Hittade en fin text av Osho om ensamhet som jag översatte:

Människor behöver mängden. Detta är den psykologiska anledningen till varför de alltid vill tillhöra hinduismen, kristendomen, islam, detta eller det landet, denna eller den rasen. Och om det inte räcker, startar de Rotary Clubs, Lion Clubs.

De kan inte vara ensamma. De måste ständigt omges av människor. Endast då kan de hålla spänningen uppe, spelet. I mängden kan de inte vara sig själva.

Varför är de rädda när de är ensamma? Att vara ensam är en av de vackraste erfarenheterna. De andra tränger inte på dig längre, du tvingar dig inte längre att göra något som är accepterat. När du är ensam kan du göra vad du vill. Du kan känna vad du vill. Allt du behöver göra är att släppa taget om ditt förstånd.

Fina och tänkvärda texter om
tystnaden och ensamheten.
Den som skrämmer.
Den som blir vår vän
När vi vågar oss på att möta den💚

Tack!

#2: Tack till dig med. Dina ord träffar verkligen mitt i prick. Tystnaden och ensamheten har en särskild kraft. Det är vackert att tänka på dem som både utmanande och givande 🤗

#3: Ja, verkligen. Tidigare var de två olidliga…. svåra att stå ut med. Nu mer är de vänner. För det mesta🙃

#4: För det mesta är bra nog tänker jag 🙂

Tack för denna tänkvärda text.
Någonstans möter man den andre, när man minst anar.
Ställer till med stor rabalder.
Obehagliga känslor, som man sopat undan.
Gör den andre oss påmind gång på gång.
Tills man tar tag i pudels kärna.
Möt den med kärlek och inte strid.
Hur mycket man än vill ge igen.
Krävs en enorm uppoffring, kring vårt ego.
Att bygga en inre bro.

#6: Att konfrontera pudelns kärna med kärlek istället för strid är verkligen en stor utmaning, men det är något så viktigt. Att bygga den inre bron kräver en uppoffring kring vårt ego. Det påminner mig om vikten av empati och förståelse i våra relationer. Tack till dig med för dessa tankeväckande ord 🤗

Förlåt, men nu kommer det ännu en dikt 😇 Tänker på den mänskliga känslomässiga balansgången.

🍀🌿🌿🌿🌿🌿🌿🌿🌿🌿🌿🌿🍀

När orden så tydligt men
otydligt trycker på mot
bröstkorgen.
Det blir trångt och ordfattigt
när tystnaden är öronbedövande.
När livet fortgår utanför.
När vi varken ser eller hör.
Då trevar vi på botten
i brunnen. Där på
avgrunden rand.
Där vattnet tagit slut.
Där väntar vi på orden
som känslorna vill
släppa ut.

Det är svårt att lyssna.
Där den stora tystnaden
breder sig ut.
Den ekar mellan väggarna
en oändligt klagolåt.
som fastnat i betongen
Där tystade ekon har dött ut.

A.E 20231217

#8:

Fin dikt! 😊 Kom du på den just nu när det är aktuellt i tråden eller skrev du den redan tidigare?

#8: Tack för att du delade mig dig av den här dikten. Den berör verkligen med sina djupa känslor på något sätt. Fin men kraftfull dikt. 🙂

#9: I och med tråden här så ville den ut. Tack så mycket

#10: Tack så mycket 🤗

Ett par ord till ensamheten och tystnaden från mig med. Jag har under livets lopp haft långa perjoder då jag har levt ensam i mitt single hushåll i den förra lägenheten. Jag tror, att utan den här ensamheten skulle jag kanske aldrig ha börjat en andlig väg. Jag skulle ha haft min fokus på andra saker. Det var när jag levde ensam som jag hade mina samadhi erfarenheter. Under den tiden lärde jag bland annat reiki. Och jag njöt av friheten, att alltid göra vad jag just ville göra utan att behöva diskutera det med en annan. Det var normalt för mig och störde mig (nästan) aldrig.

T.ex. kunde det hända att jag spontant beslöt, att nu vill jag fara på semester och en vecka senare satt jag i flygplanet. Allt annat som man gör, kan man också göra spontant. Inga diskussioner om var och hur länge man far på semester. Inga diskussioner om vilket TV program som man tittar på, vad man använder pengarna till, vad man gör på helgen. Perfekt för en individualist! Man var totalt självständig och totalt fri.

Men nu är jag ihop med Fata Morgana i nästan 17 år och jag måste säga att om hon ibland far iväg för 1-2 veckor för att besöka hennes föräldrar, känns det konstigt att vara ensam. Tystnaden som förr var normal känns konstig, som om taket skulle trilla ner på huvudet. Jag känner mig heller inte mindre fri. Vi vill ändå alltid göra samma saker, se samma filmer och dokumentationer på TV och det som vi mest njuter av i livet är när vi far till sjön en het sommardag och hyr en trampbåt. Vi gillar båda vandringar i naturen och har samma andliga intressen.

Om man har vuxit ihop med en människa så mycket, då känner man sig ensam om den andra inte här närvarande.

#13: Tack för din erfarenhets berättelse.
Tystnaden och ensamheten finns nog inom oss alla en och var. Och jag upplever att den är föränderlig.

Jo, vi växer ihop med den vi lever med. Känner igen mig i din berättelse.
Lika men olika på en och samma gång.

#14:

Ja, den är föränderlig. Värst är det alltid när jag har farit henne till flyglatsen och kommer hem till den tomma lägenheten. Sen när dagarna går vänjer man sig mer dag för dag.

Jag tänker som så… Att ofta för mig trivs jag med ensamheten om jag fått tillräcklig social stimulans utanför perioderna av ensamhet. Hade jag sambo och eventuellt barn, då hade jag nog kännt mig tvärt emot ensam, och ibland saknat de ensamma stunderna. Så jag själv behöver både och… Tid med andra, men också tid med mig själv (vilket brukar bara den större parten).

Det är nog bl a varför jag dras så fruktansvärt till meditation på egen hand… För det är bara där jag är helt på egen hand, fri, och tillsammans med endast Gud, eller vad man vill kalla Det.

Sedan är det egentligen aldrig själva ensamheten (att vara själv) som brukar bli problemet, utan känslorna som kryper sig på när man är själv, som man ju brukar att kalla "känna sig ensam". Finns inte dessa känslor när man är själv, då är man ju inte ensam, mer "på tu man hand", så att säga.

Och kanske är det de här jobbiga känslorna/tankarna som blir tydliga i vår ensamhet (ex i meditation), som kommer upp till medvetandets ljus….. De tankar och känslor man har möjlighet att låta komma och gå till intet igen…. Helst låta de lösas upp i medvetande…vid ensamhetens slut.

#16: Ja, känslorna och tankarna som kommer fram i meditation är som en spegel. Det är både fascinerande och ibland skrämmande att se vad som reflekteras tillbaka. Det påminner mig om hur föränderligt sinnet är. Men det är nog bäst acceptera alla tankar och känslor som de är och att låta dem komma och gå som moln på himlen. Sen är det nog också bra att kunna balansera sociala interaktioner med tid för sig själv. Jag har också alltid varit sådan, att jag behövt mycket egentid, så jag förstår vad du menar. Tack till dig med för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter 😊

#17: Ingen fara, bara skönt att få reflektera lite🤗

#18: 😊 🤗