Min kropp grät.
Vet inte om jag sätter detta inom rätt grupp, men ni får väl flytta texten i värsta fall. :)
Hur som helst. Jag har en bekant som är utbildad coach och hon hjälper folk med personlig utveckling. Härom veckan fick jag en sittning med henne som gick ut på att helt enkelt släppa taget om sina problem, att inte låta de slå rot inom en. Att finna inre frid, trots bekymmer, typ. Jag fick sätta mig bekvämt till rätta och blunda medan hon guidade mig igenom det.
Under den första sittningen hände något som jag än till denna dag inte riktigt förstår. Min kropp började gråta! Jätte konstig känsla. Det var inte JAG som grät, utan kroppen. Inombords var jag lugn, harmonisk och kände mig helt enkelt bara glad.
Hon sade efteråt att jag är väldigt lätt att arbeta med. Lätt att försätta mig i meditativt tillstånd. Jag kan förstå det då jag upplever mig som väldigt medial (dock för stunden låst, vilket irriterar mig) och min största önskan, när det gäller det andliga inom mig, är att förstå det istället för att gå omkring i den labyrint jag befinner mig i just nu. Jag vill utbilda mig, lära känna min talang och öppna mig. Själva tanken på att få göra det fyller mig med frid, men jag vet inte var jag ska börja.
Hur som helst. Det jag undrar är vad var det som hände när min kropp började gråta? Kan säga att ögonblicket innan det skedde bad min vän mig att ställa fötterna på golvet (jag satt på soffan med benen på soffan) för att få bättre kontakt. När jag gjorde det började det snurra jätte kraftigt, som om jag satt på en karusell. Därefter kom dem oväntade tårarna.
??
Då jag inte är särskilt erfaren när det handlar om meditationer, så blir jag väldigt förvirrad av denna händelse och undrar om någon här kan ha en aning om vad som hände.
![[yodhe]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag tror inte jag förstår vad du menar när du säger att din kropp grät..
Din själ kanske gjorde det, men inte din kropp.
Du frågade om meditation i den andra tråden, säger samma som där, det som snurrar beror på dina chakran, dom roterar för att ge energi .. läs mer om det så förstår du..
Jag menar alltså att tårar började rinna ned för mina ögon. Jag storgrät! Oftast gråter man pga att man är upprörd eller ledsen eller kanske har gjort sig illa. Men jag kände varken sorg, upprördhet eller smärta när mina ögon började tåras. Som jag beskrev ovanför så var jag lugn och harmonisk inombords - med andra ord var tårar verkligen det sista som borde inträffa, men det skedde ändå.
Jag skule säga tvärtom, skulle tro att du i ditt inre var i kontakt med själen och den är harmonisk, medan du i din fysiska kropp grät. Många av oss som har tagit 1 invigningen= medvetande utvidgning, kan känna sig dubbla ibland. Dvs man känner att man är i två delar en som är harmonisk och lugn, tjänande, opersonlig osv osv
Sedan har man den delen som är ego om man får säga så… personligheten som har sina brister och som gör sina misstag och tillkortakommanden.
I min värld så kan själen aldrig vara ledsen eller arg, den har liksom inga sådana känslor. Själens enda begär är tjänande.
men däremot den del av själen som inkarnerar i kroppen sitter i huvudet den kan säkert uppleva sådanat. Men för mig när jag tänker själ är det inte den "mikroskopiska" själ som jag tänker på och söker, utan det är själen på de högre mentala/buddhiska planet.
Jag tror att du skulle må bra av att meditera mer från hjärtat och att öppna detta urviktiga chakra mer. Att rensa ut där, för det är där alla skit sitter. Sorg och smörta över att vara inkarnerad och "lämnad" på en kall planet exempelvis…
jag brukar säga att det viktigaste och egentligen det enda chakra man själv ska arbeta med är hjärtat, det är nämligen helt ofarligt att göra det. Alla andra chakran ska man överlåta till själen att utveckla och rensa. Man kan självklart be böner om att de rensas och utvecklas, men att rent fokusera på dem kan göra mer skada än nytta.
När man öppnar hjärtat så kommer det en högre form av medialitet, man öppnar mer för själens intuition än att få budskap från astralvärlden. Astralvärlden är ju det plan som kallas ilussionsplanet och vad ska vi ha för nytta av illusioner?
Men om livet bara är en illusion ? 
Joo set från det plan som kallas verkligheten det högre mentala och det buddhiska så är ju allt under där illusion eller rättare sagt en förvrängning av verkligeheten.
men eftersom vi nu är här så kan man säga att detta är verkligeheten för personligheten och att då kalla det fysiska livet för en illusion blir i mina ögon en slags flykt. Syftet med alla våra inkarnationer och vår utveckling är att tillslut bringa det Buddhiska planet och det fysiska upp i en slags sammansmältnig. Eller att Guds rike ska smälta samman med mänsklighetens rike.
Jag har varit med om att min själ skrattade gott. Det var under en regression och jag var lite trött på de kluriga symboliker mitt undermedvetna/själen visade mig. Det tar sån tid att klura ut symboliken jämt och jag tyckte att suck måste du/(jag) visa såna knepiga saker varenda gång och då till min stora förvåning så skrattade min själ väldigt gott åt det hela. Ingen brist på humor i alla fall
Starta ny diskussion