#0: Det där är något vi borde öva på varje dag, från morgon till kväll, vara medveten om från minut till minut. Väldigt fint skrivet. Ser att du också fått en sköldpadda på bild 😊

#0:

Kul att du fick med sköldpaddan på bilden. Den verkar att vara mycket yngre än den som vi fotade.

Speciellt när man talar, ska man inte tala fortare än vad hjärnan hinner med. 😊

#0
Javisst, hur många gånger har man inte sagt till sig själv, att nu ska jag ta det piano. 🙂

Pyttsan, man gör som man alltid har gjort.
Skam den som ger sig, Övning sägs ge färdighet, så en vacker dag så…

#3: Lättare sagt än gjort, men det är bara att försöka påminna sig om det varje dag, så ofta man bara kan. Även om man bara kommer ihåg det ibland, så är det mer än inte alls och redan det är bra nog. Så blir en gång till två, till tre osv… Och med tiden ger det färdighet 😊

#4
Bra tips. 🤗

#1: Ja, den där texten var nog en påminnelse till mig själv faktiskt. 🤭
Men tänkte att det finns säkert fler av oss som behöver påminnas.
För liksom det kan vara svårt att inte försvinna i tankarna, vid meditation.
Är det svårt att inte skena i väg I automatiska göranden i vardagen…..
Sköldpaddan träffade jag i Valencia i somras. Blev så glad när jag såg den.

Tack!

#2: Ja, visst har det stor betydelse hur vi hanterar vårt prat.

#3: Japp. Ständig påminnelse - om och om igen. Får jag hämta hem mig själv många gånger blir det. NÄR jag minns att göra det 😅

#6: Vi behöver nog alla bli påminda om sådana saker ibland, skulle jag tro 😊

Så fint skrivet och tack för påminnelsen! 🙏🙂 Detta ämne är intressant att reflektera kring. Man kan bara titta ut i samhället när människor träffas i olika sammanhang där de tillsammans går upp i falsett av social mani där det viktigaste verkar vara att leverera flest sagda ord per minut än att verkligen lyssna till det som sägs. Ett existentiellt hävderi än att ta till vara på det som verkligen är värdefullt i dess innehåll.

En av anledningarna till att jag undviker såna möten för att det går alldeles för fort som gör att mitt jag försvinner.

Frågan är var dessa värdefulla möten med människor finns där motparterna orkar ta sig denna tid till att vilja lyssna och reflektera än att slänga ur sig alla dessa ogenomtänkta svar?

Jag kom nu att tänka på filmen "Woman Walks Ahead", som handlar om en Catherine Weldon som på 1800-talet reser till North Dakota för att måla ett porträtt av Sitting Bull. När de alla sitter samlade så börjar hon presentera sig, men blir avbruten av en indiankvinna som säger att de brukar vara tysta för att lära känna varann. 😊😊

#10: Tack för att du läser och delar med dig 🙏

Jag upplever att dessa möten och samtal med andra människor är möjliga och uppstår spontant när jag är öppen och släpper ner min gard.

Inte alltid.
Men mer ofta än vad jag tidigare trodde var möjligt.

#11.
Den filmen vill jag minnas att jag sett.
En riktig hjärt öppnare.

Det där med att sitta tyst för att lära känna varandra - är så långt bort från vårt sociala sätt att vara….

Vet ju själv hur svårt jag har haft för att sitta tyst i ett rum med andra.
Beroende på situation eller kanske dagsform? Så kan det kännas väldigt rofyllt eller så vaknar någon spattig oro inför tystnaden där alla finns tillsammans. Energin i rummet och en ensjälv - kanske har betydelse, tänker jag.

Men det är faktiskt väldigt intressant att betrakta sig själv i dessa situationer.

Vi kan lära ganska mycket av indianska kulturer. Hos oss är det vanligt att alla pratar och avbryter varandra. I vissa kulturer, t.ex. hopi indianerna, navajo och flera andra, får bara den tala som håller "talarstaven" i handen. Alla andra är tysta. När den som håller staven är färdig, ger han staven till näsrta talare.

