Jag skulle helt ondskefullt säga att det gör man inte. Mot sådana människor sätter man upp en glasvägg - man är själv hövlig, men man tillåter dem inte att beröra.

Men jag har funderat på det där, och jag har tänkt att det kan vara så att det är just kombinationen av två människor som i alla fall delvis gör att den den ena blir utnyttjad och den andra utnyttjar. Att man på något sätt lockar fram olika egenskaper hos varandra, så att man faller in i vissa mönster. Jag har märkt att en individ som jag upplever som manipulerande och utnyttjande av en annan kan upplevas som visserligen sträng men generös.

Ju mer medveten man blir om nyanserna i samspelet med andra, desto mer kan man styra det - tror och hoppas jag. Att bemöta med kärlek är kanske att bli så skicklig på det att man kan tydliggöra var ens gränser går mjukt och subtilt - utan att behöva skrika och kasta saker för att få folk att fatta?

Nog tror jag att du har rätt i att det är kombinationen som avgör! Av någon anledning inbjuder ju jag helt uppenbart till att vilja slå… jag tror själv att jag utstrålar någon sorts oändlig resurs :) jag visar att jag aldrig behöver något och alltid sätter andras välbefinnande före mitt eget. Givetvis drar man då till sig människor som är just som trasiga hinkar och behöver oändlig påfyllning.

Men frågan är hur man hittar balans i detta? Är det så enkelt så att jag först måste lära mig att ge mig själv lika mycket som jag med glädje ger andra?

Kära Hoppfull!När det gäller balans så handlar det om minst två sidor. På din planhalva så tror jag att du måste älska dig själv gränslöst,för du skall ju leva med dig själv resten av ditt liv, det är inte egotrippat det är ett måste.Prova med  att inte döma dem med dina tankar utan bemöt dom neutralt och låt dom förstå att du tycker bra om dig själv,det är du som bestämmer om dom skall få ta någon energi eller inte för det är du som äger dina tankar. Stå på dej Hoppfull och glöm inte att älska dig själv.

#3: Älska och älska - trivas bra i sällskap med sig själv må väl räcka?

Tack janh, det ligger en hel del i det du skriver. Problemet för mig är att hålla mig neutral till människor som behandlar som skit så fort de kommer åt. Men helt klart är det så att jag måste stärka mig själv mer.

Gronstedt, det är älska för mig :) att trivas bra i mitt eget sällskap, kanske med tillägget att tycka att man är värd lika mycket som andra, kan man begära så mycket mer?

 Att trivas med sig själv är för en del ett stort steg att ta, att älska sig själv är för en del som att leta en nål i en höstack.

( Ni vet vad jag tycker om mig..)

Både 5 och 6: Att trivas med sig själv är ett jättestort steg - att stå ut med sig själv är nästan ännu större, när man hör till dem som inte gör det. Men det är första steget, tror jag. Och kommer man inte längre än så, så räcker det väldigt långt.

Kram, Angel60, jag sk*ter i vad du tycker om dig - jag tycker om det jag sett av dig ändå!

Jaa Angel men att älska sig själv kan ju vara ett mål för nästa liv ;) jag har inga sådana krav på mig själv! Mina första stapplande steg handlade om att våga tro att jag inte var motbjudande och äcklig utan åtminstone hyfsat normal! Det tog mig flera år att ta mig över den gränsen!

Nu har jag kommit till att även om jag inte är nöjd med allt och gillar allt så är jag rätt okej som jag är. För det är ju just så här jag är… sedan behöver det ju inte betyda att jag alltid ska vara så här :) jag jobbar ju hela tiden på att förändra det jag inte gillar och acceptera det som inte går att förändra.

Den dan vi människor kan älska oss själva fullt ut,då växer vår famn till att rymma många. Vi människor är ju varandras spegelbild./ Dagen gryr först när jag kan se mig själv i min nästas öga/..(citat).Jag väljer alltid mina tankar och får ta ansvar för dem,obehagliga känslor från det förflutna är ju en aktiv tanke i nuet……

#8 En anledning till att inte ta livet av sig är att man automatiskt åker tillbaka till denna jord. Om man lever tills man dör en "naturlig" död, får man bestämma om man vill tillbaka. Men ALDRIG att jag återvänder!!!! Jag vill sitta uppe hos Uriel och ha det gott.

