Vilken bra ide!

Jag har nog svårt att skilja på personlig och andlig utveckling..men dom hänger väl ihop. Nåväl - min senaste spurt utveckling började i att jag var riktigt lycklig och trodde att jag hittat hem i livet, för första gången - därifrån kastades jag ut och föll in i en enorm sorg och smärta. Detta skedde på flera nivåer samtidigt jobb mässigt, relationsmässigt, kroppsligt och känslomässigt. Jag har fysiskt och psykiskt förlorat väldigt mycket i mitt liv.

Detta har givit plats åt det nya. I mitt fall känns det som att detta var nöädvändigt. För att komma hit. Där jag är idag. Men …det är ju bara en period…utvecklingen fortsätter förhoppningsvis.

Summa summarum sista 2-3 åren Jobbigt som den och till slut befriande!

#0

OJoj!! Lena vilken svår fråga,,

När jag började mitt sökande så förstod jag inte att den skulle leda mig in på andlighetens väg.

Jag trodde ju att jag bara letade efter mig själv.

Jag började mitt sökande.. för att hitta mig själv. Det var någonform av personligutveckling. Jag vet det låter klyschigt och banalt. Men det är faktiskt sant.

Så för min del så vet jag inte om det varit både personlig och andlig utveckling, utan att jag fattat det.

Jag tycker också att den andliga vägen har varit oerhört smärtsam,, men det är ju bara för att jag varit tvungen att se igenom Mitt förljugna livsmönter,och mina inlärda försvar.

Mycket motstånd har det varit.

Precis som du skriver så står det inte mycket alls om skuggsidan i sökandet efter andligheten,, och det har varit oerhört skrämmande många gånger.

Kanske är det mer läskigt när man är trasig?

 Eller så tänker jag att det var eller är mitt karma att utarbeta i detta liv. Trasigheten inom mig?? Vad vet jag?

På nått sätt sen jag började mitt sökande, så har det kommit hjälp i min väg, som jag tack och lov tagit emot.

Det är precis som jag  har haft en osynlig ledsagare,, faktiskt genom hela mitt liv. Det kan jag se och känna nu idag väldigt starkt.

Det har varit nått fruktansvärt jobbigt. Men jag skulle inte på några villkor vilja vara utan denna resa.

För genom att anta denna utmaning så har jag funnit inre ro och en helhet som människa, som jag inte trodde var möjlig att nå tidigare.

/ rore

#0

Som jag tänker angående meditation, så har de saker som sker runt omkring inte så mycket med meditationen att göra. Att saker går upp och ned, att känslor kommer fram, så som sorg, ilska, osv, har egentligen med en själv, eller med ens bakgrund, och o-fullkomlighet att göra.

Det som ändå är bra med meditation, är att det samtidigt ger en styrkan att hantera det jobbiga, som kan komma upp till ytan. Det som kommer upp är ju ändå sådant som kommer att komma fram, förr eller senare (eller i nuet, eftersom framtid, och förflutet endast är en tankeverksamhet).

Med eller utan meditation, så kommer man att lida. Med meditation så tar lidandet slut, vad som kan upplevas som, fortare. Det kan se ut som kaos sker, men det är sådant som händer när saker rätar ut sig!

Meditation, i den form då man letar sig till djupheten, är egentligen inte meditation. Det är att förenas med stillheten, det djupa. Meditation är också ett koncept, ett ord, en teknik. Vill man se det utan ramar, så kan man tänka sig att man öppnar en stor port. Går man in genom porten så finns oändlighet.

Utvecklingen upplevdes för mig jobbig, tills jag släppte allt ytligt, ställde mig bakom livet. Nu är jobbighet, en del av det som sker. Det är inte ens jobbighet längre, det är en del av allt. "Jobbigt" sker när man kämpar emot, eller när man identifierar sig med kämpandet.

Vill också skriva att jag uppskattar din närvaro, Lena! En hel del intressanta trådar från dig.

Niklas

Tack för era svar.

Meditation är ju en metod som snabbar upp utvecklingen och det förstår jag verkligen nu så här i efterhand.