Jag lärde känna den kulturen på 90-talet, när jag var på ett par kurser som organiserades av "deer tribe", som grundades av Harley Swift Deer Reagan, som sägs vara en elev av Don Genaro som förekommer i Castqnedas böcker. Jag tyckte att det där med staven var kul och leder till ett mer civiliserat sätt att umgås med varandra.

Vara tyst för att lära känna varandra, det låter skönt. Det är nästan så jag fungerar i större grupper, jag är ganska tyst, åtminstone tills jag lär känna folk lite bättre😄

Svar till Rore:

Menar du när du är mer autentisk och ej längre spelar den roll som förväntas av motparten/erna? 🙂

Ja, verkligen! Det blir som att gruppen blir hotad eftersom alla däri använder gruppen för att just fly sin tystnad. När tystnaden uppstår så blir det så tydligt och man anklagar varandra subtilt genom konstiga blickar och undvikanden. Som att den som blivit tyst har förstört gruppens dynamik. Fast den bara har väckt någonting underliggande hos deltagarna.

Inom japansk, kanadensisk, nederländsk, schweizisk, tysk, och t o m finsk kultur är det dock annorlunda. Där värderas inte tystnad som något konstigt. I Tyskland är det mer vanligt accepterat att man i sociala sammanhang får vara tyst och återhållsam.

Jag undrar hur det kan vara så olika och vad som kan ha varit den bidragande faktorn till att Sverige utvecklats annorlunda. Vad har svenskarna förlorat kontakten med som de andra länderna fortfarande har kunnat behålla?

Svar till Condor:

Vad intressant! Den metoden borde användas mer här. 🙏

#15:

Det är nog så att ju längre söderut som man kommer, ju pratsammare blir folk. Men där är folk även mer sälskapliga.

#11:

I en sådan värld skulle jag också vilja leva i, där man sitter tysta för att lära känna varandra. Jag skulle älska det 😊

Förresten, välkommen till sajten. Hoppas du kommer att trivas här 😊

#15: Ja, det menar jag och att vara närvarande i nuet och stunden.

För när autopiloten är på så missas så mycket

Snowy00

Så är det med mig också. Det går för fort och det finns ingen lucka för mig. 😓

Condor

Ja, eller mer vilsna. 😕 Inget fel med att prata om det är av genuin natur, men varför denna återkommande oacceptans mot tystnad, så även mot introvertism där många behöver tid att fundera då tystnad uppstår?
Det är som ett mysterium hur våra grannländer Finland och Tyskland har kommit så mycket längre.

Jag funderar på om det kan finnas en koppling till svenskens konflikt rädsla med att inte våga sticka ut från mängden som kan ha medfört till att vi inte vill eller inte kan acceptera någonting utanför det som vi redan känner till inom normen. En norm där vi tidigt uppfostras med att prestera och ”ta för oss” för att få självförtroende (ej självkänsla) och framgång, som i sin tur stärker grupptillhörigheten. Tror det kan vara en orsak till att många häver i sig alkohol vid olika tillställningar för att bli accepterade. Något som de kanske inte skulle blivit annars. Det är en så stark rotad känsla att det typ känns som att man dör. Och det blir på något sätt logiskt eftersom normen i gruppgemenskapen ger medlemmarna existens, även om det är en påhittad norm.

Vad kan vi här i gruppen göra för att skapa långsam förändring?
Jag har skapat lappar med mina begränsningar, där jag t,ex, på en lapp har skrivit att jag är introvert och vad det innebär. T,ex, att min tystnad betyder att jag behöver fundera. 😄 Väntar på att få använda den.

FataMorgana

Tack för välkomnandet! 🙏😊

Rore

Det är en fin inställning! 😊

#21:

Du, har du läst den här tråden?