Angel60, Tänk hur ensamma vi skulle bli om alla våra jämlikar dog…. du är en precis lika viktig del i vårt liv som vi i ditt! Vi sökare behöver varandra.

Du är värdefull! Tids nog sitter du där uppe och tycker att tiden här inte alls var så lång.

i nästa liv vill jag bara vara en fjäril, ett viloliv där jag lever på blommors nektar….lyfts och färdas dit vindarna bär….svävande över oändliga blomfält, ska sova i nya blommor varje natt ;) 

En liten dröm…

Jag är en Mammut, så jag blir nog kvar däruppe.

Min dröm

Hahaha, jag tycker du e go!

Kram på dig!

Go på dig också….

Kramizzar….

Gonattissar

Vad goa ni är!!!

Gomorgon kramar till angel o camilla

och ALLA andra….

Gomorron Mariann och allihopa här!

Ännu en underbart solig morron, ååh vad härligt livet blir ;) 

Kram på er!

God morgon på er allihop, tror att tråden har tappat tråden lite (hahaha). Var det ingen mer osm hade en tanke kring hur man får balans i detta?

Go morron från mig med…..apropå balans ,det kan vara jobbigt att veta gränsen tycker jag,i mitt fall är jag allt för snäll och godtrogen vilket resulterar i att jag sedan känner mig utnyttjad….kan jag inte kalla för balans…har någon nåt bra råd att ge hur man bla blir tuffare eller nåt…

Oh, marias777, det är ju just exakt det jag pratar om här. Jag är som du, så himla snäll och tror alltid gott om alla och det slutar alltid med att jag är ledsen och har blivit utnyttjad och överkörd!

Jaaa faktiskt så är det väl så att man dömer andra efter sig själv och är man då lite godtrogen och vill andra väl så kan det ju sluta lite hur som helst..trevligt att höra att det finns flera som mig

Oj, jaa helt ute och cyklar nu ja…Haha

Balansen var det ja, när det hettar till i en diskussion….

Jag älskar konfliktlösningar, en konflikt är aldrig löst för att en har "vunnit"….den är löst när båda förstår varandra och fortfarande får behålla sina tankar…

Det krävs ju att båda parter vill,är någon ute efter att bara provocera eller mäta sin storhet så är det ju ingen ide att ens fortsätta.

Vi måste också acceptera och inse att vi har så otroligt mycket mera att lära, och det lär vi oss av varandra också. Jag ser olika tankar som en mkt stor tillgång, man får nya synvinklar på livet.

jag ser det lite som ett typiskt ängla beteende…

man får öva sig på att säga nej och vid rätta tillfällen helt enkelt.. urskiljning…

man kan ju inte helt släta ut sig själv, utan det är en viktig balans att gå, att ge sig själv och att ge andra.

man kan inte ge 100% förrän det är dags… i sinom tid… när vi är vid slutet av vår utveckling kasnke det går…

Fast jag tänkte nog inte i en konflikt utan bara i vanligt umgänge… där jag exempelvis alltid förväntas vara den som hör av mig, den som planerar, den som åker till andra, den som  fixar och donar och jag får ALDRIG något tillbaka. Slutar jag fixa så rinner "vänskapen" ut i sanden då personerna i fråga alltid har viktigare saker för sig än just mig!

#23 haha kanske finns för mycket änglabeteende i mig då,kanske är för god för denna jord trota allt…

Så är det kanske marias777!

Menar du Mariann att änglar har svårare för beräknande personligheter då de inte är vana vid detta?

#25Jo så är det nog… vi har en tendens att hjälpa hela iden… sådan var ajg med…

 man läs alla visste att mig kan man fråga jag säger aldrig nej..

jag står på mig mkt mer nu… ryggraden har vuxit iom denna utveckling, och jag vet mitt värde.

#24

Jag hade inte odlat sådan vänskap.. jag hade sett/upplevt mig som ensam i en sådan vänskapsrelation och då kan jag lika gärna vara det på riktigt  så att säga..

