattnet. Jag fick kontakt under hypnos vad som hade skrämt mig. Min räddsla försvann. Försök få kontakt med någon som kan leda dig vidare i parapsykologiskområdet. För att äta medicin mot panikångest är sämsta allternativ. Tyvärr många är tvungen att göra så. Kram.
#1 Skulle inte stämpla någon med det direkt…
Jag har fått sådana attacker av att människor som kan ha katastrofala konsekvenser för mig själv sitter på samma buss eller går på, och när energier från oss två möts blir det så.
hej.
jag tycker det är svårt att svara,så här på distans..
första intryckat jag får,är ändå att det inte är själva bussen som är problemet (en panikattak av den) då .."kan" hypnos(ev,regresion hjälpa..
jag är mer inne på Ijin#9´s linje,notera vem/vilka som går ombord på bussen stax innan du känner paniken !
vem/vilka som sitter brevid dig
om det är allmänt eller specifikt .."obehag" du känner (?)(varför?)
lär dig svepa in dig i ett andligt skydd (inte nödvändigtvis i ett "ängla beskydd") utan ditt eget, finn din styrka!
penke
En ångestattack betyder inte att man utesluter att ORSAKEN kan beror på att man tar in andras energier -det motsäger sig inte, så att säga.
Många " öppna människor" får lätt problem med ångest och oro, och symptomen i sig kan lindras med tex kognitiv terapi och mindfulness, det är vi ganska många här som har erfarenhet av…
Ibland kan det också hjälpa om man " avdramatiserar" det hela, från tankar att man suger in andras negativa energier osv,( som ju kan skrämma upp en rejält : /) till att se på det lite mer fyrkantigt,fokusera på sin kropp och andning för att bryta upplevelsen.
#0 DU kommer att finna vad som hjälper dig bäst : )
Här kommer något fårn mej, hur jag blev av med min panik av trånga utrymmen..
När jag var liten blev jag inlåst på toan, låset gick i baklås. Fick panik i den lilla toan och var livrädd, i stället för att gråta/skrika ut min rädsla så tvättade jag mammas nylonstrumpor. Detta var nog den utlösande faktorn som jag vet om.
Krockade med bil i vuxen ålder Då fick jag min panikångest.
Efter ett antal år så fasnade jag i en hiss mellan 2 våningar + att jag var bakis - inget kul kan jag lova. Efter det vågade jag inte åka hiss, tåg eller buss och bil. Ville inte sitta instängd igen.
Min son hjälpte mej så jag kunde åka tåg igen.
Det var till Jul och han var väl 6-7år och ville till en annan stad för att titta i en leksaksaffär. Planerade detta tågåkandet noga, fick testa att gå in i en vagn av konduktören, dörrarna var öppna under resan och resan tar bara 15 minuter, men det är lång tid om man har panik. När vi skulle hem så var det rusnings tiden, kunde inte åka dom 2 tåg som kom, var för mycket folk. Min son sa att nästa tåg som kommer ska jag åka hem med, du kan stanna kvar, gå hem eller vänta tills det inte är mycket folk men jag ska hem iaf.
Kännde mej så dum att den lilla grabben var så klok- jag skämdes för min rädsla för honom.. Men det är väl inte så farligt tänkte jag. Satte honom i en vagn sen stog jag själv mellan vagnarna och hade uppsikt på honom. Efter den resan var jag lycklig, Min lille älskade son hjälpte mej Sen började jag så smått att träna mej med att åka buss korta sträckor, åkte hissen igen. Än idag sitter jag aldrig inklämd utan sitter så jag har koll.. Lider man av panikångest så har du ofta oxå ett stort kontrollbehov, och kontrollen behöver man släppa inte bra att ha. Jag har mera jag behöver jobba på men detta var bara ett lite sak som du kanske oxå kan fixa själv?
Tyvärr funkar inte beteebdeterapi för mej- Jag vill göra det själv i min takt och då hjälpte min son mej
Kram till dej!
Mina tankar av många sjukdomar går samma linje som Sylvia Browne skriver i sin bok LÄR AV DINA TIDIGARE LIV.
Kram och tack till er alla!
U R us
Starta ny diskussion