Oj vilka frågor…. måste fundera lite… återkommer :)

Den där bilden kan ses på flera sätt. Visst, man ska göra det bästa av det man har - om livet ger dig citroner, så gör lemonad, typ. Men man kan också se det som att firren till höger sitter i sin glasskål och vägrar att ens kontemplera möjligheten av att förändra sin situation, därför att den "vet" att skålen är ett "hav av nya möjligheter". Att vara nöjd med det man blivit beskärd kanske inte alltid är hela vägen, sanningen och livet. Betryckande många självhjälpsgurus snackar om att man till exempel måste hitta "små guldkorn i vardagen" - få om att man kanske ska slänga ut hela vardagen, barn och badvatten och alltihop, byta kön och flytta till Kina (för att fritt citera Dilbert).

Men hur man lever ett bra liv? Det är en enorm fråga! Men man kanske kan börja med att inför varje beslut fråga sig: Kommer jag att respektera mig i morgon?

Jag håller med dig Gronstedt, det är väl en svår balans mellan att vara nöjd med det man faktiskt har och modet, orken och kanske viljan att förändra…

Jag klippte in dina frågor Maud.

Hur ska det levas? Hm, det här är en sådan konstig fråga för mig… jag har aldrig någonsin haft en plan eller funderat kring HUR jag ska leva mitt liv. Livet har liksom bara tuffat på och jag har hängt med… det kanske är en felaktig inställning men så är det för mig.

Vad gör livet värdefullt för dig? Oj, nära relationer och friheten att få äga sin tid och tillvaro själv (alltså att få vara ifred), en svår kombination men viktig. 

Hur gör man för att skapa ett bra LIV? Hm, den frågan beror ju lite på vad man menar med ett bra liv… är det ett schysst jobb med en god inkomst, familj och nära relationer, egen tid och utrymme för egna intressen, ett boende där och som man vill bo, karriär osv osv eller allt på samm gång :)

Vad är det jag vill med Livet? Utvecklas… både inuti och utanpå (fast utanpå verkar det inte fungera längre :)

Och vad vill Livet med mig? Oj, här verkar jag ha läxor livet ska piska in i mig i massor… de tar aldrig slut och de tröttar ut mig fullständigt.

Och vad menar vi egentligen med ett bra liv? För mig tror jag ett bra liv vore att få vara frisk nog att orka göra lite saker, orka läsa de böcker jag vill och att ha fred och harmoni i mina relationer. Relationer är återkommande i mina svar och jag tolkar det som att relationer är något jag ska lära mig detta liv.

Vad kan vi göra för att uppnå det? Jobba med sitt inre… det är på något sätt det enda som för mig framåt.

#2 Intressant reflektion! Först får man väl börja med att se vad man älskar i sitt nu och sen vad man vill förändra och sen ta små steg mot det målet.

"God, grant me the serenity to accept the things I cannot change, the curage to change the things I can, and the wisdom to know the difference." Denna bön används flitigt i tolv-stegsrörelsen.

Ett första steg kan vara att se vilka hinder man har i sitt liv. Nästa steg kan vara att bestämma sig för och tänka igenom vad som är verkligt värdefullt i mitt liv, saker som Glädje, Hälsa, Medvetenhet, Frid.

Sen att vara i livet, här och nu från stund till stund, det tror jag höjer känslan av att livet överhuvudtaget är värdefullt.

Jag förstår mkt väl vad alla menar och jag kan bara hålla med… vissa saker hör helt enkelt till mänskilga rättigheter…

men,

för mig är liv = själ = buddhisk vibration = kärlek/visdom

så om jag har ett tillsynes perfekt liv, med jobb, bra inkomst, hälsa och allt vad vi nu kan se som ett bra fysiskt liv, så innebär det inte per automatik att jag skulle anse mig ha ett bra liv….

jag hade det och har alltid haft ett bra fysiskt liv… men däremot saknat livet!!

Och det är just det att näras inifrån av själen och av Gud som är LIV. Finns inte det, så är det inget liv i egentlig mening… för mig alltså.