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1584839/att-gora-en-hona-av-en-fjader

Där har vi räknat upp en hel del fördelar med att vara tystlåten och introvert 😊

Men annars kan jag bara säga, att jag inte vet varför det i vissa länder är mer acceptabelt med tystlåtenhet än i andra länder. Men jag tror inte att vi kan göra så mycket åt det, mer än att försöka sprida ut alla fördelar det finns med tystnad, så att så många som möjligt uppmärksammar det och blir medvetna om det.

Men helt generellt kan vi inte ändra på andra människor, utan vi kan bara genom inre arbete ändra på oss själva så pass mycket att andras oacceptans inte längre stör oss eller gör oss ledsna. Det är för mig, vad den andliga vägen handlar om, dvs ett inre arbete, som resulterar i att vi blir mer i frid och harmoni med den yttre verkligheten, oavsett hur den än ser ut och hur saker och ting än är. Folk kan tänka och tycka vad dom vill, men upptäcker vi den inre stillheten inom oss, påverkar det oss inte längre på ett negativt sätt.

Om du vill vara med och utforska denna inre väg, så är du i alla fall på rätt ställe här hos oss 😊 Någon annan förändring är jag nog rädd för att vi inte riktigt kan åstadkomma.

#22 😊

#20:

Ja, exakt så för mig med. Kommer ingen lucka i pratet för mig att säga något. Sen gillar jag inte riktigt att få 7-8 blickar riktade mot mig på samma gång när jag väl försöker säga något. Det tillsammans med att det i den stunden inte dyker upp så mycket i mitt huvud att yttra heller😊 men men, vi får nog träna på att vara bekväma i och acceptera vår egen tystnad bland andra också. Som FataMorgana är inne lite på.

#21:

Jag håller med Fata Morgana, som också just svarade dig. Jag vill bara tillägga att man på den andliga vägen inte ska försöka att vara något annat än vad man är, bara för att bli accepterad inom en viss grupp. Man kan heller inte ändra på alla andra människor.

Är man en tystlåten introverterad människa, så är man det helt enkelt. Det är inget fel med det och man kan aldrig bete sig så att alla andra människor är nöjda. Man måste heller inte tillhöra någon sorts grupp. Den andliga vägen är ändå en ensam väg. Man kan inte ta med en annan på en andlig väg. Man kan inte dela andliga erfarenheter med andra på samma sätt som man kan dela "världsliga upplevelser".

Nu citerar jag ur ett av mina gamla inlägg "att leva som en krigare":

"Han behöver inte spendera någon handling eller energi för att avsiktligt ge en viss bild till sin omgivning eller för att bekräfta denna bild för omgivningen."

Med andra ord, om folk inte är nöjda med en som är tystlåten är det inte ditt problem, utan andras problem. Du lever ditt liv för dig själv, inte för andra.

Om du vill läsa hela inlägget som jag citerade ur, hittar du det här:

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1509694/att-leva-som-en-krigare

#24: Det var så jag menade, att man genom sitt inre och vidare yttre agerande kan påverka bäst. 😊 Tack för tipset om tråden! 🙏😊

#25: Ja, ofta känner jag att jag blir så blockerad av andras energier att jag inte kan känna mina egna tankar. Har därmed trott att jag tyckt och tänkt som dom eller blivit helt blank i huvudet. 😣 Det är inte lätt att vara känslig kring andras energier som inte kollaborerar med ens egen.

#28: Det där känner jag igen mig i.
Det hände ofta förr.
Det blev som om jag inte hade någon egen tankeverksamhet.

Blank i huvudet - helt tom - knäpp tyst inuti. … som om alla tankar sprang och gömde sig.

Blockerad av det som pågick runt omkring mig.

Tack och lov så sker det väldigt sällan nu för tiden.
Jag upplever det som obehagligt. Inser jag i skrivande stund.

#26: Ja, så är det ju. Det är acceptansen inför det som är den stora utmaningen, att kunna släppa sitt ego och stå i sin egna skörhet av den upplevelse man någonstans i sitt inre är, även om man blir hånad av omvärlden.