Helt rätt, nu är det ju så det har varit för mig hela min uppväxt. Jag är formad att vara den enda som tar ansvar för allt och alla i familjen, ensam eller ej. Så det är det mönster jag har inpräntat i mig. Jag jobbar ju hårt med förändring nu, det är bland annat därför jag skriver om sådant här. Jag behöver andras referenser och tankar för att få en bredare bild av hur det ska se ut.

Det där med värde är nyckelordet… något som är en oerhört stor sak för mig!

Joo sitt värde är viktigt att veta… alla har ju det!

Så man får inte låta sig trampas på. Det går å säga ifrån med hjärtat …

ett NEJ kan mkt väl vara en kärlekshandling…

Ja, hur finner man sitt eget värde då? Jag har gått från att jag faktiskt inte ens trodde att jag var värd själva livet utan faktiskt såg det som att det hade varit bättre om jag hade varit död. Kanske var det därför jag skaffade ungarna så tidigt, hade jag inte haft ansvaret för dem så hade jag nog struntat i alltihop!

Så kände jag med för många år sedan.. det var nog därför äldste sonen kom tidigt…

jag tror värdet inte kan komma över en natt.. mitt värde har utvecklats under de senaste 15-20 åren…  genom det jag pysslat med då…mitt ljusarbete och att jag fått rensat  bort så mkt skit som låg ivägen för den del av mig som är själ…

får man rensat i känslokroppen o mentalkroppen så …

Mmm, hur rensar man där då?

Ja, barnen håller en ju kvar :)

Det som är svårt med värdet är ju när man inte är värd något i den egna ursprungsfamiljen. Ofta är ju det grundstenarna till den egna tryggheten och värdet, eller självkänslan. När man inte haft det från moderlivet ens så har man ett himlans tufft arbete att klara ut själv. Man ska lyfta sitt egenvärd samtidigt som de egna rötterna hela tiden visar hur lågt det är… det är som en evig kamp att hålla sig uppe tycker jag.

 för mig har det ju varit meditationerna som gör det i lagom  takt..

Så av meditationerna rensas man "automatiskt"? Men egenvärdet höjs väl inte automatiskt av det eller?

För mig har det varit att höja min känsla av självvärde genom att bli mer klar över vem jag verkligen är; genom att rensa i tankar och känslor genom speglingar från omgivningen så kommer jag i kontakt med en sannare del av mig själv. Och när jag är i kontakt med min sanna del så är det lättare att älska både mig själv och andra. Genom att älska mig själv och andra så låter jag inte andra behandla mig hur som helst då det skapar karma för dem. Men det är en balansgång för i min världsbild så ingår också lidandet som en del i att betala tillbaka och omvandla detta karma, som kommer genom sjukdom eller konflikt. Men lidandet har alltid sin grund i något som jag håller fast vid. Bekräftelse, vinning, anseende…

Så fort jag får en reaktion på grund av något eller någon så finns där något för mig att titta på i mig. Och släppa, rensa och fylla på med en ny föreställning. Eller hela barnet i mig genom att trösta det och ge barnet det det inte fick en gång i tiden. Att söka bekräftelser från andra eller känna en social tillhörighet tror jag är väldigt djupt rotat i oss. Att känna att jag inte är önskad eller duger blir då väldigt hotfullt. Men ju mer jag släpper desto mer kommer jag i kontakt med mitt sanna jag och hittar där min känsla av självvärde, grundat på gudomliga kvaliteter som jag har och som vi alla har.

Jag tror Janh var lite inne på det eller?

citat:Den dan vi människor kan älska oss själva fullt ut,då växer vår famn till att rymma många. Vi människor är ju varandras spegelbild./ Dagen gryr först när jag kan se mig själv i min nästas öga/..(citat).Jag väljer alltid mina tankar och får ta ansvar för dem,obehagliga känslor från det förflutna är ju en aktiv tanke i nuet……

Så om jag fattar dig rätt Blissis som menar du att balansen som jag efterfrågar får jag genom att höja mitt egenvärde så att jag får en förmåga att säga ifrån till andra?

