Fint att du vågar skriva, det är ett viktigt steg att våga uttrycka sig om sorgen. Det du gått igenom, är mer än tungt, och man skulle inte ens önska det åt värsta fiende.

Jag tror definitivt att det finns mening i det, då ett oskyldigt barn dör. Jag miste min son sent i graviditeten, och efter en veckas hopplösa försök att få igång förlossning så lyckades det. Det var världens helvete, men konstigt nog började helandet av det skedda sekunden jag fick se honom. Känslan av ljus, skimrande, att hela världen vibrerade. Den ofantliga stora kärleksskänslan. DEN höll mig levande genom den tunga jävliga bearbetningen av det.

Att ha fått känna kärlek så konkret är en gåva.

Smärtan och längtan kommer aldrig försvinna, men det går som i en spiral, mellan rummen mellan det djupaste bottnen av sorg blir längre.

En annan tanke som ofta slått mig i bearbetningen av detta är såklart den att han väl fick vad han behövde för att kunna gå vidare på sin själsstig och utveckling (och ibland kommer tanken att han nog var för bra för denna värld, och kanske för ömtålig för den, upp) och vetskapen om att han definitivt inte gjorde det på harm, att även jag måste lära mig av detta är stark.

Jag önskar dig allt väl och att du kan hålla den varma kärleken du fick de timmarna nära dig hela detta liv igenom, och efter. Vet egentligen, för sådant är inte vare sig bytbart eller brytbart, det ÄR.

Håll ut med dina nära och sörj med dem våga dela smärtan, men glöm inte att sörja "privat" också (det var jätteviktigt för mig). Ha nära dig de som du känner att det är okej att tala om detta om och om och om igen om det behövs, så att du får ut det och kan börja andas vanligt igen. Måla, skriv, virka och, eller vråla ut det. Minns era stunder, och dröm bort dig i "vad om" då du behöver.

Det tar riktigt ont i hjärtat att läsa om sådan smärta, sköt om dig och skriv gärna updates! Stor kärlek till dig!

*sänder massor med värme och kärlek till er*

A

Det är så tragiskt att sånt kan hända små liv. Vad säger man…

Stor varm kram.

Jag har hört någon berätta om att spädbarn som dör oväntat och oförklarligt behöver detta steg för att kunna läka sig själva så att de kan dra tillbaka sina kroppar inför döden.

Om man har dött plötsligt i en olycka eller dylikt så hinner man inte förbereda sig inför döden och dra sig tillbaka på de inre planen. Själen förbereder sig under en tid för att dra tillbaka livstråden och det är den tiden som de här små barnen behöver för att göra tilllbakadragandet.

Det finns en del esoteriska tankegångar om hur man bearbetar och lär sig av den gångna inkarnationen under många år medan man är ur inkarnation. Det som sker medan vi inte är fysiskt inkarnerade är också en viktig del av livet…

Dessa själar har då fått en möjlighet att fortsätta med sin utveckling och sin väg.

Fina du,

jag skulle vilja komma med en hel del tröstande ord just nu men vet av egen erfarenhet att ord inte betyder så mycket då man förlorat sitt barn….

Ja, vad är meningen egentligen med det som sker….? Det känns nästan cyniskt att ens barns död kan betyda något….men det var ändå den tanke som höll mig vid liv då min son dog. Jag tänkte ofta att även om jag inte kan förstå här och nu det som sker, så kommer det en tid när jag kan se tillbaka och kan börja lägga pusselbitarna. För mig har det gått 8 år nu i november. Vissa dagar saknar jag misn son så att tårarna börja rinna mitt i morgonrusningen då jag ser en färdtjänstbuss…..min son satt i rullstol och använde sig ofta av färdtjänst…..andra dagar känner jag mig stark och nära till honom. 

Jag vill ge dig en varm kram….och en önskan att du mitt i all sorg kan känna värme och glädje över din underbara son….önskar att jag kunde säga mer…men är själv lite ledsen idag så det är svårt att hitta orden.

jag säger som någon tidigare - vilket MOD att du vågar tala om detta, för mig tyder det på att du redan tagit steget till helande.

Att säga något om meningen med det hela är omöjligt, vad syftet var i ditt/era liv är något du själv långsamt kommer att finna, om du lyssnar inåt.

Jag kan bara dela med mig av min känsla av mina två missfall, och det är att jag upplevt mkt starkt att syftet med dessa har haft mer med mig och min "lärdom" att göra än barnen i fråga.För mig har det fungerat som en oerhörd tröst att veta att jag gör ett mkt viktigt jobb i detta liv, vad gäller att öppna mina hjärtblad ( mistande, förlust, sorg) för att i sanning kunna känna med andra och vilja hjälpa. Utan den " insikten" så vet jag inte om jag nånsin kunnat släppa känslan av orättvisa, ilska, avund etc.