Tack för länken till inlägget! 🙏😊

Bara för att reda ut begreppen, vad lägger du för definition i uttrycket "andlig resa", med fokus på ordet andlig? 🙂

#29: Blir lite berörd 😊 av det du skrev "som om alla tankar sprang och gömde sig" eftersom det är så bra beskrivet.
Som att de kvävs / håller på och dö av den andra främmande energin som inte är deras egen.

Vad har skett i ditt fall som gjort att du kunnat bli mer immun? 🙂

#31
Jag har jobbat på min självkänsla och tilliten till mig själv genom åren.
Den var rätt så obefintlig tidigare.

#28:

Jag tänker själv att det är okej om mitt sinne bli blankt för en stund. Men är det så att tankarna blir undantryckta blir det ju ingen behaglig upplevelse.
Det kan också vara för mig att jag lyssnar så pass intensivt på de andra så att tankarna sinar i den stunden. Men det blir ju inte riktigt samma sak som om sinnet blir blankt, eller tankarna undantryckta.

Brukar i alla fall ha den taktiken att jag stilla bara lyssnar på vad de andra säger, utan att ha en tanke på att säga något själv. Och ibland kommer det spontant ord ur munnen på mig då efter ett tag, och jag blir lite mer delaktig i samtalet.
Försöker man för mycket att komma på saker att säga, upplever jag det som att man blockerar sig ännu mer, blir stressad, och ännu mer tyst och spänd. Det är i alla fall min reflektion.

#33: Det är en bra taktik det där, att bara lyssna, utan att ha en tanke på att säga någonting 😊

#34:

Ja, det funkar ganska bra faktiskt😊

#35: Ja det funkar väldigt bra. Det är precis som när vi iakttar, att om man iakttar utan att göra sig några tankar kring det, så blir allt så tydligt och klart. Precis så är det med lyssnandet med, att om man bara lyssnar, utan att göra sig några tankar kring det, så förstår man så mycket mer av vad som sägs, att svaren uppenbaras av sig självt, på något sätt 😊

#36:

Exakt, i stället för att sitta helt i sina egna tankar exempelvis. Då blir det ju också svårt att formulera sina egna svar och meningar ut efter vad de andra säger.😊 Det blir som en riktigt bra andlig övning också, faktiskt.

#37: Ja det är något som var och en borde öva på och kultivera varje dag, att se och lyssna utan att tänka några tankar kring det 😊

#30:

Det finns många olika föreställningar om vad en andlig väg eller andlig resa innebär. För somliga innebär det att tro på en religion eller lära och försöka att hålla sig till de regler och dogmen som religionens företrädare anser att man ska följa.

För andra innebär det att utveckla "förmågor" som egot gärna vill ha och strävar efter.

För mig innebär det en resa till mig själv, att erfara och lära känna sin sanna natur och upprätthålla en relation till det gudomliga. Att lära känna illusionen för att röra sig i den på ett bra sätt, att förstå egot och att öppna sig för de gudomliga energier som vi alla har tillgång till. Det inkluderar t.ex. självobservation, energiarbete (för mig först och främst reiki), meditation, att leva ett medvetet liv. Det inkluderar personlig utveckling och psykologiskt arbete, t.ex. självreflektion, att se världen som den är och att se sig själv som man är med alla styrkor och brister för att bli medveten.

I stället för att följa regler och dogmen som inte leder till någon förändring i en människas inre, föredrar jag att bli medveten och låta inre förändringar ske pga den medvetenheten.

Det var bara mina första tankar. Men vägen som jag beskrev i inlägget om att leva som en krigare är en bra sak, som man dock inte kan följa utan vidare, utan bara genom att komma till insikter om livet och världen som leder till inre förändringar. Det går bara att ta ett steg åt gången. Men det är ju vägen som är målet. Jag har hört ett uttalande att man bara kan göra 2 fel, att inte gå hela vägen och att inte gå alls.

#39:

Varför jag frågade var för att jag ville förstå ditt tidigare svar för att sen själv kunna ge ett svar 🙂 , där du skrev:
”Den andliga vägen är ändå en ensam väg. Man kan inte ta med en annan på en andlig väg. Man kan inte dela andliga erfarenheter med andra på samma sätt som man kan dela "världsliga upplevelser".