Jag har upplevt att den andliga utvecklingen på något sätt integrerar personligheten. När jag sökte mig själv fann jag inget annat än mig själv fast på ett djupare plan. Jag trodde hela tiden att jag skulle finna någon annan och det gjorde jag också på sätt och vis under utvecklingens gång. Jag försökte vara någon annan…

Detta "att vara någon annan" var skitjobbigt. Jag tappade bort mig själv totalt. Visste till sist inte alls vad jag ville, tyckte och kände. All andlig litteratur tycktes peka på att man skulle vara lugn, ödmjuk och leva i total frid och tolerans. Hur jag än kämpade så lyckades jag inte uppnå detta. Jag VILLE ju så gärna vara en fulländad varelse!

När jag så till sist accepterade att jag inte var någon annan så landade jag i mig själv. Va sjutton? Jag är ju samma Lena som för fem år sedan tänkte jag! Ja, det är jag också men en stor portion klokare, tryggare och starkare.

Nu förstår jag uttrycket: Vem är du?

Det tog mig fem års resande att inse att jag hela tiden varit samma tjej som innan jag packade väskan. Varför gjorde jag resan över huvudtaget? Jag vet inte. Det var någon som sa att jag behövde göra den och då reste jag. Jag reste för att finna ut vem jag är och mötte den del av mig som glömts bort. Den förträngda, behövande, svaga och oerhört ledsna Lena.

Det tog mig nästan 5 år att återfinna mitt jag.
Är nu glad att jag reste för jag blev HEL.
Förstår nu att jag var halv tidigare…

Men ingenstans läste jag om hur SVÅR resan skulle bli.
Tack för att ni delade med er om att er resa också varit svår men ack så nödvändig!

Kampen mot det jobbiga var helt klart värst. Trodde aldrig den skulle ta slut.

Jag uppskattar dig med Niklas!

#4

Du skriver att du packade väskan. Kanske ramlar bagage ur väskan, under resans gång? Sådant du inte behöver, eller upptäcker att du inte egentligen vill ha.

Någon drar paralleller mellan meditation/andlig utveckling och en odiskad kastrull - när man börja skura den så flyter först all skit upp och det ser ännu värre ut än från början. Men sedan sköljer man ur den, skurar lite mer, sköljer och så ser man att kastrullen blivit ren!

Jag gillar den bilden på nåt sätt.

Även ordspråket: för att komma ut måste man gå igenom.

Man måste alltså lyfta upp problemen, synliggöra dem, för att kunna befria sig från dem. Den processen är ju inte så rolig…men givande…

Visst är det bitvis enormt smärtsamt att gå den andliga vägen, mer eller mindre beroende på hur starkt ego man har, den där "filuren" som kämpar emot…men när den väl börjar släppa sitt tag, så börjar man kunna njuta av att bara följa med, mer och mer…

Ha ha ha! Den där kastrulldisken gillade jag! 

Ja, det stämmer så väl. När jag började min andliga resa så var mitt liv skit och blev plötsligt så mycket mer skit. Helt annat än vad jag läst i litteraturen. Enligt den skulle man ju nästan bli polare med Gud och universum…

Ja, visst har man släppt i från sig bagage i mängder Niklas. 

Nåja, skiten är nu utrensad och jag mår toppen. Det är ju trots allt huvudsaken. Kan i alla fall konstatera att mitt ego var ENORMT för med den kampen förstår jag att det inte var stort som en ärta.

Det verkar som om många haft en svår utveckling.

Jag vet inte om min andliga utveckling varit så smärtsam och hård. Jag har nog haft tur där. Den har knatat på under ca 10 år och ibland sker den mer stötvis. På sista tiden har det hänt mycket, men jag har alltid fått tid att landa i det som hänt. Det har aldrig blivit riktig kaos.

Det är otroligt mycket som hänt på dessa år dock men antagligen med ett bra flöde. Jag kan se tillbaka på den roll jag spelade som ung. Den jag agerade som, den jag "var" då. Jag är fortfarande samma tjej på många sätt, men så otroligt annorlunda på många andra sätt. Jag kan se på saker jag gjorde, och knappt förstå hur jag kunde känna och agera så olika då mot den jag är idag. Jag var så lost som ung! Så otroligt vilsen och desperat efter att finna något….och jag visste inte ens vad jag sökte efter! Som tur var fann jag migsjälv. Och jag fann styrka, ödmjukhet, och Alltets närhet.