Det hör lite ihop med det du läst om - att kunna känna riktig glädje innebär också att kunna känna riktig sorg…som att man breddar själen på alla plan…

Det finns att läsa om dessa hjärtblad här på sajten, alla går vi igenom detta, under nån gång av alla våra liv..

Tusen varma tankar svävar till dig genom natten.

Hej

Det finns en bok som heter Ljusfolket av Benny Rosenqvist. Kanske du kan få nån tröst av att läsa den boken.

Det står bl a att vissa själar väljer att avbryta sitt jordeliv strax efter födseln. Just för att föräldrarna ska få lära sig sin livsläxa.

Enligt honom så har ni kommit överens om det däruppe när ni inte var människor på jorden. Jag vet inte om det kan va nån tröst för dig, men prova läsa boken.

stor kram

Dejdej

http://www.youtube.com/watch?v=ZDeW9Acau7M

Varning för storgråt.Men också tröst.

Tänker många varma helande tankar till dig, och förstår mycket väl din djupa smärta och följer dina tankegångar…

orden tryter…

men en

Stor varm kram till dig och din man från mig

Jag skickar många varma kramar till dej/er. Sitter här med tårar i ögonen, jag har en son som är 5 veckor gammal och vet inte alls vad jag skulle ta mej till om jag skulle förlora honom. Jag vågar verklien inte tänka den tanken!

Än en gång många varma kramar.

tack för era tankar och svar, jag återkommer och skriver om ett tag. orkar inte riktigt just nu…

Det är bra, lugnt, vi skriver inte för att få svar

Ta den tid du behöver, vi är kvar här!

Kram!

Skickar varma kramar till dig/er oxå. Vad hemskt att förlora sin son 3 timmar efter födseln

Känner med dig. Ta hand om dig!

hej igen, tänkte skriva av mig lite tankar jag haft.

jag har under de senaste åren många gånger kommit på mig själv när jag varit i mina egna tankar att jag funderat över vem som ska gå bort. jag har känt ångest över att någon "ska" gå bort. har ju skakat av mig det och tänkt att jag är nojjig - men har jag verkligen varit det?

jag har ju känt mig säker på att mitt "uppdrag" i detta liv är att ge kärlek. i vilken form har inte stått mig riktigt klart. dock har jag förundrats över mina svårigheter att visa just kärlek för andra, jag kan känna mig uppfylld av kärlek och ljus men kan ändå inte förmedla det sprudlande kärleksfulla jag känner. har liksom varit "inlåst" i mig själv. Efter att detta har hänt så har jag varit tvungen att öppna mig och stå blottad, kanske är detta en del för att få mig att öppna hjärtat och kunna dela med mig av kärleken? har för mig att en del i öppnandet av hjärtbladen handlar om förlust/sorg, det var länge sen jag läste om det - ska söka upp det igen tror jag och fundera…

Du har så rätt i dina tankar. Mycket kloka ord vännen. Kan inte föreställa mig hur det skulle vara att mista ett barn, men jag kan tro det är fruktansvärt. Så som jag ser det och efter hur du resonerar dig fram i tillvaron så vet jag inte riktigt om ordet "beklagar sorgen" känns helt korrekt för hela situtionen. Kanske man kan säga de orden i en bemärkelse och samtidigt med glädje se att du utvecklas. Jag tror att du förstår vad jag menar. Du har ju kommit en bit med dig själv och i och med att du utsätts för detta lidande går du framåt i din utveckling. Det finns en mening med allt som sker och den tanken/insikten gör att svåra saker blir lättare att handskas med. Om du vill kan jag skicka helande energier till dig.

Många kramar från Åsa

Åsa, du är en pärla. Tar tacksamt emot dina energier…

Det är konstigt detta, att samtidigt vara glad för att jag känner att det händer saker i själen samtidigt som jag sörjer min lilla kille så oerhört…

#16

Jag känner precis igen mig i det du skriver…alla dessa dubbla känslor. Jag lärde känna 3 andra kvinnor som mist barn ungefär samtidigt som jag. Vi stöttade varandra de första åren vía gemensamma mail-listor, skrev nåt o klickade "svara alla". På så sätt delade vi stort o smått o fanns där för varandra. Vi började använda flera nya, kanske lite tokiga ord när de vi hade inte räckte till…..t ex ontglad. Eller gladledsen. Låter ju helt tokigt då det t o m är motstser…men jag tror du förstår vad jag menar.

