(Det här är en text som jag skrivit för en tid sedan och som också finns på ett par andra ställen att läsa)

Djupt inom oss alla, finns en inre stillhet. En stillhet bortom ord och tankar och bortom alla former. En stillhet utan början och utan slut. Källan till allt, det som aldrig förändras. En oändlig stillhet, hela tiden närvarande och som är den verkliga grunden för allt. Därifrån allt uppstår och blir till.

Men de flesta är så upptagna med den yttre verkligheten och med vad som händer i den, att de inte är medvetna om den inre stillhet som redan råder inom dem, om Källan, det eviga varandet, där inget lidande och ingen kamp äger rum, där inget gott och inget ont existerar, inga spöken och inga demoner, inget ljus och mörker som strider mot varandra och inga onda makter alls. I denna inre stillhet är allt mörker borta och allt vad man någonsin trott på och varit rädd för.

Och varje tanke och varje känsla som dyker upp, de bara kommer och går som moln på himlen. Även i aktivitet är stillheten där. Allt är lika välkommet, smärtan som välbehaget, glädjen som missnöjet. Absolut inget som behövs bort, inget som behövs kämpas emot. I full acceptans av allt som är. Ibland erfar vi det ena och ibland det andra. Efter glädje kommer sorg och efter sorg glädje. Den ena motpolen kan inte existera utan den andra i en dualistisk värld. Allt är så perfekt som det är. Ingen förändring behövs.

Bild källa: Pixabay