Detta är iaf den erfarenheten jag dragit av mitt liv….

#2 skulle vilja tillägga att den frågan du avslutar med där… den borde klistras upp framför ögonen på alla…. och i synnerhet mig….den var super!!

Livet är där var du lever det, i gränslandet var tryggheten inte finns. Att leva med rädslor och hunger efter trygghet är inte att leva.

Man måste våga leva för livet är inte enbart något behagligt. Är det bara behagligt så är det inte ett liv.

En människa som lever behagligt känner sig död och meningslös.

#5 Det var liksom detta som dessa frågor ledde fram till för mig. Livet = Själs-Livet och det är detta som är så intressant. När vi inte längre "bara lever på", som en vän uttryckte det, utan börjar ställa frågor som Var detta allt? och Varför är jag här? så leds vi in på att söka en djupare själskontakt.

Vad vill Själen med mitt liv?

#4 Jag håller med dig om att nära relationer är ett klart värde i mitt liv. Mina vänner betyder så mycket för mycket för mig.

Och #7 Utmaningen är väl just att växa i det…

#8 Jag ser det ju som att i de nära relationerna utvecklas vi. Genom att umgås med andra får vi syn på oss själva s.a.s. Särskilt om man har vänner man kan prata om sina smärtor med, genom att dela sina trasigheter kan man bearbeta dem och gå vidare. Våra smärtor är ju ofta våra läxor och därmed en del av vår livsväg.

Min erfarenhet av människor som inte har så många nära relationer är att de inte släpper andra inpå sig, inte blottar sitt riktiga jag och i och med detta sker ingen utveckling heller. Och jag har begåvats med i princip enbart sådana nära relationer, om man ser till familj och släkt! Det är därför som jag tror att nära relationer är en del av min livsläxa denna gång.

#7 Så då skulle ett obehagligt liv vara något att sträva efter…

jag tror absolut inte att man kan generalisera så och säga att en människa som lever behagligt känner sig död och meningslös, jag tror inte någon annan kan avgöra/bedömma hur någon annan människa känner sig i en given situation annat än den människan själv.

Här kommer jag att tänka på en sak… en artikel av Karl-Erik Edris…

Det är inte hur man har´t utan hur man tar´t

#9: Varför skulle det vara så viktigt att blottlägga sig själv för andras petande och rannsakan? Vad har andra med mig och mitt att skaffa? Det är väl huruvida man vågar betrakta och rannsaka sig själv som är det viktiga, ändå?

*en som inte har och inte vill ha några nära relationer*

#11

Jag kom bara att tänka på att det är i mötet med andra som det finns saker att betrakta och rannsaka sig själv i. Visst kan det komma upp saker i en själv ändå när man inte har folk nära inpå sig men det är mycket mer en spegling av en själv när man har nära relationer upplever jag det som.

Men det betyder inte att man behöver blottlägga sig själv för att andra ska gå in och peta och rannsaka (men det kommer man kanske inte undan ändå om man lever med människor och frågan är då hur jag reagerar på det? Där finns ju då något att betrakta i sig själv. Som jag ser det)

#7

Jo jag kan kanske förstå hur du tänker. Som jag ser det så finns i samhället mentaliteten att problem ska man inte ha, bara lycka och framgång. Även inom New Age upplever jag att det till stor del är så. Alla vill ha små lyckopaket att öppna och sen är allt bra. Allt går ut på att sträva efter att bli lycklig, nå överflöd och framgång. Samtidigt så blir allt fler deprimerade och mår psykiskt dåligt och klarar inte av att handskas med motgångar då de inte fått lära sig det många gånger. När vi har det för bra och inte lever på djupet så blir det en tomhet istället.

Livet är inte problemlöst. Som jag ser det är vi här för att växa i lidandet som livet innebär för oss även om det också ger oss lycka stundtals. Frågan är bara vilken inställning vi har och vilket förhållningssätt vi har till både lycka och lidande. Och hitta en balans i vårt förhållande till våra rädslor och vårt trygghetsbehov och kunna släppa för att bli än mer levande, på ett sant sätt. Allt vårt lidande hänger samman med något vi hänger fast vid, i det inre och/eller yttre. När vi kommer underfund med vad det är så kan vi också släppa lidandet. Enligt mina erfarenheter.

