Kanske det bästa man kan göra är att glömma sitt ego? 😁 men inte så lätt att göra.

Intressant citat i alla fall.

#0:

Det är alltid egot som önskar att bli av med egot. 😄 Sen stöter man också ibland på människor som hävdar att ha blivit av med egot. Egot tror att ha blivit av med egot.

Det missuppfattas ibland att man blir av med egot om man erfar samadhi. Men egot är bara en process i hjärnan och inget substansiellt existerande som man kan bli av med. Har man en samadhi erfarenhet, sluter bara hjärnan upp med den här processen för några ögonblick.

#1:

Men vem är det som glömmer? 😊

#1: Nej det är inte så lätt, det här med egot 😀

#3: Det är nog egot som glömmer egot 😂

Jag förstår inte ens varför man skulle försöka bli av med sitt ego? Att ha ett ego är ett måste för att överleva och gör oss inte till elaka, känslokalla människor. Att hantera sitt ego handlar om insikter och mognad. Att hjälpa andra ger egen tillfredställelse samtidigt och är win-win. Inget fel alls i det.
Vi ska vara rädda om oss själva och vårt ego för om vi bortser från det kan vi inte vara till nytta för någon alls.

#5:

Just det! 😄

#6:

Det är nog helt normalt att många på den andliga vägen försöker bli av med sitt ego innan förståelsen kommer att det inte är så det fungerar.

Eller för mig har det i alla fall varit så, att det efter min kundaliniresning (som var ett totalt utslocknande av egot / jaget), uppstod en längtan och strävan och en inre kamp på att få erfara det igen, det totalt egolösa ”tillståndet” vad som i sig var en självisk akt. Det tog många år tills jag började inse att det bara var egot som försökte bli av med sig själv och att det inte är så det fungerar. Det tog lång tid tills jag kom till den punkten att jag slutade betrakta egot som en fiende som man måste bli av med. Innan dess var det för mig helt självklart att det var egot som hindrade mig från att få erfara det igen och därför ville jag att egot skulle bort. Men i dag förstår jag att det inte var egot i sig som var problemet, utan den inre kampen som egot förde mot sig själv.

Andra försöker kanske bli av med sitt ego pga andra orsaker. Som t.ex pga en föreställning av den upplysta människan som någon som lagt sitt ego åt sidan för alltid. Det är en rätt vanlig föreställning som många människor har.

Sen finns det också många röster där ute som talar om uppstigningar till högre dimensioner och som beskriver dessa dimensioner som dimensioner utan ett ego.

Det finns alltså många orsaker där ute som kan få igång människans strävan och längtan efter att bli av med sitt ego. Men någon gång kommer dom kanske till insikten om att det inte är så det fungerar eller för att dom helt enkelt har mognat som du skriver. För andra kanske kampen fortsätter tills den dag dom inte längre orkar kämpa och ger upp. Och för en del är det här med egot inte ens ett tema. Så olika är våra vägar 😊

#5:

För mig är det iallafall så, att det bara är mitt ego som glömmer egot 😁

Vems ego? 😆😂😂

Eckhart Tolle säger att hans ego dog när han hade sitt andliga uppvaknande. Men han säger också att vad han menar med ego är identifikation med ex tankar… Så jag tror han bara menar lite annorlunda med ordet ego🤔

#9: hehehe 😂😂

#6:

Ja precis, utan ego skulle vi inte kunna överleva. Det skulle inte finnas någon som vill överleva heller. Ingen skulle vilja äta, dricka, ha ett tak över huvudet, ha pengarna som behövs för att kunna köpa mat och sträva efter dom, dvs. gå och jobba.

Men det finns många som inte har förstått egot. Somliga förknippar egot med egoistiskt beteende och delar upp egot i flera "jag". Då är det det "lägre jaget/egot" som beteer sig egoistiskt och det "högre jaget/egot" som beteer sig empatiskt. Men det är egentligen ett och samma ego, en process i hjärnan, där som det separerande förståndet sitter. Bortom förståndet finns det ingen separation och där kan det heller inte finnas ett personligt jag. Ett personligt jag, hur man än kallar det, högre eller lägre, innebär att det också finns ett "du" och då är vi inne i separationen igen. Alla "jag" är en produkt av förståndet, av dualistiskt tänkande.