För det blir väl självklart lättare att möta andra i kärlek om man inte tillåter dem att bete sig illa mot en. Då känner man sig ju aldrig överkörd eller trampad på. Frågan är väl hur många av oss som kommit dit egentligen, att de aldrig känner sig illa bemötta eller behandlade… inte jag i alla fall!

Som jag ser det måste man skilja på känslan av att bli illa bemött pga att man verkligen blir det och känslan av att man blir det när den är obefogad. Det här är ju två skilda saker som jag ser det. Om man bär med sig från början att allt som blir fel är mitt fel, om någon behandlar mig illa så är det mitt eget fel, det är jag som gjort något, det är upp till mig att bara hantera den känslan för det är ALLTID mig felet ligger hos. Om det uppstår konflikter så är det alltid mitt fel osv osv.

Då är ju utgångspunkten, enligt mig, att börja med att inse att det inte alls är så! Det finns andra som behandlar människor illa, reaktionen inuti är då helt sund och tyder snarare på att man ska lyssna mer och starkare på den inre rösten än tvärtom.

Fortsätter…

astral o menatal är ju tankar o känslor… per automatik rensas dessa genom meditation som påkalla själen, men givetvis ente bara…

man msåte ju vara villig at kika på sig också…allt rensas inte bort så lätt genom meditation som påkallar själen… men mkt gör det iaf…

Sedan efterhand som dessa gamla mönster av att inte se sitt värde kommer bort, kommer ju per automatik värdet fram… så har jag upplevt det hos mig iaf.

jag har ju några käpphästar som jag gärna går igång på och det är ju detta med att tänka sig och älska sig själv ( till döds… som jag kallar det…) Visst ska vi detta, självklart  ska vi tänka positiva tankar och vi ska älska oss själva..

men kika runt i världen… behövs det mer älska sig själv…

varför utesluter det ena det andra.. ibland kan jag  känna att den största egotrippen är "älska dig själv"…

Asger brukar säga och jag håller med (konstigt va *fnitter* ;) )

Att den dagen människor upptäcker fördelen med andlig utveckling, så kommer utvecklingen att gå mkt fortare…

Ju mer du lyfter blicken utanför dig själv.. ju mer förlöser du dina personliga "problem"…

det är paradoxen med andlig utveckling…

#37

Jag har upplevt att genom att identifiera mig med min själ så vet jag mitt värde (och andras värde). Så det har hjälpt mig att säga ifrån på ett mjukt och balanserat sätt utifrån min upplevelse av att vara min själ (då min själ är uttrycker sig på det viset).

Man kan nog inte tvinga andra att inte behandla mig illa om de vill det. Men jag har tränat mig i att se det med själens ögon; att det här är en karmarelation och för att lösa den så behövs det att en av oss kan bemöta konflikten utifrån en större förståelse för vad som sker. Jag talar mer om ett långsiktigt arbete utifrån att få en större själskontakt med hjälp av olika saker.

Jag tror att vi upplever olika beroende på vilka mål vi har. Jag säger inte att din upplevelse är fel. Och utifrån den du är så vet jag inte vad som kan ge dig mer balans. Det kanske vore isåfall att följa din inre röst till ditt nästa steg? Och få en större förståelse för dig själv? 

Men utifrån där jag är så ser jag det som att alla konflikter har jag en del i om jag reagerar på dem. Jag ser det som att de då vill visa mig på något i mig själv som jag ska släppa. Och när jag släpper så ger det mig balans då jag kommer i större kontakt med min själsenergi. Men det är ett succesivt arbete och jag har inte längre några större karmakonflikter.

Men när det kommer en konflikt så tror jag på att hålla sådana på lite distans så att de inte äter upp en samtidigt som jag arbetar med mig själv för att kunna stå ut med dem. Men vara klar över var min gräns går så att det inte blir självdestruktivt. Och när det nått min gräns så tar jag ett steg tillbaka för att få ett större perspektiv på avstånd och för att se vad mitt nästa steg är i mig för att lösa det för allas bästa.

Förstår du vad jag menar?

