Hittade en väldigt djup och tänkvärd vishetshistoria som jag bara inte kunde låta bli att översätta och dela med mig av.

Den är skriven av Mingqing Xu, som vanligt, och finns att hitta i orginal här

Under den kinesiska Songdynastins tid, då högmedeltiden tog sin början i Europa, vilade en stillhet över bergen i Zhejiang som tycktes äldre än någon krönika. Mellan branta bergskammar och mörka skogar reste sig Cuipingklippan, en kal klipputsprång ovanför Tiantaibergens djupa raviner.

Där levde mästaren Weize. Redan som ung man hade han vänt ryggen åt världens larm och iklätt sig munkens dräkt. Hans boning var knappast mer än ett tak av torra löv, fäst mellan klipporna. Vatten hämtade han ur en källa, och när middagen kom samlade han några vilda frukter. Mer än så, menade han, behövde en människa inte för att kunna lyssna till sitt eget hjärta.

En dag vandrade en vedhuggare uppför berget. Han kände inte stigarna och hade gått vilse i skogen. När han fick syn på den gamle mannen som satt framför sin enkla hydda stannade han. Vinden och åren hade ristat sina spår i mästarens ansikte, men i hans blick fanns ett lugn som både lockade och oroade vedhuggaren. Till slut frågade han:

”Säg mig, vördnadsvärde herre, hur länge har du levt på denna bortglömda plats?”

Mästaren lyfte huvudet.

”Kanske fyrtio somrar och fyrtio vintrar”, svarade han. ”Jag har inte räknat åren så noga.”

Vedhuggaren såg på hyddan, på klippan och ut över den ändlösa skogen. Sedan skakade han på huvudet.

”Och du lever här alldeles ensam? Utan grannar, utan vänner, utan en enda människa att tala med?”

Mästaren svarade inte. Han lyfte båda händerna och slog dem en gång mot varandra. Ljudet var svagt, men det skar genom stillheten som en spricka.

Bakom hyddan började undervegetationen röra sig. Mellan trädstammarna trädde tigrar och pantrar fram, stora djur med vaksamma ögon och smidiga kroppar. Deras päls skimrade i det fläckvisa solljuset medan de ljudlöst närmade sig.

Vedhuggaren ryggade tillbaka tills han kände klippan mot ryggen. Då höjde Weize ena handen. Djuren stannade upp, såg på mästaren och försvann sedan, ett efter ett, tillbaka in i skuggorna.

”Du misstar dig, min vän”, sade Weize. ”Jag är inte ensam. Jorden under mina fötter, bergen, vattnet och träden är mina följeslagare. Gräset, fåglarna och skogens djur vandrar samma väg som jag. Vi andas samma luft och återvänder till slut till samma stillhet.”

Vedhuggaren visste inte vad han skulle svara. Han tänkte på byarna nere i dalen, på rösterna kring elden och på ansiktena han kände så väl. För första gången frågade han sig om närhet alltid måste börja där människor sitter tillsammans.

När han åter vandrade nedför berget tycktes stigen ha förändrats. Träden stod inte längre tysta vid hans sida; det var som om de lyssnade. Vinden drog genom grenarna, och för ett ögonblick kände vedhuggaren att han inte betraktade naturen utifrån. Han var en del av den – liksom klippan under hans fötter, bäcken nere i dalen och djuret inne i snåren.

På kvällen svepte vinden genom tallarna. Deras grenar rörde sig i långa, mörka vågor.

Plötsligt tycktes detta sus säga honom mer än många ord. Det var som om berget inte talade till honom, utan med honom.

Han bar med sig mer än han hade fört med sig upp på berget. Ingen gåva, ingen lära och ingen föreskrift – bara minnet av en gammal man som levde med bergen som med vänner.

Men vissa möten är som frön som länge vilar dolda i jorden.

Ryktet om eremiten spred sig. Vandrare, munkar och sökare fann vägen till Cuipingklippan. De kom med frågor och tvivel, med förhoppningar och längtan.

Mästaren Weize gjorde inga försök att förkunna någon lära. Han försökte varken hålla fast vid ensamheten eller stänga vandrarna ute. Han lät mötena ske, så som årstiderna drog fram över klipporna.

Han undervisade sällan.

Ofta teg han.

Ibland pekade han bara på ett träd, på en fågel i flykten eller på molnens rörelse.

Somliga förstod mer genom hans tystnad än genom långa tal.

Några vandrade tillbaka ned i dalen och återvände senare, andra stannade längre. Med tiden samlades allt fler människor vid Cuipingklippan. Enligt traditionen växte Fokusk​olan så småningom fram ur dessa möten.

Men dess ursprung låg varken i skrifter eller lärosatser, utan i stillheten hos en människa som hade upphört att känna sig skild från världen.