Inom buddism måste meditation klart skiljas från absorption. Meditation blir absorption endast när subjektet och objektet, den mediterande och föremålet för meditationen, så totalt uppgår i varann att medvetande om åtskild natur fullständigt försvinner.

Den mediterande måste så fullständigt uppslukas av vad han eller hon har i sinnet att allt medvetande om jaget försvinner. I enlighet med denna metod är detta den punkt där sann meditation börjar. Då nås Arhat, buddismens "egentliga och enda ändamål". (En arhat är en buddistmunk som nått det upplysta stadiet.)

Åtskilliga metoder praktiseras inom buddismen som förberedelse för meditation. Hur framgångsrika de blir beror på förmåga hos den mediterande:

1. En hetsig novis bör meditera över Kärlek, betrakta alla varelser som sina syskon och önska dem all lycka och välgång.

2. En novis som behöver öva uppmärksamhet, bör till en början räkna sina in- och utandningar.

3. En novis som har svårt att undertrycka orena önskningar bör meditera över orenheten och obeständigheten hos kroppen.

Detaljerade föreskrifter ges också om hur man skall genomföra de fyra meditationerna. När man vant sig vid att undertrycka sinnena, når man ett extatiskt tillstånd. Detta kan jämföras med lättnaden hos den som betalt en skuld eller hos en fånge som släppts fri. Denna extas har fyra grader eller nivåer:

1. En nivå av glädje, den mediterande har frigjort sig från all sensualism och synd.

2. En nivå av djup avslappning, utan reflekterande eller nyfikenhet, vilket helt undertryckts.

3. En nivå av medvetenhet om passionens destruktivitet.

4. En nivå av sinnesro, själslugn, jämvikt och hågkomster utan sorg eller bitterhet.

Kända mystikers syn

Vad har då några historiskt välkända mystiker att säga om sina meditationserfarenheter? Hur nådde de fram till visshet om kosmiskt medvetande?

Jakob Böhme (1575 - 1624) kom från en mycket blygsam ursprungsmiljö att skola sig själv genom studier i mystik, teologi och alkemi. Han skriver att han en dag, sittande i sitt rum, "fäste blicken på en blankpolerad tennplatta som reflekterade solstrålarna med väldig ljusstyrka". Han föll därvid i djup extas och kände det som om han med lätthet skulle kunna träda in i alltings innersta kärna.

En av den europeiska mystikens klarast lysande gestalter, Mäster Eckehart (omk. 1260 - 1327), har i några rader beskrivit en annan erfarenhet:

Skulle du under bön eller meditation hamna i sådan hänryckning, att dess ljuvlighet frestar dig att förbliva i densamma för all evighet, slit dig fri! Ta då itu med vad du har för händer, de närmsta vardagssysslorna. Ty detta är smältande känslor och inget annat.

Om Ignatius av Loyola (1491 - 1556), mystiker och teolog, berättas hur han sittande vid en flodbank tittade ner i det strömmande vattnet och "plötsligt fick sitt inre sinnes ögon öppnade, inte för någon sorts vision, utan till förståelse och förmåga att uppfatta andliga ting…"

Inom buddismen kallas dessa företeelser för "återerinran i meditation". En situation kan framkalla ett minne av något, ett föremål kan ge upphov till intensiv koncentration på detsamma. Det kan inducera en medvetandenivå där yttre intryck viker undan och sinnet öppnas för intryck från det undermedvetna eller omedvetna. Hinduistiska mystiker kontemplerar över ett heligt ord, ett mantra; kristna över ett bibelcitat eller en symbol. En sådan fasthållen koncentration överflyglar strömmen av små sinnesintryck som väller fram från yttervärlden. Man dyker i stället in i en djupare medvetandeström.

Aristoteles sade om det kontemplativa livet att det är en "odödlighetsupplevelse så långt det är möjligt för en människa".

Detta är hämtat HÄR där detta är en liten del av artikeln…