Vart tar själen vägen
när den är färdigutvecklad?

Det är en fråga som många ställer sig.

Men har ni någonsin tänkt på
att både ”jaget” och den individuella ”själen”
är föreställningar som hör ihop?

Att det ena förutsätter det andra.

För att en själ ska vara min själ
måste det ju finnas ett ”mig”
som den tillhör.

Men om jaget bara är en illusion,
hur skulle det då kunna ha en själ?

För det vi kallar ”jaget”
är egentligen bara
en ström
av tankar, sinnesintryck, känslor
och kroppsliga processer,
som är i ständig förändring.

Ingen permanent kärna.
Inget fast och oföränderligt ”jag”.

Och därför uppstår
föreställningen om ett ”jag”
och föreställningen om en ”själ”
tillsammans.

Det ena förutsätter det andra.

Om det ena är en konstruktion,
måste det andra också vara det.

Utan ett separat jag
finns det heller ingen själ
som man kan kalla för sin.

Och när den insikten landar
förlorar hela föreställningen
om själens resa sin mening.

Då finns det helt enkelt ingen där
som behöver utvecklas,
ingen som måste komma fram
och ingen som behöver bli fri.

Det är frihet från hela tyngden av ett "jag".

Och då känns redan tanken
på en själ som skulle vara
på en lång och slitsam resa
som ett fängelsestraff.

Eftersom friheten alltid ligger
någonstans längre fram.

Som något som först måste förtjänas
genom utveckling.

Så befrielsen är inte slutet på själens resa,
utan insikten att det aldrig funnits någon resenär.

Och därmed heller ingen rörelse
från outvecklad till utvecklad.

Det som är verkligt är redan totalt,
komplett och fullbordat i detta nu.

Det fanns aldrig någon brist som behövde fyllas,
och därför finns det inget som behöver utvecklas.

Inget jag.
Ingen själ.

Bara det som är.
Utan namn.
Utan ägare.