#12: Min fråga gäller mest: Varför ska andra människor och speglingar i dem automatiskt anses vara viktiga och värdefulla - bara för att det handlar om människor? Är det inte viktigare att spegla sig i (varför man nu skulle göra det) eller rannsaka sig utifrån företeelser som verkligen är viktiga? Att ifrågasätta sig och utvecklas i väsentliga relationer?

Hm, kanske är det just närheten till andra som gör att man vågar blotta sig och granska sig själv. Min tanke var inte alls att de andra skulle peta i en utan det ska man göra själv :) Men det är betydligt svårare att skapa sig en helhetsbild om man enbart har sina egna tankar och känslor i fokus. Jag ha exempelvis skapat mig en världsbild utifrån min uppväxt, utifrån mina känslor och utifrån det jag såg och hörde. Inte förrän jag fick hjälp med att vidga den kunde jag sätta mig och mina känslor i ett mera riktigt perspektiv. petande och rannsakandet gjorde jag själv men jag är glad åt att jag fick flera bilder som gjorde helheten mera komplett.

Vad menar du Gronstedt med företeelser som verkligen är viktiga och väsentliga relationer?

#15: Jag menar att i mitt liv är de viktigaste relationerna inte till människor utan andra varelser, saker och företeelser.

Måste det vara så att man "enbart har sina egna tankar och känslor i fokus" om man inte har nära relationer med andra människor?

Nej det tror jag inte men om man inte kommunicerar med andra, människor, djur eller annat vilket ju nära relationer förutsätter, så hamnar ju ens egna tankar i fokus.

Jag tror inte att jag skrev att det måste vara människor, men jag skrev utifrån mig och de är de relationer jag fixar ännu så länge :) eller jag gör ju inte det så bra heller men ändå :)

#17: ! Nej, du begränsade det inte explicit till relationer till människor, det extrapolerade jag nog själv …

Med "en som inte har och inte vill ha några nära relationer" menade jag ju "en som inte har och inte vill ha några nära relationer till människor - i alla fall inte de närmaste relationerna". Ack, så man kan förutsätta …

Jag tror utveckling sker när man "stångas" och det sker väl bäst i när man umgås företrädesvis med andra människor…

"Point of tension" pratas det mkt om i esoteriken och denna spänningspunkt lär vi skapa genom att ge oss in i relationer, arbeten och andra uppgifter…

att sitta som eremit på ett berg och vibrera eller vad vi nu vill, skapar nog inte någon större utveckling, utan det handlar väl om att ge sig ut i "lejonetskula"…. stoppa handen i getingboet och hålla den där… oavsett…. träna i att hantera olika situationer bättre o bättre, dvs med större kärlek och visdom…

grunnar jag

#19: Fast då är vi ju tillbaka till min fråga: Varför är det bättre att stångas med människor, bättre att lösa problem som uppstår i relation till människor, mer lovvärt att träna på att hantera situationer som innefattar människor? Vad är det för utveckling det antas kunna ge?

För mig är det bättre iaf, för om jag satt på ett berg i skogen och själv valde vilka jag ska umgås med så lär det inte bli många… och jag hade nog gärna valt omge mig med djur… lite katter o hundar… hönor….

vilket för mig inte skulle generera någon växt…

Jag tror att vi är födda hit med olika vägar att utvecklas på. För en del handlar det om att utvecklas via mänskliga relationer medan för andra handlar det om annan typ av utveckling och det kan vara fysisk utveckling, intellektuell utveckling, utveckla förmågan till närhet till djur eller människor osv.

Vi går ju den väg vi går och det måste ju vara rätt väg just för oss?

Annars lär vi väl få olika påminnelser om att vi går åt fel håll genom de saker som händer oss i våra liv. Tror jag alltså…

#21: Vad är det för utveckling/växt det antas kunna ge? Är de enda alternativen att sitta på ett berg och vibrera och att umgås med människor?

