Det här är också en text som jag postade på min blogg en gång, men som jag gärna vill dela med mig av även här:

Blev inspirerad av en text av Ajahn Chah som man hittar här: http://www.ajahnchah.org/book/Peace_Beyond1.php
Det handlar om Buddhas undervisning och om hans väg ut ur lidandet.

Enligt Buddha uppstår lidandet för att vi inte känner till sanningen, eller med andra ord för att vi är okunniga. Vem som inte ser sakernas sanna natur bedömer lycklighet och olycklighet som skilda saker, men för de vise har de samma värde.

När Buddha insåg det här övergav han alla världsliga attityder och åsikter och avvisade beröm och kritik. Om folk berömde eller kritiserade honom, accepterade han det för vad det var, bara världsliga åsikter som inte kunde skaka om honom.

När man klamrar sig fast vid välbefinnande uppstår senare obehag, för välbefinnande är instabilt och när det upphör, börjar obehag. De är två sidor av samma mynt. Efter lycka kommer olycka och efter olycka kommer lycka.

De trevliga och obehagliga känslorna är inget annat än mentala intryck som kallas "världen". När detta förstås har vi insett sanningens sanna natur.

Buddha sa; att ge sig hän åt njutning är att följa tygellöshetens väg och att ge sig hän åt smärta är att följa spänningens väg.

Det är alltså inte meditationens väg, att ge sig hän åt olika tillstånd eller att försöka uppnå mentala intryck som vi gillar och inte heller att ge oss hän åt smärtsamma känslor, utan enligt Buddha är det självobservation och meditation som är vägen.

Vad tänker vi just nu? Vad har vi för oss just nu? Vad händer inom oss i vårt förstånd just nu? Vilket innehåll finns där? Vi måste observera oss själva och vara medvetna om vad som händer i oss i varje ögonblick. När vi övar på detta sätt uppstår visdom. Om ett mentalt intryck som vi gillar uppstår, erkänner vi det som sådant, men lägger ingen vikt eller ger det ingen betydelse. Det är helt enkelt bara godhet. När vi känner oss olyckliga vet vi också att ge oss hän åt smärtsamma känslor inte heller är meditationens väg.

Om vi är kloka, håller vi inte fast i någonting, utan vi låter saker vara som de är. Vi blir bara "den som vet". Även när vi är sjuka eller har smärta ser vi känslan som känsla. Trots att vi upplever de smärtsamma eller obehagliga känslorna identifierar vi oss inte med dem, utan förblir i frid: frid bortom komfort och smärta.

Buddha rådde oss att meditera. Den praktiska erfarenhet som uppnåtts genom övning av meditation är mycket viktig. Att bara veta intellektuellt är inte tillräckligt. Kunskap som kommer från reflekterande självreflektion, när sinnet är i frid och kunskap som kommer fram genom studier ligger långt ifrån varandra.

Inom buddhism skiljer man mellan två typer av frid - Den grova friden och den fina friden. Den frid som skapas av Samadhi är av den grova arten. Här uppstår i tillstånd av frid lycksalighet och vi håller denna lycksalighet för frid. Men glad och olycklig är bara ett par skor i den dualistiska världen av framträdanden som uppstår och försvinner. Om vi håller oss fast vid denna lycksalighet finns det ingen flykt från Samsara. Lycksalighet är inte frid. Frid är inte lycksalighet.

Den andra typen av frid uppstår genom visdom. Här förväxlas lycksalighet inte med frid. När salighet uppstår, garanterar klart medvetenhet att den inte klamrar sig fast. Friden som kommer genom visdom går ut över lycksalighet, för genom visdom inses lyckans och olyckans föränderliga natur, och fastklamrandet upphör. Den frid som sedan uppstår är det sanna målet för buddhistisk övning!