Jag hänger med Blissis…

jag försöker också praktisera detta…

Kikar på vad kunde jag gjort bättre osv…

Inte alltid lätt… men vem sa att livet skulle vara lätt…

Och jag har upplevt att accepterandet av mig själv och andra och situationer har varit ett sätt att också nå balans.

 Ju mer du lyfter blicken utanför dig själv.. ju mer förlöser du dina personliga "problem"… skrev Mariann

Och jag håller med om det om det betyder att se helhetens problematik. För vi måste göra oss av med skräp i oss själva för att kunna få en djupare själskontakt. Och som jag har upplevt det så har mitt arbete med att släppa mitt lidande och släppa mitt ego för helhetens bästa varit vägen för mig att nå dit. Att lyfta blicken utanför mig själv. Men det är ett tufft jobb som inte bara sker av sig självt. Att välja den andliga vägen kräver uppoffringar av sig själv. Men också att hitta sig själv. Men för mig går det inte utan att ha letat i mig själv efter saker att släppa och omvandla.

Accepterandet är en nyckel tycker jag. Det ger en frid. Att acceptera det jag kan förändra och att acceptera det jag inte kan förändra. Att acceptera mig själv och livet.

Jag tror att vi missar en sak här som jag inte likställer, och det är att bli illa behandlad är samma sak som en konflikt. Så är det inte för mig, att bli illa behandlad eller bemött är inte alls samma sak som en konflikt. Det är ytterst sällan jag går i konflikt med andra! Jag går undan och låter det bero… vilket för den här typen av människor är som en klarsignal att man ska fortsätta puckla på dem.

Jag kanske inte gör mig förstådd här jag vet inte. Jag förstår vad du menar Blissis, men jag är fortfarande mera ute efter konkreta verktyg för hur man hanterar detta så att man bibehåller balansen.

Jag tror att du har helt rätt i Blissis att det är karmarelationer, det är väl därför det blir så svårt… men jag förstår fortfarande inte riktigt hur jag konkret ska bemöta detta ur ett själens perspektiv. Att förstå att det är så är ju inte så svårt, men hur agerar man?

#41 Det betyder det också…

men det finns en djup sanning (för mig) att i tjänandet försvinner problemen utan att behöva se på dom…

problemet är ju också sådant att vi kan inte tjäna innan vi gjort oss av med visst skräp… vi klarar inte av det helt enkelt, vi känner oss inte heller dragna till det.

men om vi kunde släppa allt fokus på oss själva, så vore våra problem som bortblåsta… men jag vet att det inte går, det är inte möjligt..

men för mig är det viktigt att veta att det ändå är vägen…

men det är ju för mig alltså….

Det är nog något fel på mig då :) jag har aldrig haft fokus på mig själv utan alltid på andra. Jag har alltid brytt mig mer om andra än mig själv och jag har alltid dragits mycket kraftigt till tjänandet av andra som behöver det bättre. Trots detta har jag stadigt mått sämre och sämre, då jag aldrig fokuserat på mig själv i något enda sammanhang.

#42 jag hänger med i ditt resonemang också… för så är det också.

verktyget här är att säga ifrån med hjärtat! Inte lätt, utan något man får träna på hela livet … flera liv… ibland lyckas man ibland inte…

När man lyckas går det fram… när man inte lyckas blir det konflikt… kasnke inte är så enkelt heller… för det handlar ju om hur den andre tar emot…

inte något lätt iaf, kan man konstatera.

För en tid sen hade Karl-Erik Edris en artikel på forumet som hette "Det är inte som vi hare`t utan som vi tare`t" den tål att lyftas upp igen. Vi måste fråga oss själva VILL jag bli av med "offerrollen", VILL jag sluta att vara martyr, har jag fastnat i en roll där jag känner mig hemma och är rädd för att bryta den  för alltid? Kom ihåg att du är älskvärd för den du är.

#44 så har vi ju den grejen att somliga av oss ska bygga en styrka… medan andra ska riva den…

#46 Bra påminnelse janh!!!

det var ju detta med smältningen…

Mmm, kanske glömmer vi ibland bort oss som ska bygga. Det verkar överlag som om vi är i kraftigt underläge bland alla starka egon som behöver bemästras.