#22: Tror nog mest som du! Men det är ju också fråga om hur jag tolkar det jag erfarit i detta livet (som jag innerligen hoppas är det enda). Jag kan inte se något lovvärt eller eftersträvansvärt i att "tjäna mänskligheten", detta vämjeliga virus på verkligheten …

För mig utvecklar det kärleksförmågan och visdomen.

På så vis att under livens gång så lär man sig att älska mer och mer, förstå mer o mer… ju mer man själv varit igenom, upplevt på egen kropp.

Det man inte förstår och fördömmer det lär man behöva uppleva tills man förstår inifrån… det är så jag ser utvecklingen

Men det förutsätter ju att man tror på reinkarnation, annars faller ju det hela. För det är omöjligt att gå från en "Hitler" till en "Jesus" på en inkarnation… om jag får använda den liknelsen… även om jag tror mig veta att Hitler var en invigd på vänsterhandsvägen….

Hehehehe, nej det kan man ju i och för sig förstå… men eftersom vi nu finns och är de som regerar världen så kanske det är bra att försöka ingjuta ljus för att förhoppningsvis utveckla människan till ett mindre vämjeligt virus för att kanske bli fredliga och omtänksamma istället för totala egon :)

#25

exaktemente… och ska detta "vämjeliga virus" utvecklas till det som är bestämmelsen dvs att bli det tredje stora centret på planeten så…

Centret för Guds aktiva intelligens!

Mja, jag tror ju nu inte att det finns någon bestämmelse för människans utveckling, utan att hela mänskligheten är ett misstag … Definitivt inte att mänskligheten skulle vara något slags centrum för någon guds aktiva intelligens.

Jag har funderat över när det egentligen gick totalt snett. Möjligen i höjd med förbränningsmotorn. Eller kanske snarare när jordbuket uppfanns. Fast förmodligen borde vi ha aldrig har rest oss på bakbenen.

Skämt åsido så tror jag att alla dessa tre poster är punkter där vi kunde gjort andra vägval, men valde fel och valde den så kallade utvecklingen.

För att återknyta till #0 så är det viktigt för ett bra liv att man stör så lite som möjligt - när man nu är född till människa. Men visst stör jag världen omkring mig ohyggligt mycket - det är ett dilemma mellan min lättja/bekvämlighet och min livsglädje och insikten om att världen hade det bättre utan mig.

Borttaget - kom in flera gånger.

Borttaget - kom in flera gånger.

Nu verkar det ju vara så att både människor och andra levande varelser är födda i evolution s.a.s. För mig innebär det att vi har en inbyggd medfödd önskan om att utvecklas. Djuren utvecklar och anpassar sig efter natur och förutsättningar och även människan gör så.

Människan är dessutom född med ett annat tänkande än djuren och även det är inbyggt. Så jag tror inte att dessa vägval hade varit undvikliga. De hade kommit på ett eller annat sätt, förr eller senare. Människan är född med samma ego som djuren har som överlevnadsinstinkt, men för oss blir det annolrunda eftersom vi har andra förmågor.

På ett sätt känns det inte så himla viktigt för mig, det som skett har skett, det är viktigt att veta vad som skett, hur och när för att se samband och sammanhang men sedan är det ju bara att go with the flow och göra sin egen del i evolutionen så bra som man är förmögen till.

Jag hoppas däremot att människan med hjälp av evolutionen ska inse att den måste börja göra vägval byggda i solidaritet snarare än i egoism. Där är vi inte ännu, och vi har rätt långt kvar, men vi går däråt helt klart anser jag.

För mig blir diskussionen om relationers värde begriplig enbart i ljuset av reinkarnationstanken. Jag tror inte att man måste spegla sig i andra människor, men att det är en tillgång och en katalysator för utveckling att göra det. Att vara riktigt nära någon annan kan vara oerhört berikande alternativt symbiotiskt hämmande, beroende på om man upprättar beroendebindningar eller inte.