Såklart jag har mycket kvar att gå igenom och att lära. Kanske det blir mer kaos, vem vet

Alwyn du ger dig tiden att landa och lunkar på i bra takt och detta har troligtvis skyddat dig från kaos och kampkänslor. Toppen!

Jag gjorde misstaget att springa och jaga i min utveckling. Hade en drivkraft inom mig som jag inte kunde lägga band på och behärska. Tror denna motkraft kallas "tålamod".

Denna tråd har givit mig insikten att allt det jobbiga jag upplevde berodde till största delen på hastigheten…

Jag har haft svårt för att lära mig tålamodets magiska egenskaper.

Ja visst är det svårt med tålamod ibland. Folk har haft en tendens att vilja stressa en ibland också, som om allt är så bråttom. Men jag har gillat att ta saker och ting i min egen takt redan som barn. Det har jag nog nytta av nu 

Min resa har inte varit så farlig tycker jag nu när jag ser tillbaka på den men ibland på vägen har jag ändå varit på väg att ge upp och försöka va som alla andra(hur de nu är…)

Jag kan väl inte säga att jag är klar med min resa för jag tror att den varar hela livet men nu går jag stadigt på min väg.

En stor sak i min utveckling var att våga ta avstånd ifrån saker, sittuationer och människor som motarbetade den jag visste att jag borde och ville vara.

Jag funderade lite på din fråga/fundering Lena om varför man inte skriver något om hur svårt det kan vara. Jag tror kanske att om det stod skrivet överallt om nackdelarna så skulle folk inte våga ge sig in på det.

Vi lever i en tid av snabba lösningar, se bara på vilken veckotidnings omslag som helst. Och då kanske vi inte vill veta att det krävs lite mer av oss för att komma fram. Då kanske alla böcker och kurser på ämnet inte skulle sälja lika bra.

Jag bestämde mig tidigt att minimera antalet böcker och skrifter jag läste om hur jag skulle nå dit jag ville. Allt skrivet är baserat på andras sanningar och de är ju inte nödvändigtvis mina.

// Danda

När jag var 11-12 år då var jag en orolig en, var rastlös och gjorde allt som man inte får, stal och ljög. Min mor tog mig till BUP där jag fick rita och berätta vad det var som var fel på mig. Kanske var det här som fröet till att bli konstnär först grodde.

Redan då en sökare som sökte bekräftelse genom andras och kompisars gillande. Några år senare genom hash och hippierörelsen.

Jag tänkte på Jesus och Gud, på hur och vad den andlighet var som jag kunde ana. Åren gick, men så en dag när jag var 19 kom dagen och svaren jag sökt.

Redan första meditationen transcenderade jag djupt och genom den skedde en omvälvande förändring. Mitt sökande var över! Förstod det inte, men visste det…Ganska snart förstod jag också vad det var…skillnaden på att söka och att finna.

Att ha funnit Källan betydde att jag funnit motpolen till söka, precis som man kan med + och -, med gott och ont…inse att alla svar redan finns och är funna, när man möter dem inom, i Det Transcendentala Medvetandet.

- I sanningens namn skall jag säga att även utan en teknik att transcendera, så läcker och porlar Källan naturligt och spontant ut alla de egenskaper vi finner där. Livets kvaliteer och egenskaper som vårt vardagsmedvetande kan uppmärksamma och använda.

Med denna utgångspunkt att ha daglig direktkontakt med Källan inom, har jag  sedan inte sökt utan funnit kunskap och förståelse om mig själv, om allt jag mött i samhället…Har finnit trygghet, balans, distans och harmoni och allt det jag kan fortsätta att berätta om…

Ser att den största gåvan som givits oss är vår förmåga att bli medvetna om Medvetandet och allt det rymmer…det vill säga ALLT!

I Kärlek

#11

Jag delar din tanke om att inte berätta allt för den som står i dörröppningen till utveckling. Hade jag vetat hur svår min väg var hade jag aldrig vandrat den. I bland måste man kanske locka vederbörande med lovorden och utelämna det svåra jobbiga för att få morotseffekten.

Att inte läsa för mycket om andras vägar kan också vara till hjälp, för då behöver man inte jämföra sig med andra och slipper bli besviken när deras metoder inte fungerar för en annan.

