När rollerna tystnar
Jag tänkte just på det här
med att skapa sig en andlig persona
och på hur vanligt det har blivit
att människor bygger upp en andlig identitet.
En identitet som den utvalda,
som den som bär ljuset,
som den som är kanalen.
Det är som att andligheten har börjat gå åt motsatt håll.
Att det inte längre handlar om att sluta vara någon,
utan om att bli någon.
Istället för att sluta spela roller
handlar det plötsligt om att spela ännu fler.
Roller som ger status, beundran
och känslan av att vara speciell.
Det som skulle vara en väg mot upplösning
blir i stället en förfinad bild av sig själv.
Och med AI är det lättare nu än någonsin
att skapa bilder på sig själv
där man står i vita kläder,
med sken runt huvudet
och symboler som ska signalera renhet och utvaldhet.
Allt för att se så helig ut som möjligt.
Det är inte bara en bild
eller en lek med effekter.
Det är ett sätt för egot att få mer form,
att stärka illusionen om ett separat jag.
Men den andliga vägen pekar egentligen åt motsatt håll.
Mot det som blir kvar när alla bilder faller.
För på den andliga vägen handlar det inte om
att bygga upp en ny identitet,
utan om att se igenom de identiteter vi redan bär.
Det handlar om att lägga ner berättelserna, rollerna
och alla bilder av vem man tror att man är
eller önskar att man vore.
Det handlar om att våga stå kvar
utan skydd, utan mask och utan titel.
Och det är svårt,
för då finns det inget kvar att hålla sig fast vid.
Ingen persona att gömma sig bakom.
Ingen roll att luta sig mot.
Och i det ögonblicket,
när inget finns kvar att hålla fast vid,
faller du inte.
Det är bara det som inte är du som faller bort.
Så att bli “ingenting” betyder inte att man försvinner.
Det betyder att man slutar klamra sig fast
vid en bild av sig själv.
Det betyder att man slutar försöka vara speciell.
Slutar försöka vara upphöjd.
Slutar försöka vara någon.
För ju mer vi försöker vara “någon”,
desto längre bort kommer vi från det vi verkligen är.
Och ju mer vi vågar släppa taget
om allt vi försöker vara,
desto mer närvarande blir vi.
Men så länge vi identifierar oss
med roller, bilder och “heliga” jag,
kommer vi alltid att känna oss små
i ett oändligt universum.
Vi klamrar oss fast vid våra bilder, våra statusar, våra identiteter
och blir aldrig riktigt fria.
Det är först när vi vågar vara ingenting
som vi blir allt,
när gränsen mellan jag och alltet löses upp.
Då finns ingen roll att bära,
ingen identitet att upprätthålla och försvara.
Det är då vi ser klart
att vi inte är en liten person i ett oändligt universum,
utan att hela universumet finns i oss.
Och när jag talar om att bli allt,
betyder det bara att gränsen mellan “mig” och det andra upphör.
Att jag inte längre är mer människa än jag är jord,
mer kropp än jag är vind.
Att det inte finns något centrum
som kan säga:
det där är jag, och det där är något annat.
Då finns det inget kvar som behöver kallas jag.
#0:
Tyvärr är det så att många tillskriver sig rollen som andlig vägledare, utan att ha kunskapen och erfarenheterna som skulle behövas. Då blir det i stället en show, där man använder AI för att göra propaganda och framställa sig som någonting "heligt" som man är långt ifrån. Huvudsaken att det finns folk som betalar och som beundrar.
#0: Fint skrivet och sant…..🌸
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#0:
Ja, så är det…bra skrivet.
Jag kom att tänka på en text jag skrev för några år sedan om egots självbild och de roller vi spelar här i världen.😊
Bifogar den här nedan, för den som intresserar sig…
Självbilden
Jag har tänkt lite på detta med ens självbild, den roll man identifierar sig med och klassar in sig som, både när man intresserar sig för andlighet, och annars också. Om man är intresserad av, och kunnig inom, andlighet så kanske man identifierar sig med att vara en andlig lärare, eller guru. Kanske till den graden att när man går på stan och handlar, när man sitter vid matbordet hemma, eller talar med en vän, så känner man sig som just en andlig lärare, eller guru. Det är egots självbild. Eller om man inte är intresserad av andlighet, så kanske man identifierar sig med att vara läkare, eller någons mor eller far. Det är också egots självbild.
Tänker att oavsett vilken självbild man har, och identifierar sig med, så är det en känsla man arbetar bort på den andliga vägen. Eller rättare sagt, den självbilden faller bort när man inser att man inte är någon speciell, inte mer speciell än någon annan. Självbilden är bara en praktisk roll man spelar i "dårskapet", en roll som behövs för att man ska klara sig här i världen. Går man runt ständigt och identifierar sig med självbilden så är risken att egot blåser upp sig, eller att man får en förvrängd bild av verkligheten.
Därför tänker jag att det är bra att vara uppmärksam på vad man känner sig som. Känner man sig som extra bra jämfört med andra, känner man sig till och med som sämre än andra, eller känner man sig ständigt bara som en läkare i civila kläder dygnet runt (nu är läkare bara ett exempel på en yrkesgrupp, vilken som helst) så kanske man identifierar sig med sin roll, och sin självbild… Och riskerar att ha eller få en förvrängd bild av verkligheten.
I själva verket har vi inga roller, är vi inte speciella, eller något särskilt. Vi är inte mer, eller mindre än någon, eller något annat. Detta är också att klä av sig naken från alla identifikationer, roller, bilder, och föreställningar, och komma och vara som den människa man är, och föddes som och till.
#3:
Ja, precis. Roller måste man spela ibland och det är ok så länge man är medveten om att man bara spelar en roll och inte identifierar sig med rollerna som man spelar.
#4:
Så är det. Som att en skådespelare vet att rollen i filmen bara är en roll…..hen tar den inte på för stort allvar, och kan därför på något plan även "njuta"/uppskatta att spela rollen….men börjar skådespelaren ta rollen på för stort allvar, och till och med glömmer att det bara är en roll…..då kan saker bli till ett lidande.
Starta ny diskussion