#0:

Sen är det ju så att det mesta som man oroar sig för ändå aldrig händer och när man oroar sig är man med sin uppmärksamhet i framtiden och inte i nuet.

#0:

Bra citat! Det påminner mig om att även om oron kan kännas överväldigande, så är den ett tecken på liv. Oro är en del av vår mänsklighet. Men ändå visar det sig ofta att det vi oroar oss för faktiskt inte är så illa som vi trott. Tack för att du delade!

Ja, kanske rimmar det illa för en själv. Just i stunder av oro, men det tar även ner en på jorden. En medvetenhet dagen efteråt, som man ska uppmärksamma och ge akt på.
Kanske var det så författaren också menade.

#3: Ja, det gör det nog, dvs rimmar illa för en själv. Men jag tänker också att man, även i dessa stunder av oro, hur jobbiga de än må vara, kan komma till insikten om att denna oro inte leder någonstans. I alla fall var det så som hände mig när jag oroade mig för föreställningssamtalet som jag hade i augusti. Just i dessa stunder insåg jag att all min oro bara bestod av katastroftankar och att dessa inte leder mig någonstans. Efter att jag hade insett detta blev det plötsligt möjligt att ersätta katastroftankarna med positiva tankar istället. Men det är inte något som händer mig varje gång jag oroar mig för någonting; utan ofta är det något jag först blir medveten om dagen efteråt.

#4
Ja och det var i mitt föregående inlägg som jag förstod vad som menas. 🙂
Har aldrig reflekterat i dom banorna tidigare.

Tur att denna sajt finns, det hjälper nog en när man får skriva sin mening. Förståelsen kan träda fram. Insnöad som man är!! Tack 😀

#5: Vad skulle inte denna sajt vara utan er alla 🤗

Jag gillar citatet, och synsättet i #0. Så brukar jag också tänka om oron, att den nog ändå finns där av en anledning. Rent biologiskt, och evolutionärt för att vi ska överleva. Vi är ju egentligen på det fysiska planet en stor överlevnadsmaskin, byggd för att just överleva, och reproducera oss.

Sen på ett andligt, och "själsligt" plan, kan man kanske se oron som något man kan lära sig av, se igenom, och växa ifrån (delvis). Åtminstone lära sig leva med, och acceptera att oron finns där. Minns att min mor sade så till mig när jag var barn (hade lätt för att oroa mig för både det ena och det andra i perioder), att oron kanske är ens ständiga följeslagare här i livet…..ja, kanske som citatet sade, ett tecken på liv. Det gav ett slags lugn, och acceptans, och distans till oron.

Tänker också på något jag hört:

"Om man accepterar att livet är svårt, så är det inte så svårt längre."

Och visst är det tur att ni och denna sajt finns . 🤗

#7
Du har en klok mor du.🤗

#9:

Jo, jag satt precis och tänkte så själv här…🤗😁