#12

Sökaren söker och finnaren finner.
Det ligger en skilland i dessa. Man kan som du säger finna en hel del utan att ens ha sökt det. Vad roligt att du kom till så stark insikt vid så ung ålder. När jag var 19 var jag en sökare utanför mig själv i världsklass. När jag var 35 var jag en sökare inom mig själv i världsklass. I dag är jag nog mer en finnare, upptäcktsresande och upplevare.

Det som är häftigt med insikter är att när jag upplever dessa så vet jag att jag redan tidigare visste om dem…

Lena skrev: "Att inte läsa för mycket om andras vägar kan också vara till hjälp,"

Läser man för mycket om hur man "ska" göra, då verkar det som att solen skyms. Med det menar jag, att man glömmer att ta saken för vad det är. Jag verkar lura mig själv då och då. Tur att jag har funnit ett sätt att få fram solen igen vilket är att meditera, som jag har sagt ganska många gånger nu.

På vilket sätt får ni fram klarheten igen?

Niklas

#14

Att inte lyssna för mycket på andra om vad som är rätt och fel har hjälpt mig mycket.
När min klarhet skyms brukar jag lyssna på mina känslor för att se vad JAG tycker och känner. Meditation har jag slutat med.

Har försökt vandra andras vägar och vara andra till lags men detta har för mig bara skapat en förvirring en massa motstånd.

I bland när det är dimmigt förlitar jag mig på mitt tålamod att invänta klarheten för den brukar till sist komma tillbaka. Jag tillåter så att säga dimman att ligga kvar tills solens strålar löser upp den av sig självt.

Jag upplever det som att den andliga utvecklingen inte började i detta liv utan att jag redan levt med kontakt med själen innan denna inkarnation. Det är så mycket som är välbekant med olika andliga övningar och meditationer. Jag har som jag känner det tidigare levt ett liv som mystiker och är välbekant med en del inom tex shamanism.

Jag upplever det också som att den andliga utvecklingen fortsätter men med nya visioner och utvecklingsmöjligheter och med större medvetenhet i grupplivet.

Det är ganska svårt att se vad som är vad under livet. Om personligheten hade upplevt situationer som svåra utan den andliga utvecklingen. När tycker personligheten att livets begränsningar är svåra att hantera även när man inte har varit i medveten kontakt med själen. Jag ser det som att det finns olika svårigheter i livet och ibland är de kopplade till själsutveckllingen och ibland är det andra orsaker.

Att jag däremot hade det svårt under flera år under min barndom tror jag är kopplat till att jag redan utvecklat själskontakt och erfarenhet under tidigare liv. Jag hade en del saker jag behövde titta på och se ur nytt perspektiv med den gnutta själsinsikt som jag hade med mig. Jag tror också att det ledde mig in på ett djupare sökande efter svar om människors lidande och vad som formar människans psyke och erfarenhet i världen.

Jag tror det var Trulig som tog upp att det ibland är svårt att skilja mellan personlig och andlig utveckling. Här är en artikel om detta: Andlig utveckling vs Personlig utveckling. 

#16 Tack  Gaiatri, den hade jag inte läst:)

# 16 hmm, det där kan jag verkligen fundera på..hur det "ÄR".

För vi har ju alla en själ, vi är ju alla ett med källan och alla som börjar öppna sig för detta känner ju ett stort  " igenkännande". Man VET att man vetat detta innan på nåt sätt. Så om det har med andra inkarnationer att göra, eller att man upplever detta för att man får kontakt med det större….det är frågan

En blandning säkert.

#18 Det jag säger är att jag känner igen mycket av de olika metoder som används… jag säger här egentligen inget om själva upplevelsen. Den kanske är samma oavsett om man varit i medveten kontakt med själen innan eller om man är nybörjare.

Men jag har kunskap om magi som jag inte lärt mig i detta livet och jag känner igen olika teorier och andlig kunskap. Det finns en del som känns nytt men sen finns det en hel del som jag känner igen och är välbekant med.

#16 Jag ska kika pa den artikeln :)

Jag hör nog till dom som tycker att den andliga utvecklingen mestadels varit fruktansvärt jobbig och smärtsam. Kanske kan det bero på att jag är osedvanligt tjockskallig, det lutar åt det hållet tror jag. 

