Hej Niklas,

Jag är i en liknande situation som dig. Bor tillfälligt hos mina föräldrar, uppbrott från flickvän och hastigt avslutade konststudier pga stress och press. Jag har börjat söka jobb som personlig assistent och hoppas att först och främst få jobb under sommaren och senare kanske förlängning. Du verkar vara en sådan person som skulle passa utmärkt som assistent. Prova vetja, i många fall så behövs inte en undersköterutbildning, utan mer på vilken människa du är.

Lycka till! hoppas jag kunde ge dig något.

Tack för tipset. Har kikat lite på sådant jobb. De verkar sökas en hel del. Är väl mer att jag inte gillar själva sökandet, där man måste vara hit och dit. Känns som att man skulle skratta åt min ansökan. Inte kanske för att den skulle vara dålig… Mer för att jag inte vill hitta på, överdriva, eller spela något spel.

Även så känns det så pass onödigt, när känslan finns att man ändå inte får något ut av det. Skickade in 20-30 jobbansökningar under jobbkrisens värsta period… De jobb som gick var inget jag ville ha… Försäljning. Inte min grej..

Ska väl kika runt lite mer. Får se om motivationen kommer, eller om jag fastnar i mitt avslappnade välmående.

Förstår din tanke så väl och som djupt andlig har man svårt att finna ett yrke som ger det djup vår själ behöver.Min första tanke är att satsa på andligheten,förkovra sig inom olika områden.Det finns ju så oerhört många andliga områden,healing,medialitet,alternativa behandlingar,listan kan göras jättelång.

Man kan ge både kurser föredrag behandlingar och på så vis både jobba med och få utöva det man brinner mest för.Som healer tex är man både stöd och universell energigivare och en djupt andlig kännslig person kan göra mycket gott för andra med både sin kunskap och kännslighet för andra människor.Att skapa en egen liten verksamhet med inkomst samtidigt som man får göra det man mest brinner för.

En liten tanke och tips från mig 

Vi har säkert alla olika tips och ideer om Vad göra..?

Själv har jag haft många olika jobb och syselsättningar genom åren och samtidigt med det uppmärksamhet på och gett näring åt mitt intresse att kunna jobba som konstnär. Inbakat i det vardagliga med jobb och att hitta möjligheter, har hela tiden det andliga varit med och visat vägen.

Som jag ser det nu och som jag hela tiden försökt att se på det, så ligger det stora värdet och betydelsen i själen och i mitt andliga liv.

Det är inte så viktigt vad jag gör eller vad jag jobbar med, jag kan alltid finna något bättre och efterhand få möjligheter att välja sådant i livet som mer överensstämmer med mitt Dharma.

#3

Det har jag haft i tanken. Men ett eget företag känns långt bort. Jag skulle säkert kunna hela, och få användning av det, men det är ändå inte riktigt min sak. Jag tror på självläkning. Lära människor att läka sig själva. De ska inte behöva vara beroende av mig för att må bra.

#4

Som du skriver är det viktigaste väl att man gör nåt. Men även det blir lite trist efter ett tag, att endast göra nåt för att liksom göra nåt. Du kanske inte riktigt menar så, men det blir ju lite så.

Jag känner på mig att det finns nåt jag ska, och vill göra, men nu känns det ganska långt bort. Och som att varje annan sak jag gör än det, är helt fel.

Det är väl pengarna som saknas. Man kan inte göra mycket utan pengar… Och för att få pengar behöver man jobba, oftast med sådant man inte riktigt vill.

Vill nästan ge upp, lägga mig och sova.

Niklas!

Nej jag menar inte att det "blir ju lite så"

Om du va 30 eller 40 år och inte hade sett och förstått hur det fungerar när livet och Naturlagarna ger en support…Men du är 22 nu och behöver tro på att det är så… och lita på dig själv.

Det följer också ansvar med personlig och andlig utveckling och det är inte meningen att du skall motsätta dig det.

Jag säger…Det sker när du reser dig, tar mod och öppnar dörrar!

Så länge du sitter kvar i soffan och i tankarna om att…då motsätter du dig! Och det som skall ske kan inte ske. Livet blir ett väntrum.

Se hur fröet spricker och upplev hur alla möjligheter spirar, när du går det tillmötes.

Peter. Visst kan jag resa mig upp. Och inte motsätta mig…

Somnade i solen nyss. Låg där och hörde min kropp sova, såg bilder och kände efter om det var verkligt eller ej. Sedan vaknade jag… Kände kroppen vara vaken… Började smått fundera om det var verkligt eller ej…

Ska väl ta och resa mig upp… Vill egentligen inte sitta i soffan. Den blir så bekväm.

Ljus

Hej Niklas,

Vet du vad jag tror, du skulle må bra av ta ett jobb över sommaren eller över en period med att jobba med kroppen, rensa ogräs eller rensa sly eller nåt liknande jordnära,  i ett gäng med andra människor - helt utan prestation och bara vara.

Det andliga finns med dej ändå. 

Har själv jobbat så,  det är fantastiskt givande!

Hej Trulig.