Tack för ditt utförliga svar! 🙏🙂 Jag delar din inställning om vad andlig utveckling är, men jag förstår kanske bara inte att den bör vandras ensam. Jag tror man kan få hjälp på vägen av likasinnade som är på samma energinivå som en själv. Som genom detta automatiskt kan förstå vad man går igenom eftersom man har samma typ av längtan och behov av förståelse, även om vi inte vet om varandras utstakade vägar i detalj. 🙂

Vi tycker säkert olika i det här och det är helt okej. 😊

#40:

Visst kan man söka sig till likasinnade, byta ut erfarenheter, lära av varandra och hjälpa varandra. Men man kan bara förmedla kunskap som kommer från det egna förståndet till en annan människas förstånd.

Den "inre vägen" måste man gå själv och man kan inte förmedla de viktigaste erfarenheterna till en annan.

Tar vi som exempel mig själv och min sambo Fata Morgana. Vi hade 2 helt olika sorters samadhi erfarenheter. Fata Morganas andliga väg började med att hennes kundalini aktiverades utan att hon tidigare hade sysslat med någon sorts andlighet. Men jag hade en samadhi erfarenhet som liknar Oshos och Tolles, att jag gav upp och släppte taget om allt, efter åratals andlig praktik.

Fata Mogana kan berätta om sin erfarenhet och hur det var när Kundalinin nådde kronchakrat, t.ex. om ljusfenomen som hon erfor. Men hon kan inte förmedla den delen som är det egentliga, dvs. att erfara enheten med gud till en annan människa.

Jag kan berätta om mina erfarenheter, men jag vet inte om min erfarenhet att se gud med samma öga som gud ser mig är samma erfarenhet som Fata Morgana gjorde när kundalinen nådde kronchakrat. Jag kan inte beskriva hur det är att erfara lycksalighet när bland det viktigaste i livet hade gått snett. Det är paradoxt. Ingen kan föreställa sig det.

Man skulle kunna säga att Fata Morgana och jag på något sätt nog går en andlig väg tillsammans, men omgivningen ser för oss annorlunda ut och vi kan inte prata om det som vi har erfarit på samma sätt som vi t.ex. kan säga "titta vilket vackert blommande träd". Trädet ser för oss lika ut.

Vi alla har kommit ensamma till världen och vi kommer att lämna världen ensamma. Vi reser ensamma och träffar andra resande och även om vi går tillsammans brevid varandra, är var och en av oss på sin egen resa.

#41: Tack för din redogörelse kring din / era processer! 🙏
Vet dock inte vad jag ska säga, då jag inte är inne på detta spår.
Men jag respekterar att detta är er väg att gå! 🙂

#42:

Du kan gärna ta och berätta lite om det spåret som du är inne på, om du vill 😊

Jag menar, att om du vill, så kan du hemskt gärna berätta lite mer om din väg och vad andlig utveckling innebär för dig? 😊

#41:

Det kan nog vara svårt för de som inte har erfarit sitt Själv på ett så djupt plan att riktigt förstå vad som menas med att man inte kan dela den erfarenheten med andra. Varför man inte kan det är ju för att den inte går att beskriva i ord. Varje ord man försöker att klä den i, blir bara ytterligare ett lager kring erfarenheten som tar en längre bort från att förstå. Som du skriver, man kan berätta om sensationerna kring det, men inte själva det.😊

#43:

Det hade varit intressant att höra mer om från trädkrona 🙂

#42:

Spår som man går på ändrar sig genom tiderna, beroende på vilka erfarenheter som man gör. Mig skulle ditt spår också intressera.

Jag tror på användning av känslokunskap som avslöjar osanningen. Det hjälper en att komma fram till insikter kring vad det är som gör att man själv vägrar lämna sina primitiva beteenden.

