Är det inte lite märkligt,

hur vi vördar Jesus och Buddha
för deras insikter,

men samtidigt betraktar
liknande insikter
hos människor som lever idag
som något nästan helt omöjligt?

Som om vi skulle ha gjort dem
till undantag,

istället för att se dem som exempel
på vad som är möjligt
för var och en av oss.

För jag hör det så ofta.

Människor som säger
att vi inte är där än.

Att vi inte har kommit
så långt i vår utveckling.

Att vi ännu inte kan erfara Gud,
det rena medvetandet fullt ut.

Att det annars inte
skulle finnas en poäng
med att vara här på jorden.

Och det jag tänker på
när jag hör någon säga så,
är att vi bara kan tala
utifrån vår egen horisont.

Och att det är en sak
att själv inte ha erfarit något.

Men en helt annan
att göra sin egen horisont
till gränsen för vad
hela mänskligheten
kan erfara.

Men det finns något annat
i hela den här föreställningen
som jag tycker är intressant.

För tänk om det är just
tanken om att vi inte är där än
som är själva illusionen?

Föreställningen om
att vi först måste utvecklas
för att en dag
kunna bli det vi redan är.

Att vi är som pusselbitar
som måste fogas samman
för att bli hela.

När vi i själva verket
aldrig har varit
något annat än hela.

Och att det som återstår
inte är att bli något mer,
utan att upptäcka
det vi redan är.

Att tro att den insikten
bara är möjlig
för några få människor
som levde för länge sedan,

är som att tro
att bara de första
som upptäckte havet
kunde se det.

För Jesus och Buddha
var ju också människor
som levde här på jorden.

Och om de kunde
komma till insikt
om det vi aldrig
har varit separerade från,

varför skulle inte
du och jag
kunna göra det?