Änglamänniskor kan ofta vara i den fas att bygga… står väl nått om det i mista sig själv artikeln… vilken är kanon och borde stå  på om sajten som rekommenderad läsning…

#46 Har hör och häpna börjat säga ifrån men vet inte om det känns bra eller dåligt,har i alla fall tröttnat på att alltid bli behandlad som någon med mindre värde(så har jag sett på mig själv,försöker bygga upp mitt värde inför mig själv)Det klart att omgivningen chockas men sen hur allt slutar får vi se….jag måste inse att jag har ett lika samma värde som alla andra och har också rätt att säga ifrån även om det kan vara chockerande både för mig själv och andra nu i början…gäller även dig Hoppfull och alla andra snälla människor…:)

#42

Som jag ser det så har andra orsakat en konflikt med dig genom att bemöta dig illa och behandla dig illa.

Ibland kan det vara svårt att förstå när man talar själens språk eftersom det kan upplevas abstrakt. I början var högre begrepp väldigt förvirrande för mig och jag kunde inte förstå.

Men jag tror att genom att göra själsmeditationer, säga själsinvokationen: Jag är själen, jag är det gudomliga ljuset

Hur är det den går, nån som vet?

Eller

Den Stora Invokationen 

Från ljusets punkt i Guds sinne
Låt ljus strömma in i människornas sinnen
Låt ljus strömma ned över jorden.

Från kärlekens punkt i Guds hjärta

Låt kärlek strömma in i människornas hjärtan
Må Kristus återvända till jorden

Från det centrum där Guds vilja är känd
Låt människornas små viljor ledas av ett högre syfte -
Det syfte som Mästarna känner och tjänar.

Från det centrum som kallas mänskligheten
Låt kärlekens och ljusets plan ta form.
Och må den försegla dörren till det onda.

Låt ljus, kärlek och kraft återupprätta planen på jorden.

Och samtidigt släppa i dig själv det som drar ner dig och som inte får dig att känna ljus och kärlek, steg för steg, så tror jag att du kommer dit.

När de upplysta ser att en människa vill kultivera tillbaka så får man mycket hjälp av dem. Be dem om hjälp med att förlösa dig. Och tro på att du får hjälp.

Så kommer du att få balans.

Och samtidigt rikta ditt sinne mot det som du kan hela och stärka; situationer, dig själv och andra. Så går du på den andliga vägen.

 Nån som har fler tips?

Hihihi, ja du har helt rätt marias777.

Det som är trist är att eftersom jag alltid satt andra före mig själv har jag dragit till mig människor med mycket stora egon, sådana som kunnat frossa i min givmildhet och omtanke. Så när jag börjar resa på mig och sätta ner foten blir de ALLA riktigt förbaxxxde. De beters ig som skräp och just nu har samtliga i mitt umgänge sagt upp bekantskapen med mig. Inte EN enda relation klarade att jag sa ifrån… det som är nu är ju föräldrar och svärföräldrar som inte heller klarar att man säger ifrån.

Nog kan jag stå ut med det, men onekligen kan det få en att tvivla på om man verkligen är värd något…

Jag är inne i samma jargong men i mitt fall så är det på jobbet,folk vet inte hur de ska bete sig när man väl lyckas ryta till…Jag kände att det var dags att sluta låta folk trampa på mig och bara ta emot..

#47

Precis. Man måste ju ha ett ego att lära känna och omvandla!!

#53: Nej, Hoppfull, det får en att tvivla på att relationen är värd något! För den Hoppfull som säger ifrån är en person som hittat sin kärna och sitt värde och den fasta punkt på vilken man kan stå för att flytta världen. Där finns inga tvivel om värde!