Min utveckling har inneburit att mitt liv med jämna mellanrum rasat samman totalt. Visst har det givit mig värdefulla insikter om mig själv, andra människor och livet. Men i mörka stunder tycker jag att jag har betalat ett alltför högt pris för detta.

Jag gör ingenting för att skynda på min utveckling, annat än att försöka se till att hålla mitt hjärta öppet och näsan ovanför vattenytan.

Nu är jag kanske lite orättvis, för jag har även haft många fantastiska upplevelser och fått tillträde till en värld som jag absolut inte vill vara utan.

Men ändå känns det väldigt jobbigt när man står inför en ny utvecklingscykel och vet att det inte går att smita undan. För mig är det lika omöjligt som att låtabli att kräkas, när man är redigt magsjuk.

Förmodligen blir det såhär för att jag innerst inne, inte vill ha det på något annat sätt.

Men trots det skulle jag nog vilja kräla iväg och gömma mig under en sten, till dess att allting blåst över för den här gången…

#21

Jag förstår precis vad du menar.
Mina fantastiska upplevelser har varit betydligt färre än de svåra.
Ofta märker jag att jag hamnar i liknande situationer om och om igen och då förstår jag att min själ försöker lära mig något.
"Här har jag varit förr" är ett uttryck som används titt som tätt. 
När jag då försöker minnas hur jag gjorde sista gången så minns jag aldrig detta.
Jag får helt enkelt pröva mig fram på olika sätt tills min själ är nöjd och sedan försätter mig i nya situationer.

När det gäller vad man vill innerst inne så hjälpte jag en vännina i helgen med en visualisering. Hon ligger i stark konflikt med sin syster och kan inte förlåta henne. När hon blundade och såg sin syster för sin inre syn frågade jag om hon ville förlåta henne.
"Jag önskar att jag ville det" var hennes svar. Hennes själ ville förlåta men inte hennes ego.

Livet är ett äventyr med många utmaningar. 
Den andliga resan har varit min största utmaning för där gav jag upp allt jag trodde på, allt mitt ego ville ha och allt jag någonsin önskat mig. 
Jag lärde mig älska mitt förflutna, nuet och acceptera framtiden med allt gott och ont som finns däri.

#22 Ja det är nog ditåt jag strävar också. Efter att kunna upptäcka och njuta av livet till fullo, men samtidigt låta andra människor ta utrymme i sin livsupplevelse.

Jag ser att flera haft en svår andlig utveckling. Just nu går jag igenom ett fruktansvärt tillstånd. Inte bara på det andliga planet. Min andliga resa började för sådär 1,5 år sedan. då gick allt lugnt. I höstas hade jag en vecka av konstant ångest och tårarna som flödade.

Strax efter blev jag uppsagd (arbetsuppgifter som bytte myndighet). Idag är jag arbetslös och tycker att det är jobbigt. Samtidigt har jag en otrolig tumult inom  mig. Jag är rädd för allt (att läsa tidiningar, dommedagsprofeter, ja allt), rädd för att ingen ska finnas där för mig, känner mig ensam och skulle vilja ha någon som bara säger till  mig "Det är OK det du upplever nu…." Tårarna bara rinner och rinner och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vilket håll ska jag vända mig?

Har ni något tips att ge mig? Jag vet att jag av någon anledning måste igenom detta för att komma ut på andra sidan.

#24

Då säger jag till dig att det ÄR okej det du just nu upplever. Det tar tid att ta sig genom den mörka tunneln av svåra känslor. I bland hjälper Universum till med att stöka till det i vår vardag för att vi lättare ska komma åt våra djupaste rädslor och vår största sorg.
Vill inte skrämma dig nu men för mig tog det flera år att ta mig igenom min djupaste smärta. Tårarna flödar tills du släpper taget och frigör det djupaste. Själv lekte jag med orden för att komma åt mina "knappar" som släppte ut floder. T.ex. "Jag förtjänar kärleken från mina barn" (där frigjorde jag skuldkänslan över att jag såg mig som en dålig mor) eller "Det är jättesynd om mig" (där frigjordes känslor jag burit på i hela mitt liv).

