Han har gett ur en bok som heter "Själarnas Resa" som bygger på dessa regressioner. Mycket bra, jag rekommenderar den!

Jaha, de har översatt den till svenska!? Jag tänker köpa den på engelska när jag får tillfälle. Tyckte det va så roligt att han bekräftade sånt som jag redan visste i migsjälv, sånt min intuition har sagt mig.

Jo min upplevelse när jag läste denna var att , ja naturligtvis är det så!

Intressant, tack Alwyn.

Som du skriver, man känner igen det mesta han säger. Kul ändå att få ord på det, och att någon berättar om det på detta sätt.

Känns lite dumt att jag nästan ser fram emot att komma till andevärlden. Hehe. Har ju nästan ett helt liv framför mig!! =)

Läst Själarnas resa och en fundering jag har är att eftersom vi är hela, perfekta och fulländade redan nu varför tror vi då att vi behöver komma ner till jorden för att utvecklas och lära oss något?

Jag tror anledningen kan vara att vi vill hjälpa. Vi väljer att komma ner för att hjälpa men så fastnar vi i illusionen. När vi till slut inser att allt är illusion förstår vi att vi redan är fulländade. Då kan vi ta oss ur illusionen och äntligen bli fria.

JesperAhlkvist, jag vet inte vad du menar med att "vi är hela, perfekta och fulländade". Vad grundar du det på? Varför dessa val av ord?

Hur kan oändlig kärlek inte skapa något som är perfekt, helt och fulländat? Vi är fulländade redan nu, vi är upplysning redan nu men vi har blivit beslöjade för att glömma, för att glömma att vi är oändlig kärlek. Vi tror vi är våra tankar och känslor, det är vi inte.

När rädslan fick ett eget medvetande ville den ta av den största kraften och omvandla den till rädslor. Det är därför vi fastnar när vi kommer till den här planeten. Vi är kontrollerade. Rädslorna håller oss i sitt grepp och får oss att glömma.

Ok, jag delar inte din syn på hur det ligger till…men kanske någon annan gör det, och vill diskutera vidare om det du skriver.

Att nämna ordet perfekt som benämning att vara känns helfel för mig eftersom det är ett dömmande om att det finns "bättre och sämre". Och jag kan inte alls relatera det du skriver till något av det Newton talar om. Om vi var "fulländade" som du skriver, redan nu, så skulle vi inte behöva vandra vägen upp mot högre och högre medvetande. Då skulle vi inte ha läxor att lära. Då skulle vi vara i mål redan när själen föds och därav inte ens behöva/kunna födas.

Det finns inget bättre el sämre precis som du skriver men vår hjärna tänker det.

Vi vandrar inte, vi är överallt, det finns inga mål, vi är redan hemma eftersom överallt är hemma. Vi "skalar" bara bort våra instängda och manipulerade tankar och känslor. Vi blir medvetna om medvetandet. Vi blir medvetna om hur mycket vi är kontrollerade.

Så du menar att denna manipulation endast ligger över oss när vi lever ett liv på jorden, och när vi befinner oss mellan fysiska liv så är vi fullständigt medvetna? Och alla i sin andliga form är på samma medvetandenivå? Dvs fullkomligt "skalade"? Du menar att det vi kallar "målet", alltet, det totala, därifrån vår själ föds och det vi alla kommer att bli ett med…..vi hamnar där mellan alla fysiska liv?

(Självklart, med vandrande menar nog ingen att man fysiskt VANDRAR och förflyttar oss från en punkt till en annan punkt utan det handlar ju om en vandring i utveckling.)

Oj, vilken diskussion… Ni är fantastiska!!

Jag tror inte att nån av er har fel, faktiskt… Alwyn, och JesperAhlkvist.

Vi är perfekta (vilket bara är ett uttryck, som inte får blandas ihop med att vara fullkomlig i sig själv), i den mening att allt är en reflektion av skapelsen. Inget händer, utan mening. Allt är en kugg i hjulet. Vi är, för att någon annan är något annat, som gör att vi kan vara den vi är!…

Det hela handlar faktiskt om benämningar. Det går att säga, att vi är här för att lära oss! Vilket vi faktiskt är. Vi lär oss vilka vi är, och vilka vi inte är, för att på så vis öka medvetandenivån…. Vi börjar i ljuset, och färdas mot ljuset. I denna resa ingår lärdomar, vilka leder till högre medvetande. Här blir det svårare… Varför gör alltet denna resa, i sig själv..? Varför inte helt enkelt stanna i sig själv, vara sig själv, den alltet alltid varit. Det har jag funderat på… Det enda jag kommer fram till, är att alltet gör detta för att det är på nåt sätt njutbart! Som en upptäcksresa, inom sig själv! För att det är lite kul…. Det kan verka konstigt, om man tänker på allt jobbigt som sker. Att allt skulle ske, för att det är njutbart, och kul. Men det är det enda jag kommer fram till… Annars hade väl aldrig Gud börjat resa i sig själv, genom ofullkomliga skapelser i form av människa och själ.

Så vad jag tror är, att vi är perfekta, men o-perfekta. Det handlar om benämningar.

/ Niklas

Niklas jag har också funderat på det du nämner: varför gör alltet denna resa i från, i och till sigsjälv?
Jag kom inte fram till något svar dock, men kanske om man mediterar lite över det. Kanske det är så enkelt att dessa resor är det som tillåter alltet att vara just alltet. Resorna är det som gör alltet 100% medvetet.

Ja, det är den svåraste sak jag funderat på. Varför varandet inte stannar i sig själv… HMM! =)

Det är ju som det är i vilket fall!! =) Kanske man inte kan få ett svar på just det… Mer än accepterandet. Jag vet inte. Det får en ju i alla fall mer distanserad till saker som sker… Alltet borde ju inte göra resan, om det inte var på nåt sätt meningen…! För varför göra nåt, om det inte finns nån mening?… Undrar jag.

Jag levde ett liv där jag tog livet av mig pga att min dotter brann inne. Jag gjorde något jag ångrade då. 

För att komma på att inga religioner behövs behöver vi uppleva alla religioner. för att komma på att inget lidande behövs behöver vi lida tills vi ger upp och förstår att jag behöver inte lida mer. Det kan man ju säga är en form av lärdom. Att komma på jag kan vara lycklig nu, jag behöver inte sträva efter något jag redan är. Den punkten när vi ger upp tror jag iofs är olika för oss alla.

#12 För att uppleva sig själv möjligtvis men det finns kanske inga svar som vår hjärna förstår.

#14

Det känns som man behöver ge upp många gånger. Även om det nog finns ett sista sådant.

Funderar kring andra sidan. Om det är så att man återföds till en kropp som passar bra för själen… Vad gör då själen medan man lever på jorden? Vilar den på andra sidan..? För hela själen är väl inte i den jordliga kroppen. Man är väl alltid kopplad till andra sidan på nåt sätt.

Kanske själen är i nåt slags väntande tillstånd? Den är ju i och för sig aktiverad, mer eller mindre, på jorden.

Vad tror ni?

/ Niklas

#16 Jag uppfattar det som att själen är aktiv på sin nivå under inkarnationen. Själen tror jag har andra uppgifter än de vi är medvetna om.

Jag har läst att det tex är bra att meditera vid samma tidpunkt varje dag så att det blir ett bra samspel mellan själen och personligheten. Är man mer oregelbunden i sin meditation så kan det ta längre tid att komma i kontakt med själen för att den då inte riktar uppärksamhet mot personligheten utan är aktiv på sitt plan.