Alwyn: Jag fick en pangförståelse… Tror det handlar om renande av något slag.

Jag tycker inte att några känslor skall föraktas eller förringas, de må vara aldrig så flyktiga. Visst kan det handla om rening som Nidlo skriver. Men också om ett igenkännande eller behov av stimulans.

Alwyn!

Jag ser det som något naturligt, som sker som ett resultat av att man utvecklas och mer och mer öppnar sig för Kärleksflödet.

Och kanske upplever du det starkare nu sen du blev initierad?

Hjärtat kan då inte annat än att förälska sig…t.o.m. i allt och alla ibland.

Att sedan ta hand om de ibland övermäktiga, virriga och ologiska känslorna, är en annan 5:a 

Kärleken finns ju på många nivåer och i många dimensioner.

#1 Rening…intressant, kan du utveckla?

#2 Ja det är ju ingen idé att förakta en känsla. Men det är svårt att inte tycka att den är ologisk och obehövlig ibland. Ska fundera vidare på det du skrev om att den kan tyda på ett behov av något slag….

#3 Peter, det lustiga är att jag inte alls uppfattar det så som du skriver. Jag upplever inte att det har så mycket med riktig kärlek att göra.

Eller hmmm….insikt kanske: ÄR det äkta kärlek som flödar fram sådär i början innan det materiella tar över och man blir mer kritisk? Men att kärleken senare blir hindrad och strypt av de föreställningar och ideér man bildar sig medans man umgås? Då man börjar se sidor hos personen som man uppfattar som nackdelar trots att det visar mer på ens egna brister.

Fast jag blir inte mer förälskad idag, än vad jag blev innan jag påbörjade min medvetna andliga utveckling. Förälskelsen funkar densamma nu som när jag var totalt vilsen. Ock nej, jag vet faktiskt inte hur jag ska ta tag i dehär känslorna då de uppstår. Känner att jag har mycket att lära här!

Alwyn!

Eller hmmm…att du har svaren inom dig…Känslor kommer och går…de är lika obetydelsefulla som de kan vara betydelsefulla…oviktiga och viktiga.

Kan du fånga intuitionen, förnimmelsen, den renaste känsan…följ då den.

Att möta människor och beröras av känslor, hjälper en att minnas vem och vad man är.

Alwyn, Jag har varit med om liknande som du beskriver. jag tror att vi ger ut energier på en viss nivå el. frekvens om man vill kallade så, och den person man träffar utger likvärdig energier.

Men det handlade inte om förälskelse för mig utan det var en djupare insikt i någonting för att komma vidare i livet.

#5: Läste ditt inlägg och kände igen mig. Men som Peter skriver har jag märkt att när man går djupare i sig själv och når det innersta, då kan sådant här vakna till liv som man inte riktigt visste att man hade och var.

Det kan vara överflöd av kärlek…funktioner i kroppen…det behöver inte vara psykos det kan vara mer naturligt än så. Drar man gränser mellan "äkta kärlek" och förälskelse så missar man helheten. Förälskelse är bitar ur Kärlek. Det kan vara vackert om  man förhåller sig och ser det så.

Jag har gått i tre år med en rädsla för förälskelser. Jag åkte på en rejäl snyting då, och var så omtumlad efteråt över att jag upplevt något så starkt för en människa som jag inte ens riktigt kände. Jag hade blossat upp i känslor som jag inte fann någon grund för.

Det gjorde att förälskelsen blev en lögn för mig, något som gick emot den jag var. Jag upplevde att känslorna lurade mig bort från mig själv.

För att inte göra om samma misstag har jag aktat mig för förälskelser, och inte velat ge mig in i det. Full av rädsla!

Nu känner jag en viss lättnad. Insikten om att förälskelsen inte behöver vara en ologisk lögn utan faktiskt kan vara ett kärleksutbrott, som ännu inte påverkats av det materiella egot, får mig att inse något. Att det inte är förälskelsen jag ska fly. Jag ska istället reda ut hur jag kan välkomna den, och jobba på att reda ut varför med tiden hindras från att fortsätta flöda. Vad det är som gör att jag skjuter bort folk med tiden. Vad jag är rädd att mista. Eller finna.