Ja, kroppsarbete är helt okej. Just nu har jag funderingar på att fortsätta plugga språk. Men vi får se.

Prestationen kommer i vilket fall, tycker jag. Grupptryck och så vidare. Man kan ju bli bättre på att hantera sådant, men påverkas ju i vilket fall. Därför anpassar man ju livet efter sin situation, vad man vill, gillar och tycker om. Det ser inte jag som att smita från livet, eller gömma sig.

Vet du, jag tror att det är där du behöver jobba lite. "Prestationen kommer i alla fall" Varför då? Vem är det som bestämmer att du behöver prestera?  

" Därför anpassar man livet efter sin situation" Jaha .. Du bor hemma hos dina föräldrar, inte helt som du vill ha det verkar det som. Gilla läget, du behöver dra in pengar - gör det då.

Grupp tryck… jag har aldrig känt mej så älskad på en arbetsplats som när jag arbetade för kommunen med 8 gubber och jag som käkade i en barack - fasiken vad roligt vi hade och vad vi lärde oss av varandra.

Förlåt - du har en annan sits. Jag är bara så glad och tacksam att jag fick den perioden i mitt liv - jag vill dela med mig. Ibland så siktar ungdomen för högt, allt blir så allvarligt och ödesmättad och ni missar det enkla opretantiösa , som i mitt fall fortfarande är en av hörnstenarna i mitt liv.

Trulig, jag kom nyss från utomlands. För lite mer än 24 timmar sedan. Har inte "bott" hos mina föräldrar på snart två år.

Jag har inte menat att förolämpa dig, jag sa bara min åsikt. Jag är tacksam för din kommentar, och tog den till mig.

För övrigt så har jag sommarjobbat tre sommar, och haft en hel del praktik vilket var ett praktiskt arbete. Via gymnasiet. Så jag vet ungefär hur det är.
Du och jag behöver ju inte tycka lika om saker..? Vi kanske trivs i andra situationer…. Och så vidare. Har inte menat att förolämpa dig. Vem vet, jag kanske tar ett sånt sommarjobb nån gång. Men nu är det inte troligt.

Visst kan jag söka jobb i en industri i närheten, där jag har haft sommarjobb och praktik. Men har ingen dragning dit, och vill inte bo hos mina föräldrar, eller i detta område. Därför funderar jag på denna språkutbildning som sagt, som kan vara minst lika bra som ett praktiskt arbete…… Beroende på vem som tar jobbet.

Jag dömmer inte… Gör du..?

Kanske en kurs i "att våga tro på sig själv" skulle vara något för dig Niklas?

En människa som tror på sig själv och vågar stå för den han är och kan marknadsföra sig själv inför en arbetsgivare - kör inte över andra.
Han visar bara "vem han är" och bevisar därmed en inre styrka.

Han äger en stark tro på sig själv att han kan, klarar av och litar på sin inre kapacitet.

Det är de som tror på sig själva som vinner störst framgångar i livet.
De har flest vänner, mest pengar, minst bekymmer och den roligaste fritiden. De känner sig starkare, friare och mer älskade.

En människa som tror på sig själv känner inte att han måste prestera eller köra över folk. Det är de som är svagare och avundsjuka på hans styrka som KÄNNER sig överkörda.

När tron på oss själva fyller vårt inre rum fylls vi samtidigt med motivation och drivkraft. Tron och tilliten till oss själva fick oss att resa oss inombords och nu antar vi utmaningarna livet serverar oss med kraft och glädje! Vi lämnar soffan som för ett ögonblick kändes skön och går ut genom dörren mot nya äventyr.

Lena, jag vet din taktik. Köra över mig för att… Få mig att inse något?

Du säger inget nytt. Och ditt tillvägagångssätt är fult, och omoget.

Jag har haft mycket äventyr, och tänkte vila ett tag, vara en stund med familjen som jag inte har trivts med/inte trivs så bra med.

Sedan blir det nya äventyr

Niklas, varför skulle jag välja att känna mej förolämpad? Det gör jag verkligen inte. Och ja jag drömmer, samtidigt som jag älskar mitt liv precis som det är och njuter varje dag. Mitt liv är fantastiskt och jag är så tacksam!

Trulig, det låter härligt att du gillar ditt liv och är tacksam!

#13 Nu väljer du att känna dej överkörd av Lena som bara vill dig väl. Det är ditt val. Vem är mogen?

#16

Vem som är omogen? Vad är mogenhet…?

Jag tycker att ingen och alla är både mogna, och omogna…..

Tilläggas kan ju att folk kör över den andre mest hela tiden. Man får väl lära sig att "förvandla gift till medicin"

Niklas!

Att vara trovärdig i sitt förhållande till sig själv innebär att lyssna på och vilja förstå det man fått och lärt sig.

Då kan medicinen smaka beskt men man vet att den gör gott och hur den verkar.

Niklas, jag tror inte att Lena menade något illa med sitt förslag. Men jag förstår att det inte är rätt tillvägagångssätt för dig. Vad som känns rätt i detta utåtriktade samhälle att delta i och hur vi går tillväga är en svår balansgång när själslivet är starkt närvarande…

Det låter bra att du kommer vara ett tag med familjen. Prova och utforska igen vad som känns bra och vad som känns fel. Ibland behöver man då och då se med nya ögon, när man varit borta ett tag, för att få perspektiv på saker och ting.