En del av oss som kanske haft en tung bakgrund får genomlida en period av rening inombords.
Det som kan hjälpa är att du accepterar lidandet med all dess ångest och smärta, för det är kampen emot detta som försvårar flödet ut ur oss.

Lita på att du kommer igenom detta mörka för solen kommer till sist.
Håll blicken fokuserad på horisonten och låt kroppen göra jobbet.
Ta emot det kroppen vill skicka upp och lev i vetskapen att du definitivt inte är ensam i detta. Det är många på denna jord som går igenom det du upplever. När du gråter sitter någon annan i Australien och gör exakt samma sak.
Rädslan du känner över domedagar och sådant är inget konstigt. Det du kan göra för att förmildra denna känsla är att TILLÅTA den att finnas. Säg t.ex "Ja, jag är livrädd och det är helt okej". Då tar du udden av känslan.

Ångesten du upplever är troligtvis kampen emot det onda.
Släpp den kampen och åk med i resans riktning.
Jag är förvånad att jag klarade resan men jag gjorde det!
Det kommer du också göra.
En stor styrkekram till dig!

För mig hjälpte det när jag släppte kontrollen som jag trodde jag hade över mitt liv. Jag gav upp och slutade att spjärna emot att försöka styra upp allt hela tiden.

Jag tycker det låter som du också håller på att lära dig att släppa taget, och känna tillit till att allt sker till det bästa i slutändan ändå.

Det väcker många rädslor när man märker att det trygga liv man byggt upp, plötsligt kan förändras, utan att man kan påverka det minsta. Gråt, och acceptera din känsla av rädsla. Sedan när du känner dig redo försök att lämna allt bakom dig, och gå vidare med tillförsikt och nyfikenhet. Ibland kan det finnas mönster ända från barndommen som man behöver se, för att ha möjlighet att välja ett friare sätt att leva.

Det är svårt att ge några riktigt handgripliga råd. Men det är alltid jätteviktigt att se till att äta regelbundet, undvika alkohol och för mycket kaffe, sova så normalt man förmår och vara ute i friska luften och bland andra människor, när man kommer in i en svår krisperiod.

Jag önskar dig all lycka i ditt utvecklingsarbete, och du ska veta att du inte är ensam i din smärta. Vi är många som knaglar på efter samma stigar. Många varma kramar!

Tack för era svar!

Jag ska verkligen ta till mig det ni sagt och det känns så skönt att få råd och tips!

Jag kan inte uttrycka mig tillräckligt men jag är otroligt tacksam att jag skrev här idag och era svar. TACK, TACK, TACK <3

Det känns att ni förstår!

//Maria

#24 Det kan hända att det händer mycket på det inre planet och att det samtidigt sker yttre förändringar som det verkar skett i ditt fall. Det kan göra det än mer omtumlande och jag förstår att du just nu känner dig rädd och ensam…

Finns det något som du brukar känna dig trygg och stabil med. Någon syssla eller någon släkting eller trygg plats som du kan gå till för att få lite stabila och grundande energier.

Ibland kan det vara bra att vara i skogen och promenera för att få lite mer läkande och grundande energier. Man kan också försöka känna tryggheten från jorden om man tex ligger på marken. Känn hur jorden bär dig!

Om det är gammal ångest eller sorg som kommer fram så tar det slut en dag och man känner sig befriad från de gamla känslorna. Är det något i din nuvarande situation som ger dig ångest, stress eller sorg så behöver du identifiera vad som orsakar detta och försöka reda i situationen på något sätt. Då får man ta det lite i sänder och göra de förändringar som man klarar av för tillfället.

Varma kramar till dig!

Hej!

Tack ännu en gång för era värmande och kloka ord! Idag känner jag mig bättre men jag känner mig bort domnad i huvud och kropp. Känns som om all energi har försvunnit ur kroppen. Känner det som om jag varit vaken i tre dygn…

Det är skönt att det har lugnat sig.

Jag ska försöka ta mig ut i naturen. Jag har börjat krama träd sedan några veckor och känner energin. Måste hitta något sätt att grunda mig som ni säger men just nu är jag mest orkeslös. Men väldigt kärleksfull måste jag säga! Känner att jag vill sprida kärlek över allt och till alla. Fanstastisk känsla.

Tack ännu en gång!