Men, vad vara rädd för?

Det tycker jag att mitt inlägg i #9 förklarar….

Läste detta i ditt inlägg:

"Full av rädsla!"

Ja, men om man läser inlägget ser man att rädslan varit för förälskelsen, eftersom jag upplevt den som en lögn.

Okej, får man  fråga hur du upplever den nu då?

Förälskelser och relationer, så länge de inte blir till stagnerade återvändsgränder, är den mest effektiva vägen att möta sig själv och alla sina sår och rädslor. Utan relationer och passioner så kanske man får lugn och ro, slipper smärta oro och tandagnissel - men leder det till utveckling?

Och en "dålig" relation kan ändå erbjuda nya insikter som kan vara nog så värdefulla.

Olaf jag håller helt med dig i det du säger, när det gäller att man riskerar att såra sigsjälv så är det klart värt det. Frågan är hur många gånger man kan ge sig in i saker för egen vinnings skull (att lära sig) om det gång på gång sårar andra.

Tanken va dock, att med skapandet av denna tråd, få ta del av andras erfarenheter och hur ni ser på fenomenet förälskelser. Hur ni andra upplever dem och tolkar dem.

Jag har inte skrivit här för att jag, som vissa verkar ha trott, mår dåligt eller har problem. Inte alls! Och jag går inte ständigt och tänker på dethär. Jag ber inte heller om råd i hur jag ska tänka eller agera.

Jag gillar att syna känslor och fundera på dess ursprung, just för att de visar på vem man är och hur man funkar i sitt kroppsliga materiella jag. Jag hoppades bara att folk skulle våga bjuda lite på sig själva och berätta om deras egna erfarenheter av förälskelsen, vilket vissa har gjort. Tack för det Hör dock gärna från fler om detta.

#16: Vem har sagt att du ska ge dig in i saker för egen vinnings skull om det sårar andra, och för att lära dig?

Att förhålla sig annorlunda är att inte motsätta sig vad som sker, om det nu skulle handla om att man förälskar sig titt som tätt.

Som jag antydde tidigare i tråden så ser jag all form av förälskelse som ett utryck av Kärleken, den Universella kraften. I mina tidiga förälskelser och relationer såg jag inte det, vilket betydde osäkerhet. En osäkerhet som visade sig som bl.a. ett bekräftelsebehov och mycket känslor. Känslor, känslighet som jag flera år senare började se som min största svaghet. Numera är mina förälskelser, i förhållande, till människor, till livet istället trygga med den självkänsla och självkännedom som Kärleksmedvetenheten ger.

Förälskelse känns nog olika för olika personer. Som jag tidigare känt som du skriver Alwyn, "Hon/han är plötsligt det ditt liv kretsar kring" för mig har det som Peter beskrivit ovan, handlat oerhört mycket om bekräftelse behov. Jag har trott att mannen skulle ge mig något som jag behövde. Som var viktigare än allt annat. Rädslan av att gå miste om något blandades med ett lyckorus av att få det jag trodde att jag behövde som tillsammans med kärleks flödet blev till något slags virr varr av känslor som blev som en storm.

Har inte känt några såna här känslor på 3 år, så jag vet inte om jag skulle reagera likadant nu som tidigare. Jag inbillar mej att jag inte skulle "svepas"med likadant. Att jag skulle känna en annnan djupare ärligare känsla. Men jag har verkligen ingen aning. Den som lever får se ;)

Tack Peter. Menar du att dina förälskelser idag inte är lika eldiga och fulla av känsla som de va förr? Jag kan lätt förstå det du nämner om bekräftelsebehov, jag ser det hela tiden runt om mig i andras agerande, och även i mitt eget ibland även om jag inte upplever det där så ofta.