Visst förstår jag att du vet att du behöver göra något, antingen jobba eller studera. Du kan såklart växa med det ena eller andra. Och ett halvintressant jobb kan också vara utvecklande om man har rätt inställning men det ska inte vara så tråkigt/fel att man kör över sig själv.

Personligen tycker jag att jag utvecklats mest genom att jobba. Studera var kul och intressant men personlighetsmässigt har olika arbetssituationer gjort att jag kommit till insikt om mycket med mig själv och hur jag interagerar med andra och kunnat växa som person.

Peter, det känns ju väldigt sant. Har inget direkt att säga om det du skriver.

Gaiatri. Nej själen i Lena lyser ju genom… Men jag har inte hört talas om en kurs i "att våga tro på sig själv".. Den skulle vara självlärd i så fall..

Fick jag välja fritt, skulle jag kanske välja att jobba ett tag. Men och andra sidan så känns det helt fel. Knepig situation…

Jag väntar nästan på ett tecken. Nåt som får igång mig åt rätt riktning. Var nyss ute i skogen. Lyssssnade… Magiskt.

Förlåt att jag sårade dig, Niklas. Det var inte meningen. Jag ville ju bara hjälpa.
Jag skriver inte så där för att trycka ned eller köra över dig.
Allt jag ville var att du skulle få se din egen inre storhet. Du ÄR stor inombords. Det är vi alla. Jag tänkte bara att eftersom du inte gillar människor som "kör över dig" så är en väg att slippa känna så att stärka sitt eget självförtroende.

Jag hade fel.

Ber så hemskt mycket om ursäkt för detta. 

Jag får nog lov att jobba på mitt fula och omogna sätt. Tack för att du visade mig detta.

#22

Och hur stärker man sitt eget självförtroende? Hur visar man andra deras självförtroende..?

I en värld full av… besk medicin… mår man mest illa.

Skulle kunna skriva på här.. Men tappar sugen.

Om man gör allt man gör med självkänsla, d.v.s. medvetandegör sig om och tar fram sin "egen inre storhet", som Lena så klokt säger.

Då stärker man sitt självförtroende som i sin tur stärks av att du gör det du gör med glädje.

Ofta är det bara ett förhållningssätt och en illusion att något är tråkigt, fel och jobbigt.

Ändrar man på sitt förhållningssätt och sin föreställning om de omständigheter man är i…med jobb och studier, olika miljöer, boende, familj och vänner…Då skapar man en ny och annan verklighet.

Hur den verkligheten ser ut kan man oftast inte veta innan…Hur som helst har man inte mycket att förlora, men allt att vinna!

#24

Ja, så är det säkert. Det är annorlunda här hemma nu. Saker ändras. Vill inte bo här… Men nåt är annorlunda.

Så; ska man välja vad man gör efter huvudet, den där dragningen…? Intuition… Vad andra säger?

Om man kan säga något som man vet inte är helt korrekt, men med en slags självkänsla, och tro, ska man då tala?

Det går ganska upp och ned för mig nu. För någon timme sen var jag i stort sett deprimerad… Nu känns saker rätt så bra.
Förra helgen flög jag på moln. Eftersom jag delade tiden med nån jag tycker (tyckte?) om.

Och Lena… Du är och var förlåten…

"Om man kan säga något som man vet inte är helt korrekt, men med en slags självkänsla, och tro, ska man då tala?"

Det är i en sån här fråga som man skall lyssna och avgöra om man är sann och trovärdig mot sig själv…för att kunna vara sann och trovärdig mot sin andliga varelse, mot livet och människor omkring sig.

Fångar man intuitionen och lyckas följa den, då blir det rätt och ett gott resultat av det man gör.

Följa huvudet kan vara osäkert eftersom det kan vara fyllt av brus och vilsdeledande tankar…Uppmärksamhet är A & O

Välja att göra som andra säger kan vara bra och betyda mycket om man vågar ha och ge det förtroendet.

Menar du att man kan lyssna efter svaret i frågan, för att vara sann och trovärdig? Eller låta bli att ställa frågan? :P Den sista frågan kanske är en fråga jag kan låta bli att ställa….

Hmmm……..

Ursäkta, jag känner mig lite knäpp ibland. Får ingen rätsida på det här.

Jag tror att jag är för eldig. Kan inte låta bli. Måste krångla, och ha mig.

Peter, när du förklarar det om att vara trovärdig mot sig själv, skulle du inte kunna använda andra ord…? Eller förklara på ett annat sätt. Jag förstår inte, eller så skräms jag.

Trovärdig, som att, inte vara i samklang med den andliga sidan? Eller göra vissa saker, för att fylla hål inom sig som beror på någon avlägsen sak…

Kan du översätta det till andra, mindre skrämmande termer?..

Niklas!

Du har redan förstått…låt det vara, låt det mogna och och omsättas i dig.

Kanske kan någon annan klä det i andra ord och förklara

Tack, jag förstår nog.