Just nu har jag själv en period då jag lätt känner nästan fysisk smärta efter min son och…..sorg/melankoli/vet ej vilken känsla mitt i bröstet. Samtidigt kan jag känna att jag ler. Mitt i eländet.

Kram till dig.

IkN Finns inga bokstäver o det finns igen förklaring det finns inga svar…

Kan förstå hur du letar efter något som kan kännas som en förklaring.

O det är jag inte rätt människa o ge..Men jag lider med dig o de dina.-Inte för att du mår bätre. Men jag vill att du skall veta.

O Prata mycket om o med din son…han är alltid med dig..

Sen så verkar det ju vara ett så fin sammanhållning här, o då kan du ju kanske tänka på annat…

För hur konstigt det är, så går livet här o nu vidare..

Tänker på dig o de dina.Tag hand om er.

Lena som kände att hon ville ge några ord…

läste min trådstart igen och kom att tänka på en sak som min svärfar sa och som känns trösterik. Han bad mig tänka på precis den stund när mina barn fötts, precis efter att ett barn kommit ut ur magen så liksom vibrerar luften av glädje, lycka och kärlek. Just de saker man önskar sina barn i livet. Oskars liv var fyllt av glädje, lycka och kärlek - det var det han fick här i livet. jag gav mitt barn allt jag kunnat önska honom den korta stund han fick vara här…

jag tänker ofta på allt han gav mig, han kom med så mycket kärlek!

Ja, en sån stor bottenlös sorg är ofattbar - det är nog den största sorg man kan få - när ens eget barn dör!  

Har inte varit med om detta själv - men känner andra som varit med om det. (Själv miste jag en syster hastigt för några år sedan - hon stod mej nära - och var genom sin diagnos som ett vuxet barn. Och det tog ett tag innan jag kom över detta.)

I går var jag på begravning till en arbetskamrat - en kille i 30- årsåldern som dog hastigt efter en kort tids sjukdom. Han var en mycket omtyckt och mjuk kille - som arbetade på äldreboendet där även jag, hans egen mamma och hans moster arbetar. 

Han var gift och har en dotter på fyra år. Han hade humor och var underbar mot de gamla och en underbar far och make. Han skrev bla. kärlekssånger som sjöngs på hans begravning. Han var i samma kompisgäng som mina egna söner, och hans dotter är jämngammal med mitt barnbarn. Det var en mycket vacker men sorglig begravning! 

Ja, hur klarar man som förälder och närstående sej igenom något så fruktansvärt sorgligt? Det känns ju som om en del utav en själv dör med barnet (säger dom som varit med om det) - och man undrar om man nånsin kommer att bli glad igen?

En gammal släkting och granne som miste sitt enda barnbarn (när han var 18 år gammal) för ett antal år sedan sa till mej när hon pratade om detta: "Man får lära sej att se det på ett annat sätt" - hon förklarade inte direkt vad hon menade - men jag vet att hon var kristen och hade sin tro - och det var nog detta hon menade.

I olika andliga böcker har jag läst - att när ett barn dör - så är det för föräldrarnas egna andliga utveckling. Jag vet inte om detta kan vara någon tröst just nu - men kanske i framtiden..

Vi sägs också göra upp ett själskontrakt innan vi föds - och där bestäms vilka vi skall möta - och vad vi skall gå igenom.

Sen är det en annan sak också - när ett barn dör så ungt - så kommer det ofta tillbaka igen till föräldrarna - eller i den närmaste familjen. Inte alltid - men faktiskt väldigt ofta… 

Nu kan jag bara önska Er att Er stora sorg dämpas med tiden - och glöm inte att sorg och glädje följas åt! Det verkar ju som om Du redan fokuserar på detta! Kramar..

mina tankar om det som jag läst på flera ställen, att ett förlorat litet barn ofta kommer tillbaka till samma familj…

om jag skulle få tillbaka "Oskar" i en annan form eller hur jag ska uttrycka det - hur ska jag då kunna vårda minnet av min förlorade son? hur ska jag kunna tända ljus för Oskar och samtidigt tro att han kommit tillbaka till oss? för mig känns denna tanke väldigt konstig… kan någon utveckla?

Du behöver nog inte fundera så mycket på det nu, tror jag.

Om det är meningen att han skall komma tillbaka - så gör han det - och  DÅ  VET  DU!

Det är nog bätttre att i nuläget försöka hantera sorgen - låt den finnas - men låt den inte styra dej - utan försök att tänka på och göra roliga saker också - och du har ju faktiskt ett barn till!

Det är klart att det är lätt för andra att ge råd - jag känner dej ju inte och vet ej precis hur du känner o tänker om det hela…

Men jag tror att det är viktigt att också fokusera på det positiva i livet - för att orka gå vidare. Kram igen..

