Är det inte livet som skapar oss?
Jag hör det så ofta.
Att det är vi själva
som skapar våra liv.
Och då uppstår lätt en bild.
En bild av en separat individ
som sitter bakom ratten
och styr.
Men jag tänker
att det snarare
är tvärtom.
Att det är livet
som skapar mig
och inte jag som skapar livet.
För jag valde inte
att födas.
Jag valde inte
mina gener
eller mitt nervsystem.
Jag valde inte landet
jag föddes i
eller språket
jag växte upp med.
Och jag valde inte
vilka människor
eller händelser
som skulle komma
att forma mitt liv.
När jag ser det så,
blir det så tydligt och klart
hur lite makt jag har
över mitt eget liv.
Och hur totalt utlämnad
jag är till livet.
Som att det är livet
som ständigt formar
den här organismen
som jag kallar för mig.
Och hur lite kontroll
jag egentligen har.
Så som ett träd
inte heller väljer själv
hur det ska växa
eller vilken form
det ska få.
För hur det växer
beror på så mycket annat.
På jorden,
regnet, solen, vinden
och på allt som händer
runt omkring.
Och så tänker jag
att det är med oss
människor med.
Att det som vi kallar för ”jag”
bara är resultatet av otaliga faktorer
som verkar tillsammans.
Att vi knappast
kan säga
att det är vi ensamma
som skapar våra liv.
Och ju djupare jag ser,
desto mindre hittar jag
någon som står bakom
och styr.
Ingen aktör.
Visst,
jag kan välja att köpa jordgubbsglass
och inte choklad,
men jag har inte valt
vad jag tycker om.
Jag kan planera
min morgondag.
Men jag bestämmer inte
vad morgondagen
kommer med.
Och inte vad nästa ögonblick
för med sig heller.
Och det märkliga är
att det inte skrämmer mig alls.
Utan tvärtom.
För om jag inte är
den som styr livet
behöver jag heller inte
bära hela världen
på mina axlar.
Så det handlar inte om
att lära sig styra livet
åt ett visst håll.
Utan om att se igenom
hela idén om en person
som skapar och styr
sitt eget liv.
Att inte längre
försöka styra floden.
Utan att släppa taget
och låta mig
bäras av den.
#0
Att inte längre försöka styra floden.
Utan att släppa taget,
och låta mig bäras av den.
Att flyta med livet, och vad som kommer visar sig.
Ett sätt i att försöka styra flodens strömmar.
Blir till en bromskloss, mot vad livet bär.
Kanske är det så, att vi lägger alltför stort fokus
på vad det innebär. Att underhålla den flod som
som vi skapat.
Så det naturliga flödet, blir som ett skapat hinder.
Istället för vice versa.
Livets upptäcksfärd.
Texten väcker en hel del inom en FM. 💚
- Redigerat 2026-10-03 17:38 av Gråeld
#0:
Precis, bra skrivet. Vi har inget liv som vi kan styra hur vi vill… Vi är Livet självt. Egentligen kan vi inte styra och kontrollera något, som du själv är inne på… Hela idén om kontroll är egentligen just det, bara en idé. Den bär därför heller ingen verklighet… Den idén är en djupt rotad illusion, skapad av rädsla,
av att inte längre få finnas till…om vi inte längre har kontrollen.💕
#0:
Det här är poängen:
"jag kan välja att köpa jordgubbsglass
och inte choklad,
men jag har inte valt
vad jag tycker om."
och det gäller inte bara glass.
#1:
Ja, precis 💚 Det är just det där jag försöker sätta ord på. Att själva försöket att styra och kontrollera floden är det som gör att vi inte längre känner att vi redan bärs av den. Och att det finns något väldigt befriande i att se det och bara låta livet få vara den upptäcktsfärd det är. Tack för dina fina reflektioner 🤗
#2:
Ja, precis 💕 Och det är just det som är så befriande. Att se att kontrollen som jag trodde att jag hade egentligen aldrig fanns. Att livet ju hela tiden har levt av sig självt, och att jag hela tiden har varit en del av det. Det är först när vi försöker vara den som styr som det blir en kamp 💚🤗
#3: Precis, det gäller det allra mesta 😊
Allt är redan sagt och skrivet 🙏
Kan inte annat än hålla med.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#5:
🤗
Starta ny diskussion