Det handlar mer om att förstå egot och att acceptera det. Om jag tänker tillbaka till en av mina samadhi erfarenheter som jag hade på 90-talet, så var jag faktiskt i ett "tillstånd" i flera månader, där jag bara hade det nödvändigaste kvar av egot. Den utlösande orsaken var att jag gav upp allt. Det var ingen tanke att bli av med egot eller att sträva efter någontng, utan att helt enkelt ge upp, att ge upp min personliga existens, ge upp att sträva efter saker och strunta i om man lever eller är död.

Många människor som t.ex. Tolle eller Osho blev upplysta genom att de gav upp och Tolle ville inte ens leva längre. Hos mig var det så att jag varken ville leva eller vara död. Jag ville ingenting. Jag levde bara för att jag inte var död. Men ändå hade jag så mycket ego kvar att jag åt, drack och gick till jobbet och att jag sen beslöt att göra min tredje reiki grad.

Det var en otrolig tid. Det var som att jag surfade på en våg av energi som bar mig genom livet. Mina ögon blev klara och strålande, så som de ser ut när man har solat i flera dagar och det var en euforisk känsla av lycka som det inte fanns en anledning till. En lycka som inte är beroende av det yttre, utan som kom inifrån.

Men klart att det här inte varade evigt. Det dök saker upp i livet som var mig viktiga igen, efter att ingenting var viktitg. Det dök upp saker igen, som jag klamrade fast mig vid igen och det dök upp saker som jag strävade efter igen. Sen dess har det varit så att jag ibland är närmare det "tillståndet" igen och ibland längre bort.

Klart att jag gärna skulle vilja uppleva en sån perjod igen, men jag skulle inte vilja uppleva det som fick mig att ge upp igen. Men erfarenheten finns kvar och jag lärde av den och jag lär fortfarande. För min egen andliga utveckling var det bra att det hände. Jag behövde det, men nu behöver jag det inte längre. Jag accepterar mitt ego och skrattar åt det ibland.

#10:

Ja vi beskriver nog bara våra erfarenheter på lite olika sätt 😊

Vi har haft det här uppe förr, men tänkte att det passar att posta det igen. Tolles egen historia:

"Nattens tystnad, möblernas lediga konturer i rummets mörker, tågets avlägsna brus - allt verkade så konstigt, så fientligt och så fullständigt sanslöst att det genererade i mig ett djupt hat mot världen. Det vidrigaste av allt var dock min egen existens. Vilken anledning hade jag att fortsätta leva med denna börda av olycka? Varför fortsätta denna ständiga kamp, jag kände att en djup längtan efter förintelse, efter icke-existens, blev mycket starkare än den instinktiva önskan att fortsätta leva.

"Jag kan inte fortsätta leva med mig själv." Det här var tanken som upprepade sig i mitt sinne. Plötsligt insåg jag egenheten i ett sådant tänkande. "Blir jag en eller två?" Om jag inte kan fortsätta leva med mig, så är det för att det måste finnas två i mig: "jag" och "mig själv" som jag inte kan leva utan. "Kanske", tänkte jag, "bara en av dem är äkta."

Jag blev så förvirrad av denna märkliga upptäckt att mitt sinne stannade. Jag var fullt medveten, men tankarna stannade."

#11, #12:

Det är så vackert med sådana här "berättelser" på något sätt, både din, Condor, och Tolles som du citerar, FataMorgana 🙂🤍

#13: Det som jag tycker är så vackert med dessa berättelser är att de skildrar vägen inåt och den kamp som ofta pågår inom oss. Att få ta del av andras rädslor och lidande och även del av andras strävan och längtan och av alla lärdomar och insikter som olika människor gör på vägen kan ibland vara mer givande än att läsa ur olika skrifter. Så behöver man heller inte känna sig ensam på vägen eller ensam om att ha kamper inom sig. Vad som kan vara trösterikt vid stunder som känns jobbiga 😊

#14: Absolut 😊