Egentligen vill man bara vara det som är en själv
(även om man i nuvarande medvetenhet inte riktigt vet vad och vem det är).
Samtidigt som man är lite tudelad eftersom man av flera anledningar har kopplingar till detta forntida arv från otal av tidigare liv med dess olika praktiseringar. Allt från ego, begär utav destruktiv karaktär, havande-begär, sexuella urspårningar, användande av människor för att kunna stärka sitt självförtroende (ej självkänsla), enpoligt (djuriskt) spel osv.

Dock löses inte detta upp på en gång i insiktens ögonblick. Det måste nötas ut genom ständig förståelse på detaljnivå kring ens egna kopplingar till dessa instinkter. Och framförallt varför man vägrar lämna.

Så det är viktigt med medvetenhet, analys och uppmärksamhet in i minsta detalj eftersom instinkterna är självgående. Ofta vet vi inte ens om att de är där för de är så invanda.

Jag ser detta som ett aktivt arbete som man behöver arbeta med i princip hela tiden för att inte förslöa psyket. 🙂

#47:

Känslokunskap säger mig ingenting. Menar du kunskap om dina känslor? Eller ger dig känslorna kunskap som t.ex. insikter?

Frågan om vem man är kan man besvara på 2 olika sätt. Till vår sanna natur är vi det gudomliga själv. Sen finns det ett uttryck av det gudomliga i fysisk form av mångfald. Var och en av oss är en del av denna mångfald, men våra förstånd kan inte erfara den gudomliga delen (enheten) som uttrycker denna mångfald.

Om jag betraktar det där som du skrev med tidigare liv och forntida arv utifrån min gudomliga sanna natur, så är alla varelsers liv som har funnits i universum mina tidigare liv och alla varelser som kommer att bli födda är mina framtida liv.

Men om jag tänker utifrån förståndet känner jag mig som en separerad varelse och en separerad varelse som identifierar sig med illusionen kan bara tänka ut sig saker som att det är man själv, den falska identifikationen, som har haft tidigare liv. Man "har" en egen själ…. jaja….. den falska identifikationen "har" det gudomliga. 😄😄

Det där är saker som kommer från religioner som hinduismen och som har tagits över av new age världen där man har blandat ihop religioners koncept med andra esoteriska läror.

Det är människor som har tänkt ut sig dessa koncept med deras förstånd. Jag vet att mitt förstånd inte har den minsta lilla aningen om min sanna natur och därför tror jag varken på koncept som mitt förstånd har tänkt ut sig och koncept som religioner har tänkt ut sig.

Kända upplysta uppmanar ju folk att släppa loss alla dessa koncept. Osho sa till och med att vem som vill ge dig ett trosystem är din fiende. Jesus sa att man måste bli som barnen. De är tomma. Man kan bara fylla den absoluta sanningen i en tom bägare.

Men jag håller med om att man inte kan lösa upp destruktiva mönster genast när man blir medveten om dom. Man hamnar om och om igen i sina mönster och man måste observera sig själv och bli medveten varje gång ett mönster dyker upp. Med tiden försvinner det helt. Med den andliga utvecklingen ändrar sig också ens önskningar.

#48:

Flera vägar bär till Rom.
Du har din väg och jag har min väg och det är helt okej. 😊

#49:

Ja, vi slutar alla på samma ställe när vi lämnar världen och då är det inte längre en fråga om det finns ett liv efter döden, utan om du har levt före döden.

#50: Okej, är din tro mer att vi efter döden i detta jordeliv har kommit till Nirvana och att det därför inte behövs finnas något mer liv efter detta?

#51:

Vad är det som kommer till nirvana? Tänk om nirvana, himmelsriket eller vad man vill kalla det för är ett medvetandetillstånd? Ett medvetandetillstånd där du ser vem du egentligen är och var du befinner dig? Tänk om du upptäcker att det för din sanna natur inte finns ett ställe att komma till, eftersom du redan befinner dig på det högsta stället? Tänk om det bara är egot som inte är medveten om sin sanna natur som vill komma någonstans? Men ta det inte personligt, för alla människors ego är funtat på det här viset. Det handlar bara om att veta det eller inte veta det.