#0:

Det brukar att vara så att över 90 % av det spm man oroar sig för aldrig händer. I stället får man utmaningar som man inte hade räknat med. Det är livet. 😊

#0:

Det där känner jag igen mig så bra i. Oron som kommer trots att man vet att det brukar bli helt annorlunda. Men så smyger sig orden; "Men tänk om" in i en i alla fall, för att efteråt bli bevisad att det ändå inte blev så.

Men tänker att dessa oro-tillfällen ändå minskar med tiden, men att man behöver göra dessa erfarenheter om och om igen, tills dagen kommer som man kanske inte orkar oroa sig så mycket mer, i alla fall inte över samma sak.

Det tog ju åratal för alla våra mönster och vanor att få ett stadigt fäste om oss, så det tar väl också tid att befria sig från dessa.

#1
Visst är det så.

#2
Ja, och det kommer ständigt nytt som får fäste.
Oro skapar rädslor, man får slåss mot sin egen illusion.
Ja, och dina sista meningar. Så tror jag också. 🫠

Tänker igen på detta med tvångstankar, det är ju en slags oro. Mycket av det (har för mig i alla fall) kommit med en slags ansvarskänsla, att man tar ansvar genom att oroa sig. Men är det verkligen så om man tittar på det lite närmre?🙂 Kanske man egentligen tar mer ansvar om man inte oroar sig (överdrivet mycket).
Sen kan ju en viss oro vara sund tänker jag. Man kanske är lite orolig att ramla och slå huvudet när man cyklar, så man har hjälmen på, eller så har man bilbältet på för annars oroar man sig över att flyga genom vindrutan om man krockar.

Det är väl just sån oro som blir för mycket, när man oroar sig över småsaker, eller helt ofarliga saker, som inte är sunt längre, tänker jag🙂