Kramar till alla

#29 Vad roligt att höra att det käns bättre!!

Det finns några artiklar på sajten som tar upp en del av de svårigheter man kan möta på vägen.

Upplösning av ångest och Hjärtchakrats utveckling kanske kan vara intressanta att läsa…

#29

Skönt att du fick något till dig av råden som gavs.
Härligt med kärleken du känner, sprid den! Det är så himla upplyftande att ge av sin kärlek, för människor blir så glada då. 

#31

Tack för jättebra artiklar Gaiatri. Kände igen massor där. De var kanon!

#31

Artikeln om hjärtchakrat tycker jag var intressant.

Hej igen!

Det var intressanta artiklar. Behöver nog läsa dem några gånger för att verkligen förstå .

Igår var jag på Healing. Jag var superrädd när jag gick dit men kände att jag måste. Det var så härligt! Carina som har healingen är verkligen toppen!

Det känns som jag är på rätt spår igen och det är en fantastisk känsla. Jag fick även tips av en person att då jag känner att andar är i närheten och jag inte vill ha dem där för att det dels skrämmer mig och suger en del energi har jag rätt att säga till dem att de inte är välkomna just nu.

När jag tänker efter inser jag att andar har varit med mig hela tiden sedan jag varit liten. Men då har jag varit livrädd och valt att inte vara i delar av huset där jag känt dem mest. Är jag konstig eller??? Är det föresten OK att skriva dessa saker här? Det är så skönt att få berätta .

Idag skiner solen och det gör bara allt ännu bättre!

Tack till er alla och värmande kramar!!

Vi är många som uppskattar att du delar med dig Maria, vad skönt att du känner dig bättre nu efter healingen. Om du känner av andar skulle det kanske vara bra att gå en medial-kurs så att du lär dig hantera det och stänga ner.

Njut av vädret och sommaren som kommer! Var i stillheten, tala med moder jord. Då kommer du att grunda dig och det blir lättare att hålla balansen

Det verkar som att kroppen har en förmåga att anpassa sig, bland annat efter andlig aktivitet. Om man håller sig centrerad, så kan säkert andar bli mindre krävande, trots att man är en öppen människa.

Kurser i området medialitet, eller andlighet har jag ingen erfarenhet av. Bara väldigt lite i yoga. Så det kan inte jag säga så mycket om. Även om jag personligen är lite skeptisk till att det ska behövas. Men behöver ju inte betyda så värst mycket.

Alwyn, har du någon erfarenhet av sådana kurser? Kanske skulle det vara givande för mig att gå någon kurs i meditation, trots att jag har mediterat mycket?

#0 "Jag har inte funnit många texter som beskrivit det inre helvetet man också kan möta såsom en stor förvirring, känslostormar, obalans, förlust av kontroll, smärta, sorg, kamp och ett stort lidande."

Vet precis vad du menar med "det inre helvetet". Allting är inte bara "bliss", verkligen inte. Det kommer saker upp till ytan som kan vara riktigt jobbiga, det är nog en del av "resan" också.

Jag tipsade precis i en annan tråd ("Vilket tänk är medial utveckling") om en bok som faktiskt tar upp allt det som sker efter "the ecstasy".

"After the Ecstasy, the Laundry", av Jack Kornfield. Skitbra bok.

Den boken är säkert toppenbra.
Tack för tipset Tunridan!

Jo, mycket smutstvätt var det i de innersta rummen.
En del av dem fick jag städa i etapper för de var alldeles igengrodda.

Jag är så glad för all respons från er! Det värmer verkligen i denna tumult .

Sedan jag var på Healingen har jag kännt att jag landat. Jag har varit otroligt trött och försöker sova. 13 timmar ena natten, 12 andra, 10 tredje och nu är klockan nio så jag tror att jag ska lägga mig snart…

Ibland undrar jag hur jag ska se på allt som händer… Är det en gåva? en naturlig utveckling vi alla ska igenom eller? I början skrämde det mig mycket men nu har det lugnat ner sig och jag försöker se på allt med en glädje över att jag får vara med om detta. Jag försöker även skilja på allt som ska upp till ytan, allt det jobbiga och den andliga utvecklingen om hur allt förhåller sig.