Du skriver att du började se dina känslor som din största svaghet. Jag har lite svårt att tänka mig att känslorna bara försvinner för att man blir mer upplyst. De finns väl fortfarande där bara det att man lär sig bemöta och hantera dem annorlunda, tänker jag. Men samma sak tycker jag händer då man ser källan till känslorna och kan bearbeta det som ligger bakom. Jag kan ge ett exempel:

Förr när någon annan ville komma före mig, vara starkare/bättre, säga den bästa kommentaren eller starkaste piken, ta den största kakbiten etc….kunde jag bli irriterad och det kändes jobbigt. 
Men när jag sedan såg på min känsla som uppkom, och gick till botten med den så insåg jag att det handlade om att jag ville hävda mig, och kanske det igentligen inte va så viktigt att jag skulle hävda mig. Jag måste inte jämt va bäst, kom jag på. Jag kan väl låta någon annan vara bättre, komma först, få mest? Sedan jag insåg detta blev det mycket lättare och jag ger gärna istället för att ta/få. Jag låter andra ta mer och va bäst och det känns bra. Men jag behövde inte meditera mig fram till det. Jag gick bara till botten med vart känslan kom ifrån.

#20: Vill du utan att läsa in saker som inte finns i mitt inlägg berätta och dela med dig om var känslan du pratar om fanns någonstans?

Du frågar om andras upplevelser:

Förälskelse tänker jag är ett förstadium till något som kan bli kärlek…men man känner ofta inte varandra så väl…då blir det otroligt lätt att flyga iväg i fantasier, drömmar och inte se verkligheten så tydligt kanske. Ofta beror det också på att båda vill visa sina bästa sidor, man känner sig osäker att vara sig själv fullt ut helt enkelt.

Det är en prövning med förälskelse- att ha tålamod med alla karuseller som känslorna gör….för det är ju sällan enbart positiva känslor - där uppstår ofta också känslor av rädsla, att mista den här personen tex. Alldeles i början kan det ju också vara en sorts "lek"…(som jag verkligen aldrig förstått mig på eller velat ta del i), det här med att inte ringa för fort, ena stunden vara intresserad, sedan sval för att "få någon på kroken" osv. Denna sida av förälskelse har jag verkligen lidit av när jag var yngre  - jag har velat hoppat till kärleken direkt. Där man känner sig trygg.

Å andra sidan är ju den tryggheten bara en spegel i varandra. Jag är trygg i mig, du är trygg i dig - alltså känner vi oss trygga med varandra.

Och undran om det då blir mindre eldigt: jag upplever inte att min förälskelse nu är mindre eldig- snarare tvärtom , för den kommer från en "botten" i mig där jag står stadigt. Jag brinner inte av begär och bekräftelsebehov, men väl av åtrå och lust. För ja, jag blir fortfarande förälskad titt som tätt - i min man sedan 12 år

Att du fann att det känns bra att ge, genom att gå till botten med känslan låter för mig som ett själsligt meditativt arbete - vad lägger du själv i ordet meditation undrar jag därför?

Inte läst hela tråden, men har en idé till svar på första frågan (jag har oxå varit med om det.. oh, ja.  :D och börjat fatta vad det handlar om för mig).

Personen man förälskar sig i HAR kvaliteer, egenskaper, vibbar, som matchar till 100% vad man vill ha, vem man är, var man vill uppleva i en relation!! Matchar så mycket vem man innerst inne är att känslan blir total match, total lycka.

Sen kanske den har några eller massa andra egenskaper som inte matchar, så det är inte den personen man vill ha trots allt.

Men känslan när man fokuserar på de egenskaperna som matchar blir ju ändå…total lycka. Och det är ju den känslan man vill vara i, vilket kanske lätt blir att man hakar upp sig på och blir beroende av den personen för att hitta känslan.

Har börjat lära mig särskilja det, och inse att det är egenskaperna jag gillar (om inte hela personen matchar och det är besvarat förstås), så jag kan fokusera på dem och känna de grymma känslorna utan att haka upp mig på personen.. Typ, jaa, shit, fan va snygg, grym, den eller den detaljen är.. Och dagdrömma utan att haka upp mig liksom. :)

Szirius jag börjar också se det så som du gör mer och mer. Och håller helt och hållet med dig i:

Å andra sidan är ju den tryggheten bara en spegel i varandra. Jag är trygg i mig, du är trygg i dig - alltså känner vi oss trygga med varandra.