#52 UTMÄRKT.. helt i mina takter!!! ;)

Tack Gronstedt! Visst är det så! Och det vet jag egentligen… men det gör mig ledsen ändå! Fast jag sörjer inte de som kallade sig vänner, det som är tufft är ju föräldrar, syskon och svärisar! Men men, jag har ju dig och andra härinne som bryr sig om mig :)

Det finns en bra bok som heter Energitjuvar

Som jag ser det så drar vi dom till oss för att stärka oss själva genom att börja våga säga ifrån. Det kanske är din väg till balans i livets teater? Men jag är inne på Jahns resonemang att offerrollen som samhället matar oss med inte är nåt att spara på

Klart  vi inte ska spara på den…

men vi har ett särkilt "problem" med oss änglar som är inkarnerade i människo kroppar.. när vi vet mer om dessa väsen så kommer sakerna i annan dager…

Alla ni änglar  som iaf tror er vara inkarnerade sådana, ni ska läsa Asger Lorentsens bok

Stjärnmänniskor och änglamänniskor…. då kommer mer på plats….

Jag måste läsa den boken, helt klart!

Jag tror oxå att det finns  skillnader. Det är fortfarande så att jag är klar över problemet men behövde konkreta verktyg (alltså inte mditationer för det hjälper föga i händelsernas centrum :). Att arbeta med det därutöver är ju en sak men man vill ju gärna leva och vistas i verkligheten medan processen pågår utan att bli alltför hårt åtgången.

Nix… det skulle se kul ut… vänta säger hoppfull msåte meditera nu!

*asgarv*

nej den hjälper inte som teknik i stunden men den hjälper att öppna o rensa hjärtat o anndra kroppar att du lättare i sånna situationer kan bevara lugnet och vara i hjärtat när du säger ifrån!!

SÅ ÄR DET ser du…;) *fniss*

Precis!!

hahaha, jodå jag gör dem ju varje dag… men verktygen i den konkreta verkligheten… det var ju där jag ville ha råd ;)

Så läs Energitjuvar?
 

Beskrivning:

Finns det någon i din närhet som gör dig oförklarligt trött och får dig att må dåligt? Någon som inte lyssnar på dig, som kränker dig och ger dig dåligt samvete? Då har du antagligen mött en energitjuv.

Energitjuven finns i alla sammanhang och kan vara vem som helst: en partner, ett syskon, en vän eller en kollega. Han eller hon bekräftar sig själv genom att nedvärdera andra och suger på så sätt energi från den drabbade.

Här får du råd om hur du lär dig känna igen handlingsmönster, kommer till insikt om att skulden inte är din och börjar sätta gränser. Du får också ta del av fallstudier som på ett inkännande sätt belyser denna problematik.

Ingalill Roos är auktoriserad socionom och samtalsterapeut. Hon är bosatt i Göteborg där hon driver en privat praktik. Hon har även varit verksam som föredragshållare.

Kundrecensioner

Energitjuvar 

En otroligt givande bok. Fick massor av insikter och konkreta tips. Går ofta tillbaka och tittar i den.

av Ingrid, 2007-03-24

vara i hjärtat o säg ifrån helt enkelt… märk hjärtevibrationen och krälekn i universum… guds kärlek och säg ifrån

vet också att vi lärde oss att ibland kan man sätta en ängel framför sig och snacka genom den…

jag använder  mkt musik när jag skriver för att hålla mig i hjärtat…

men ibland går det inte som synes *fniss* ;)

 grejen är väl den att vi måste få lov å misslyckas ibland utan att tappa sugen och öva igen.. övning ger färdighet, se!

Hm, ja det svåra är nog att vara i hjärtat samtidigt som man bli attackerad. Men det var ett råd jag ska tänka på. Problemet är ju som jag ser det att man blir så överrumplad när ens närstående helt ur det blå säger eller gör något riktigt taskigt. Men det är nog som du skriver en övningssak och det gäller att inte tappa sugen som sagt.

Tack Blissis, efter några år i samtalsterapi tror jag inte att den boken kan hjälpa mig men tack för tipset.

Det jag undrade över var konkreta tips på hur man i kärlek bevarar balansen. Alltså, konkret hur gör ni, vad säger ni när ni blir påhoppade helt oförskyllt av människor som är er närstående.

Det kan inte bli konkretare än så, att man kämpar för att hålla sig i hjärtat och att prata utifrån den kärlek som finns där, och utan att förminska sig själv.

