Ingenstans att gå
Jag hör ofta människor tala om
var vi kommer ifrån och var vi hör hemma.
Som om vi har rest hit och landat här.
Som om det finns ett där och ett här.
Ett där vi hör hemma, och ett här där vi är borta.
Som om vi inte skulle vara hemma här.
Det får mig att tänka på en fråga jag en gång hörde.
En satsanglärare frågade någon
som undrade över den spirituella världen:
Finns det en spirituell värld
som är separerad från den här sortens värld?
Och jag måste säga
att jag inte kan se någon sådan värld.
Ingen plats jag skulle ha kommit ifrån.
Ingen som har rest hit.
Ingen som är borta nu och hemma först sen.
Att röra sig från en plats till en annan
kräver tid och rum.
Men den enda tid jag kan se
är den som rör sig här.
Från det att jag föddes
till det som är nu.
Och det är något som bara framträder här,
så länge detta liv, denna upplevelse, pågår.
Som om det sätts samman,
ögonblick för ögonblick.
Så för mig finns bara detta.
Denna upplevelse, här.
Denna form.
Denna rörelse.
Och då finns det heller ingenstans att gå.
Ingen resa till en annan värld.
För det är inte jag som är i världen,
utan det världen som är i mig.
Jag varken kommer någonstans ifrån
eller är på väg någonstans.
Jag är.
#0:
Det avgörande är vad man identifierar sig med. Identifierar man sig med jaget eller med sin sanna natur? Jaget rör sig genom tid och rum och undrar "var kommer jag ifrån? Vart går jag?" Men människans sanna natur ser att jaget, tid och rum är en illusion skapat av sinnet och tolkat av förståndet.
#1:
Ja, det var verkligen bra formulerat. Speciellt detta: "tid och rum är en illusion skapat av sinnet och tolkat av förståndet." Så är det 😊
Ändå så närvarande, men ändå så frånvarande i tankarna.
Igår frågade någon plötsligt mig om någonting.
Svarade jakande om någonting, som jag inte visste
vad det var för någonting som frågan handlade om.
Tänk vad tokigt det kan bli, om man lovat någonting.
Som man inte har en aning om, vad man lovat.🙄
#3:
Ja, tankarna är inte alltid där man själv är 😄 Det där känner jag också igen 🙂
#0:
Fint.
Ja, vi kan bara vara här, och nu. Allt det andra är sinne. Man minns det som varit, och föreställer sig hur det kan bli. Men detta gör man alltid här och nu. Idag är samma ögonblick som jag föddes… Och samma ögonblick som när jag dör.
På något sätt är jag varken född, eller kommer att dö….. Eftersom de två sker här och nu, i samma ögonblick.
#3:
Det känns igen. Ibland svarar man på något, som man i nästa stund inte har en aning om, vad det var som man svarade på.
Då är man här, men inte närvarande.😊
- Redigerat 2026-04-24 20:28 av snowy00
#5:
Ja, fint skrivet 😊
Samtidigt märker jag att livet också rör sig, att kroppen föds, förändras och dör. Så på ett plan finns tiden, och på ett annat finns bara detta ögonblick
Tänker att det kanske inte handlar om att förneka det ena eller det andra, utan om att se båda utan att fastna i någon av dem 😊
#6:
Tack, så är det nog. Att inte förneka, klamra sig fast, eller fastna i det som sker och inte sker….😔😊 Livets mysterium…att både och får finnas.
#7: Ja, allt har liksom sin plats 😊
#8:
Precis 😊
Starta ny diskussion