Inser även mitt i allt detta att min mormor som gick bort i somras tjatar på mig. Hon hänger efter mig i källaren men jag brukar säga att hon inte ska störa. Samtidigt tjatar hon och ger mig insikter som jag säkert behöver men väljer att förtränga. Idag sa hon till mig att jag är lite korkad *ler* jag är super trött och har inte förstått varför. Sedan sa hon idag att "Maria, Du har ju jobbat heltid, Haft en chef som inte varit snäll mot dig. Rest mycket i jobbet, pluggat halvtid utöver jobbet och nu under den senaste vintern veckopendlat till en ort 6 timmars bilresa bort. Efter det startar du ett företag och under sommaren har du 4 dödsfall, två i familjen och två vänner. Hur mycket tror du att du klarar? Lär dig något!"

Tänk om jag inte började denna resan… Det är jobbigt att få dessa saker uppmärksammade. Men ack vad bra!

Till sist vill jag säga att jag är tacksam att ni lyssnar. Jag hoppas inte ni blir uttråkade av mig, mina tankar och reflektioner.

Kram till er alla! Kärlek!!!

Att gå igenom en andlig utveckling kan vara mycket energitömmande om man har mycket att bearbeta inom sig. Arbetar man dessutom långa dagar ovanpå detta så förstår jag din outsägeliga trötthet. 
Sov mycket du, för jag tror din kropp behöver denna återhämtning.
Själv sov jag 10-12 tim varje natt under ett par års tid. Var jättearg över detta men till sist kom pigghetskänslan tillbaka. Det gör den när kroppen gjort sitt.

Roligt att det går bra för dig Maria!

Kramar på dig!

#39 Jag undrar om det är så att man blir "utsatt" för alla dessa utmaningar samtidigt, för att man ska ge upp? Man orkar till slut inte hålla den gamla garden uppe och DÅ kan transformationen äga rum.

Jag känner igen det så väl.

Allt på en gång på alla fronter.

Jag tycker du ska lyssna på din mormor - det gäller verkligen att vara snäll mot sig när man går igenom så här mycket. Du ska verkligen ta hand om dej själv och inse att det här tar kraft. Var snäll mot dig :) Samtidigt som det är en gåva kan det ju vara svårt att se det så mitt i tumultet. Det blir nog lättare efter ett tag när man landat och fått distans.

Många kramar till dig

#38 Varsågod Lena. Ja, det är lite som att städa inför en flytt efter att ha bott på samma ställe hela sitt liv, man kan inte ta allt på en enda gång, då går man under. Lite i taget är nog bäst. :-)

Hej igen!

Tack för boktipset Tunridan! Har beställt den på Bokus och ser fram emot att den ska dyka upp i brevlådan.

Det känns som om livet återvänder. En tacksamhet kring mitt andliga uppvaknande råder och en tillit finns innom mig. Som jag berättade tidigare har jag varit enormt trött. Idag tillät jag mig att sova och har inatt/förmiddag sovit i 17 timmar!!! Skulle kunna gå och lägga mig direkt igen men kommer nog försöka komma isäng tidigt ikväll. Jag är så glad att jag kan somna!

Om en liten stund ska jag gå ut på en promenad och bara vara i samband med omgivningen. Krama ett träd och känna tacksamhet.

Återigen vill jag verkligen att ni ska förstå hur tacksam jag är för att ni alla finns och stöttar. Idag har jag bra dagar och det gäller att njuta och känna tacksamhet för att komma ihåg de bra dagarna när det inte är så bra.

Just i denna stund önskar jag att jag kunde träffa varje enskild deltagare här på forumet och säga TACK och ge en kram. Jag gör så här istället:

Tack o Kram!!

#43 Härligt Maria! Kram till dig också. :-)

Kram till dig Maria och tack för att du finns! 

#43 Tack själv, och många kramar tillbaka!!

#43 Kram Maria och tack för att du delar med dig!

Hej igen!

Jag har nu valt att skapa en "egen" tråd. Naturligtvis inte bara för mig men som är lite mer fokuserad på just den andliga resan. Jag har ett stort behov av att skriva av mig och dela med mig av allt som händer.

Vill ni fortsätta följa just min resa kan ni läsa om den under "Min andliga resa". Naturligtvis är den öppen för alla.

Sköt om er