Vad som sägs, vet man ju inte förrän situationen är där…

Hehehe, när jag jobbat med min psykiater har vi även jobbat som i rollspel nästan för att öva sig i vad som är lämpligt och inte lämpligt att säga. Ord äger ju olika laddning så att säga och det kan vara en bra träning att tänka på sådant innan :) som till exempel att säga -hur menar du när du säger XXX istället för att säga -varför säger du så?

Om man har en väldigt låg självkänsla så kan man inte rent verbalt fösvara sig/säga ifrån, man blir stum och ordlös helt enkelt. För mig har det till och med varit så att jag tappat både hörsel och känsel och bara varit fysisk smärta och då finns det inte en chans att man kan vara i hjärtat. Tiden står stilla och man vill bara kräkas… Då kan det vara bra att öva innan på hur det kan se ut och olika sätt att bemöta saker på :)

Men det är lugnt, jag fixar det ändå.

Den där smärtan där man varken ser eller hör utan är i ett vakuum känner jag igen. Jag skaffade mig min glasvägg, som jag nämnde i #1, för att aldrig mer behöva hamna där.

Jag använder ofta ett lite långdraget, överseende "Jaaaha?" i frågande tonfall när något sårande/störande kommer. Då blir di tvungna att förklara sig och då hör di faktiskt ofta själva att det di kläckte ur sig inte lät så bra. Då blir de generade och måste backa - men utan att jag har varit taskig, så di kan inte bli arga på mig.

Aha, se där, ett konkret bra och smart tips, Tack! Jo, det ger även en själv tid att vakna ur trancen och hinna tänka efter.

#70Tack för tipset,ska jag också testa på fredag :))Jag har på känn att det kan tänkas behövas hmmm..

En annan sak att svara med är att bolla tillbaka frågan, Vad menar du när du säger sådär? Jag blir sårad, illa berörd, mm

Då får de också förklara sig. Inte angripa utan flytta fokus på dig själv. Inte säga du säger saker jag blir ledsen för du gör…..

Utan jag känner, jag blir ledsen osv.

Jag har själv blivit bemött på det viset och det får en att tänka efter, ville jag såra, eller var jag bara obetänksam.

Kram

Gronstedt, jag läste om ditt #1 inlägg och det var väldigt klokt och vist sagt tycker jag. Jag tror att det är just så som du beskriver där.

#74: !

#73: Det där tycker jag oftast inte fungerar - för när du säger att du blir sårad eller illa berörd, så säger du ju "Du vann! Jag är skadad! Fortsätt slå, du är på rätt spår!" För vi talar ju här om dem som faktiskt VILL såra, men som aldrig erkänner det, kanske inte ens för sig själva - de som subtilt pikar i syfte att skada. Mot sådana människor fungerar det (enligt min erfarenhet) bättre att vägra fatta piken. Till sist blir angriparen då tvungen att anfalla med blanka vapen, och det vill/vågar de inte, eller backa.

Jag har nog aldig blivit attackerad på det sättet, eller så har jag inte fattat eller brytt mig. Men om man ställer motfrågor varför de säger så, måste de ju förklara sig inför sig själva också. Man behöver ju inte tala om att man blir sårad om det är det de är ute efer rent elakt, men fråga varför de säger som de gör får de förklara sig.

Men som sagt, jag har ofta gåsdräkt, det rinner av.

Utifrån de erfarenheter jag har angående detta så stämmer tyvärr det Gronstedt skriver till 100%. När jag frågar så får jag svaret att de inte menat något alls och skulle jag säga att jag blivit sårad så -ojojoj det var verkligen inte meningen, det har du helt missförstått, blir då svaret. Alltså: de vet då hur de kan såra mig utan att jag kan bemöta det alls!

Mao är detta människor som VILL såra och som ständigt söker sofisitikerade sätt att kunna pika och "slå" utan att det ska gå att sätta stopp för. Man bör ju inte ha relationer med den tyupen av människor alls, men är det nära släktingar (som i mitt fall) så är det inte helt lätt att bara klippa heller. Det finns barnbarn inblandade och de ser ännu inte mönstret även om jag sett det användas mot dem med, men de älskar ju sina far/morföräldrar.