Att fästa sig
Det är två saker som har skapat svårigheter för mig, vid relationer till andra. Den ena är att jag har haft lätt att fästa mig vid vissa. När jag kommer nära, då får jag en stark törst efter deras värme… Nästan osläckbar. Detta har lett till att jag krävt så mycket som den andra inte kunnat ge. Den andra är att jag har haft lätt för att bli svartsjuk… Jag tenderar att vilja ha all uppmärksamhet av personen. Vilket oftast inte är möjligt.
Något jag tror detta kan bero på, är min uppväxt, där framför allt pappa inte har stått nära. Jag har bott med familjen, men han har inte varit uppmärksamt närvarande. Det är som att detta har lämnat ett hål inom mig… Som kräver påfyllning. Jag har krävt den från andra, men har märkt att det inte är ett bra sätt. Även svartsjukan tror jag bottnar i detta, då saker har fått mer uppmärksamhet än barnet, det som en gång var jag.
Inom mig känner jag numer värme, och kärlek. Detta är inget problem längre. Men ni kloka människor, kanske har någon kommentar ändå?
/ Niklas
#0 Niklas!! Känner igen känslan av håligheten inombords.
Bjuder på en dikt som jag skrev för några år sedan.
Till barnet inom mig
Det var så länge sedan vi var ett.
Det var aldrig någonsin riktigt lätt.
Jag lämnade dig, någonstans utan för.
Levde mitt liv, efter andras gehör.Ensam är stark! Det blev mitt försvar.
Jag gömde min längtan.Jag gömde mitt hopp.
Jag gömde och glömde, den smärta jag bar.
En ordlös, endast förnimbar känsla av sorg.
År efter år,,, Var jag förföljd.
Fin dikt, rore. Lite sorglig.
Ändå har jag på nåt sätt haft en bra uppväxt. Visst har det varit jobbigt, speciellt på slutet. Men aldrig har jag tappat kärleken till livet… Något har alltid funnits med.
Tack Niklas!
Vi kan ha en fin och bra uppväxt, men ändå känna oss försakade, tänker jag.
Som barn skapar vi ju också våra tankar och känslor och någon gång så har nog alla blivit sårade.
Ett sår som kanske bitit sig fast och som skapar en osäkerhet inom oss, som i sin tur väcker upp hålighets känslan,,,,
rore!
Jo, ett barn såras nog oftast, som du skriver. De första.. lärdomarna.
Det går att undersöka vissa saker i sin barndom med meditation. Kan öppna upp.
/ Niklas
Jag har gjort den resan och kommit ut ur smärtans grepp. En läskig process när den pågick.
Men samtidigt ack så nödvändig och befriande.
Ja, det är skönt när smärtan släpper!! =)
Att medvetandegöra sig om sin situation är den största hjälpen!
_Peter
Sanningen är en - De vise nämner den vid olika namn
#7
Helt klart! Så är det.
/ Niklas
man kan se det så också, att de jobbiga upplevelserna vi haft som barn, gjort oss till dem i är i dag.
De erfarenheterna, känslorna, är i mina ögon inga tillfälligheter, vi väljer vilka familjer vi ska födas in i som kan ge oss det vi behöver som grund i detta livet.
Och visst gör det ont, men det kan ocskå hjälpa till att vi sätter igång en process att läkas….(andligt sökande)
Bara lite funderingar från mig…..Kram på er
#9
Det är ett bra sätt att se det på. Jag vet också, att min familj har gått med på detta liv också, och att vi kommer att ses på andra sidan sedan. De saker som går..fel..i livet, är endast saknad av verklig existens, och kärlek. Allt är verklighet.. Men för den som erfar verkligheten utan dess brister, vet att inget är tillfällighet.
/ Niklas
Eftersom det här är ett forum för andlig utveckling törs jag skriva… att jag tror att några av oss föd med en separationsångest som inte har med vår realtion till våra nuvarnade mänskliga föräldrar att göra, utan är andlig/själslig.
Nånstans bär vi med oss en känsla av att livet och världen borde vara annorlunda, att all sorts separation och segregation som finns här är fel och att alla borde kunna se och förstå vilka vi är utan missförstånd och feltolkningar.
Kanske rivs det upp lite mer när vi stöter ihop med människor med samma själsliga ursprung som vi själva, och kanske gör det som allra ondast när de visar sig ha glömt ännu mer än vi och är riktigt välanpassade vanliga människor som inget förstår?
#11
Vad jag kommer att tänka på, är en person som jag vet är någon jag har stark koppling till, själsligt. Men denna tänker inte riktigt som jag på det sättet. Personen har inte samma koppling till andligheten.
/ Niklas
#11 Jag har exakt samma känsla! Att det finns en separationsångest som ligger där under ytan, relaterad till det faktum att man skilts från sitt hem på andra sidan och sina själsfränder. Den smärtan släpper dock något när man blir mer andligt medveten och känner samhörigheten med Alltet, men längtan hem finns alltid där.
Starta ny diskussion