Om ett barn dör ung brukar den själen komma tillbaka igen i nästa barn om man nu skaffar ett igen. I de liv vi har så har vi lärt oss att tänka på ett visst sätt och ett sätt att påbörja sin andliga utveckling är att ändra sitt tankesätt om livet och dess möjligheter. Det här är en av de "nya" sätten att tänka eller rättare sagt, att öppna sitt medvetna för den andliga sidan. Det finns så otroligt många  möjligheter som de flestas reaktion på är att -nej sånt går ju inte. Ju mer vi förstår hur livet funkar desto mer inre frid finner vi. Det är det som är andlighet, inre frid.

Skickade energier till dig förra lördagen, skickade onsdagen eller torsdagen, nen kände mig inte nöjd ned kontakten jag fick så jag gjorde om det hela i lördagskväll.

Kram åsa

jag förstår hur ni menar, men jag har svårt att på något sätt omsätta det så att jag kan förstå det "i hela mig". men det kanske är som ni säger, att det kommer med utvecklingen. Kan bara tänka att det skulle vara oerhört konstigt att åka till minneslunden med ett nytt barn som man känner på något sätt är samma barn som man förlorade… men kanske kan man tänka att även om det är samma själ så är det ju inte samma barn… detta nya liv har ju helt andra förutsättningar än vad oskar skulle ha haft.

hur gör ni andra med de nära ni har som gått bort? sörjer ni inte dem, känner ni inget behov av att vårda gravplatser eller tända ljus? jag tänker på det faktum att man kanske egentligen borde vara glad för att själen går vidare och utvecklas och för att ens egen utveckling främjas i och med sorgen?

tack Åsa, jag tänkte i början på veckan att jag kände mig starkare, lugnare. orkade meditera i onsdags - vilket jag inte gjort på länge och det gjorde mig gott. i lördags hade vi vänner på besök och jag kände mig stark då med, orkade prata om Oskar och hur vi mår och känner. kanske var det dina energier som gjorde det!

kram

Lisa

Man kanske inte sörjer på samma sätt som de som har en tro om att de aldrig kommer att ses igen. Saknaden finns ju förstås - och minnena. Men våra kära finns fortfarande i våra hjärtan och också fysiskt i en annan dimension.

Det här med en speciell gravplats osv - är inte så viktigt för mej. Jag har fotografier och kan tända ljus här hemma om jag vill. På gravplatsen finns ju bara deras fysiska skal - som en gammal kappa som de tagit av sej. Men deras ande finns någon annanstans.

Jag är säker på att vi kommer att ses igen - alla nära som jag har mist i det här livet - kanske träffas vi i ett annat liv - om inte så när man själv dör - så träffas vi igen.

De kan ju faktiskt komma och hälsa på oss också - från den dimensionen där de befinner sej just nu. Antingen i våra drömmar - det händer i bland - eller också (om man har den känsligheten) så kan man förnimma dem ibland - när de kommer och hälsar på. Man kan känna igen deras energier när man tänker på dem - då kan man också ha en telepatisk kontakt.

Ett duktigt medium kan också förmedla hälsningar - men om du vill prova det sistnämnda - så gå bara till någon som du har stort förtroende för - så slipper du bli besviken. 

För mig, då jag miste min son i femte g.månaden, så har jag sörjt och vårdat minnena, gkädjats åt den stora kärleksenergin allt i ett sammelsurium. För att komma till en 2någorlunda noll linje" tog det runt två år.

Vi gjorde så att efter kremeringen så hade vi hans urna hemma ända tills hans beräknade dag, så att vi fick sörja fullt och hårt färdigt. Vi spred ut hans aska på sambons släkts vatten, så att han syboliskt fritt kan komma och gå som han vill. Så vi har en plats att fara till för att behandla än, och brukar göra så att vi åker dit om ingen annan är där för att äta middag på de gällande dagarna.

Jag vet att han inte komit tillbaka i fysisk form, men han är "med" oss på andra sätt. Tydligt ibland, mindre tydligt andra gånger, men ganska konstant faktiskt. Jag känner tydligast av kanska då han inte närvarar. Det känns faktiskt kanske bättre för mig att det är på detta sätt.

Jag tänker på detta sätt, att det här var något behövligt, inte bara för min utveckling, utan också för honom. Detta var på något sätt meningen, en tung gåva av lärdom, men lika mycket kärlek.

Så om oskar komer tillbaka i annan form så tror jag nog just som du skriver, han har andra förutsättningar och andra behov än vad han hade tidigare.

Du är i mina tankar, och jag hoppas att du tar den tid och det känslohav du har att leva i just nu i egen takt. Kärlek och ljus till er!