Jag tror att det i vissa inkarnationer är meningen att man inte ska känna samma behov av att ha nära relationer, vilket kan vara mer eller mindre utpräglat. Närhet respektive upplevelse av enhet (med andra människor, allt levande osv) hör inte nödvändigtvis ihop. Det är möjligt att uppleva och inom sig manifestera en stark vetskap pm enhet, att allt som är hör samman, utan att ha relationer till andra människor. Livsenergin flödar överallt.

Vi behöver alla gå igenom samma typ av upplevelser för att till sist bli hela varelser. Polariteterna, med eremiten i ena polen och den av människor ständigt beroende individen i den andra, har många nivåer. Ingen är mer rätt eller mer fel än den andra. Var vi än befinner oss på den skalan finns det utvecklingspotential grundad på specifika erfarenheter.

#31: Jag håller helt med med om din skrivning "Närhet respektive upplevelse av enhet (med andra människor, allt levande osv) hör inte nödvändigtvis ihop. Det är möjligt att uppleva och inom sig manifestera en stark vetskap pm enhet, att allt som är hör samman, utan att ha relationer till andra människor. Livsenergin flödar överallt."

Men kan inte utvecklingen äga rum inom en livstid? När detta mitt förhoppningsvis enda liv är slut, så hoppas jag att jag ska lämna det utan grämelse eller ånger, rimligt nöjd med vad jag gjort och inte gjort.

För mig känns det både defaitistiskt och förmätet att tänka sig att "Jamen det är bara i det här livet, det fixar sig i en annan inkarnation." Jag har bara det här livet på mig att vara jag, så jag får göra så gott jag kan här och nu.

Och så till den ursprungliga frågan då, om Livet.

Och då är det ju så att det kan bli ett inlägg av romanlängd, om alla tankar och definitioner ska formuleras.

Oroas icke, kära läsare, det blir kortversionen:

Livet är för mig Alltet, Källan, The Mastermind, inom vars energifält alla universa ryms. Och jag. Och du.

Livet här på Jorden är för mig en underbar upplevelse, en fantastisk gåva, som jag är så innerligt lycklig och tacksam för.

Det är också sorg och förtvivlan över att människosläktet ihärdigt arbetar sig mot en total katastrof. Att se ofattbara obalanser i människors levnadsstandard, grava skillnader i förutsättningar, och hur storfinanserna styr allt, är deprimerande. I synnerhet när man vet att det inte behöver vara så.

Livet som allmän, mänsklig företeelse, är för mig något att vårda och värna, genom att var och en på sitt sätt har förmånen att få bidra med kärlek till Jorden och allt som lever här.Det är på så sätt vi kan vända utvecklingen i stycket ovanför.

Livet i min egen, privata sfär, får kvalitet av att jag känner frihet att koreografera tid och materia på ett sätt som optimalt frigör min kreativitet och lust till livet.

#32 Jag håller med dig! Det är inte meningsfullt att gräma sig eller skjuta  upp saker bara för att man tänker sig att kunna korrigera i en kommande inkarnation.

Oavsett om man har övertygelsen att vi lever ett liv eller flera, är det viktigt att sträva efter sin maximala fulländning, sin optimala potential, i det liv man just nu har.Att gå omkring med missnöje över något man inte är gagnar inget.

Jag tror däremot inte att människans hela medvetenhetsutveckling kan ske under en enda livstid.

Jag ser det som omöjligt, likväl som ett träd blir större o större för vart år…. (alltså att det kan gå på ett liv)

#32

"Jag har bara det här livet på mig att vara jag, så jag får göra så gott jag kan här och nu."

Det är också sant, du är bara du i detta livet… för du reinkarnerar inte, det är din själ som gör det….  

den själen som vi benämner som själ och befinner sig på det Buddhiska planet.

Ojojoj, så mycket kloka tankar! Jag super in med varje por och tar till mig av det ni diskuterar.

Ni ska få en Lionadhism av mig:

"Livet är inte bara att vara, utan även att verka."

Jag ska tänka till och komma med en liten kontemplation över hur jag ser på Livet, det som gör det värt att levas. För mig, alltså…