Tillägg:

De som klädde sig som indaner gjorde just det felet som den riktiga shamanen sa att man inte ska göra. De följer andra och ser bara ryggen av dom som de följer.

#0: Det har nog med människans starka strävan och önskan om att få vara någon speciell och att få tillhöra en viss grupp av människor, som gör att en del börjar kalla sig både för det ena och för det andra, som t.ex; jag är en shaman, jag är en ljusarbetare, jag är en healare osv, men utan att de förstår att det inte är det som man kallar sig för som är det avgörande, precis som du skrev. För man måste ju inte kalla sig själv för en healare för att lägga händerna på en annan människa och ge healing och man måste inte kalla sig för en shaman för att göra shamanska resor.

Det är väl så också i allt det här oavsett det rör shamanismen eller något annat det finns människor som är sökare och som ännu inte funnit tryggheten i att vandra själv.

Jag kan komma på mig då och då att jag uttalar mig i ord som att lita på dig själv följ inte andra men alla är inte där och alla kommer inte heller dit för vi är alla individuella och en del människor behöver någon som leder dom andra inte och dom tänker inte i dom sunda orden som mannen sa ** "min mor lärde mig att aldrig följa någon på den andliga vägen, för om man följer någon ser man bara hans rygg".**

Det finns många som är rädda för att ta dom egna stegen och det där är något jag fått försöka att lära mig att förstå för jag har alltid vart min egen och inte lyssnat på flocken eller någon annan jag har bara kört mitt race men vi är alla olika och en del behöver en ledare för att känna sig trygga så pass olika är vi som människor.

Jag har svårt för att förstå det medan dom som följer för dom är det en naturlig väg men många upptäcker också på vägen att gå sin väg inte följa andras medan många fastnar i att följa andra för dom är osäkra i sig och sitt.

Alla har vi också en början och upptäckt på vår andliga väg, alla har vi vart där när vi såg att mer finns än vad blotta ögat kan förklara och här måste jag personligen lära mig att bli lite mer ödmjuk för jag har upptäckt att bara för att det för mig är självklart så är det inte för alla andra dom söker och dom letar efter sitt medan jag har funnit mitt så här behöver jag själv bli mer lyhörd och förstående men det är lätt att sätta sig på säkra hästar när man är trygg med sitt.

Vad gäller kläder, hår med mera så vad jag har förstått så handlar mycket om att genom det fysiska komma in i en atmosfär en skapad känsla något som en del behöver andra inte så även där är vi individuella och kanske inte förstår varandra.

Skulle ni träffa mig så skulle ni tro att det finns inget andligt som helst hos mig för jag är den där glamourösa typen som gillar flärd och kläder så nej kläder gör inte shamanen men sinnet och tanken, inställningen gör oavsett hur man klär sig .

Att kalla sig Shaman, det har jag aldrig vart helt bekväm med men kallelsen den fick jag redan som barn när jag träffades av blixten och ordet Shaman är bara ett ord som på något vis ger en riktning i vilken väg man valt att gå. Ordet i sig har ingen betydelse och det är inte en religion som många tror det är ett förhållningsätt man har till andevärlden, universum och moder jord.

När det kommer till att gräva ner saker i naturen så är det något som alltid funnits med hos Shamanen att det man tar från Moder Jord det återbördar man i form av att kanske gräva ner en kristall eller plantera ett träd på jorden.

Plockar jag blommor så ger jag tillbaka genom att plantera nytt, tar jag en julgran så planterar jag ett träd någon annanstans i förhoppning om att hålla en balans på jorden men idag vet vi att det inte går med all miljöförstörelse men Shamanens inställning är att till varje pris försöka upprätthålla även i modern tid det är en kamp som aldrig går ur och det är en fin kamp som så många borde ta efter och verkligen känna för i sitt ande hjärta ❤️

Jag är en av dom som långa tider levt i indianreservat och fått lära shamanism på riktigt nära håll och jag jobbar även med hjälpverksamhet i bla Navajo så jag vet så väl vad jag talar om och den enda begränsningen nu är pandemin som hindrar mig från att åka över och göra dom insatser som jag vill för dom här människorna och det är för mig en stor sorg .

#3: Ja det är ju inget fel med att återbörda det som man tar från naturen, utan någonting som jag också tycker att är fint och bra, men att bara gräva ner någonting endast för ritualens skull finner jag lite väl onödigt. Det finns ju så många maskar och andra insekter som kan skadas medan man gräver, att jag hellre skulle låta bli och jag tror också att moder jord skulle uppskatta att man inte gräver i onödan 😊

#3:

Jag tolkar de där orden att man bara ser baksidan på den som man följer som att man går miste om det grundläggande. De som kallade sig shamaner följde sådana genom kläder och hår (baksidan) men det grundläggande (framsidan) har de tydligen gått miste om. Det var som att se människor "leka shamaner".

Själv har jag aldrig haft en vägledare på min väg, men jag har lärt mycket av alla möjliga sorts olika människor och jag har också lärt att man inte ska tro på allt, även om personerna verkar att vara kunniga och uppsatta. Ingen annan människa kan ge en annan visdom eller upplysning. Det måste växa fram i en själv och det tar tid.

Det fanns en tid som jag läste mycket böcker. Jag har en bokhylla som fyller en halv vägg, men det är bara kunskap för förståndet och inte "det andliga" i sig. För 15 år slutade jag att läsa böcker. Jag kom fram till att inte allt som jag har läst stämmer och de flesta författare har mindre kunskap än mig själv. Men man kan gå en andlig väg helt utan den kunskapen. Visdom behöver ingen kunskap och kunskap utan visdom är värdelös.

Själv skulle jag heller aldrig klä mig för att "verka andlig" eller se ut som en shaman. Jag bär helst jeans och T-skjorta. Jag behöver ingen fasad för andra för att verka på ett visst sätt. Jag är helt enkelt jag. Ritualer gör jag heller inte längre. Jag har lärt en massa, som jag egentligen inte behöver längre. Gräva ner saker i naturen är för mig som om jag skulle ha någonting att ge till naturen. Men det har jag inte. Allt som jag har, har jag från naturen.

Jag har kristaller i hela hemmet. Dom har en gång i tiden befunnit sig under jorden, i något berg eller så. Skulle jag gräva ner ett par av dom för att ge dom till naturen, skulle det vara som om jag lånar en miljon kronor och ger tillbaka 100 kronor "som gåva". Nej, det finns ingenting som jag kan ge till jorden. Men i stället ska vi vara tacksamma att jorden ger oss saker, uppskatta det och visa respekt. Och vi ska inte ta mer än vad vi behöver.

#2: Här håller jag helt med dig. Så fort man säger att man är något…kanske "jag är en meditatör"…så har man ju på något sätt delat sig i ett subjekt och ett objekt, när de båda egentligen bara är ett.🙂

Intressant tråd annars.

#6: Ja precis, så separerar man sig sen, när man delar in sig ett subjekt och objekt 😊