Vad härligt att du fortfarande blir förälskad i din man gång på gång! Så vill jag också ha det när/om jag möter den rätta.

Ang det sista du skrev så håller jag med om att det va ett själsligt arbete. Det genomgår jag ofta på olika områden genom att reda i känslor som uppstår, vare sig jag aktivt mediterar eller inte. Vissa uttrycker att jag ger för mycket uppmärksamhet åt känslorna, men genom att göra det så hjälper jag migsjälv till fina insikter och själsligt arbete. Jag har nog inte sett det som meditativt arbete dock.

Linnease det du skriver låter vettigt. Tack för att du delar med dig!

En liten ( ) bara… Det kan finas flera den rätte! För kanske är det i ett förhållande som man skapar den rätte…för varandra?!

#25: Också att man kan luras och tro att någon är "den rätte" eller att man har andra förhållanden först innan man finner den som passar bäst med ens själ för det här livet.

Men det är klart att man ändras ju, och även själen så man hinner väl också byta denna rätta även i ett liv om det är så

#25 jag tror att det finns många….det skapas som sagt…

Ja Peter så kan det säkert vara för många.

Men jag tror fortfarande på ödet. Och att vissa tom är menade att vara ensamma. Jag tror även att alla möten som sker är menade. Så på så vis blir alla "den rätte" för den stund man är tillsammans, och i den typ av relation man har.
Det jag syftade på i 24 är när man väljer att spendera resten av sitt liv med någon för att det känns rätt, och så gör man det utan att någon av de två avböjer. Vissa kan uppenbarligen uppleva detta med flera. Men jag tror att vissa är menade att träffa enbart EN viss person, och innan man då möts finns en viss medvetenhet om att ingen annan är "den rätta". Jag kanske ändrar mig en dag, men det är vad jag tror nu.

Alwyn! Det gör du rätt i…Att tro så!

Börjar tänka själv att alla är väl människor och att det inte skiljer så mycket mellan oss…även i sådana här frågor. Så om man möter den rätte, om alla är menade att möta den rätte så borde resten vara menade så också.

Men bara det att vissa spenderar ett liv ensamt…kan vara att de inte blivit så medvetna om kärleksbandet som kanske finns med den rätte…att människorna inte har träffats och personerna inte kan se den koppling som redan fanns där vid födseln och hade potentialen till att växa fram…eller att avslöjas då vad som döljer smälter ned i den kärleken som isbitar i ett glas med varmt vatten 

#28 Jag tror också på ödesbestämda möten!

Jag tror inte att det finns "den rätte" för alla här på jorden. Men jag tror inte att man ska behöva vara ensam för det. Min kille är inte den rätte, men jag vet att jag ska vara med honom detta liv. Det är en av de få saker jag är helt övertygad om. Min rätte, soulmate, eller vad det heter är inte en människa och finns inte heller i denna dimension.

Ang förälskelse så är det nått helt annat, jag ser det mera som en besatthet som kommer av en känsla av osäkerhet eller otillräcklighet. Man ser upp till den andra personen på nått vis. Det är inte villkorslöskärlek eftersom man är rädd att inte duga, vara bra nog, bli lämnad eller inte sedd osv.Man lär sig dock mycket om sig själv genom denna upplevelse.

Förälskelse är ett rus ett av dom bästa.Som kan vara allt ifrån ett par timmar till veckor eller månader.

#0 Hmm. Dom man har i början, säger du… Mina avtar inte, dom ligger kvar. Visst, jag är något mer extatisk i början, men känslan som skapas då ligger kvar föralltid, även efter relationen är slut. För mig då.

Och visst, i början kan man lätt glömma verkligheten, men sen återfår man ju kontrollen:)

Det ska dock tilläggas att det är väldigt få människor jag reagerar så med. Tror jag är uppe i totalt 2-3 st. Alla utom en ligger kvar i hjärtat mitt :)