Lägg tiden på de relationer där du får nåt tillbaka.

Om jag ändå viste det. Det skulle bespara många tårar.

Lionadh, I vissa fall är det relationer man får stå ut med :) och då måste man hitta ett förhållningssätt.

Veyla, har du oxå sådana?

Skriker dra åt hellvete din nonchalanta jävel?

Eller kanske något mer konstruktivt sätt. Johan Hedning har huvudvärk.

Hahaha, ja det kanske vore en idé faktiskt… ungefär som det rådet jag fick av några vänner när de hörde att jag aldrig i mitt liv bråkat med min mamma

Tycker man att man bemöts av nonchalans och det aldrig blir bättre får man nog antingen säga ifrån för att rensa luften eller nonchalera tillbaka…Kan vara klurigt med relationer,själv brukar jag inte nonchalera nån förutom om jag känner mig orättvist behandlad eller känner mig svag av nån anledning,brukar funka med tiden och reaktioner brukar inte utebli…:)))

#5 det var verkligen strongt gjort,att du aldrig bråkat med din mor alltså,själv har jag nog för mycket temprament för att inte ha gjort det i mina dar…(finskt sådant)

Njae, det är inte alls strongt :) det är min extrema underlägsenhet gentemot henne som skrämt mig till tystnad och lydnad! Vi har således inte en idealisk relation idag.

När det gäller exemplet så är det bara nonchalans kvar :) vi har försökt säga ifrån, rensa luften osv men personerna ifråga låtsas att de inte förstår, att de aldrig har gjort något och att vi är lite galna som upplever det vi upplever.

Jag är inne på att bemöta dem exakt likadant som de bemöter oss. Sätta dem sist i prio och låta dem vara där tills de fattar hur det känns. Vi har aldrig gjort så innan utan alltid varit "snälla" och prioriterat dem… men det är nog det enda som finns kvar att testa nu.

Minimera kontakterna om de inte ger nåt. Så gör jag! Även med min bror, min far och min döda mor. Min syster däremot är en pärla!

Hm, det här gäller mina svärföräldrar… de har ju ett barnbarn med som älskar dem men som de inte lägger ett uns av energi på. Däremot sina andra två (som bor nästan 40 mil bort) träffar de titt som tätt och har en såååå nära relation med.

Varför tar du socialt ansvar för familjen? Är det av tvång/förväntningar eller väljer du det?

#10 jobbigt för dig,jag kan förstår att det inte känns bra alls…Kanske försök att undvika de så gott det går utan att barnen tar skada…hmm på ett smart sätt..

Kära Hoppfull …här finns inget annat att göra än att backa ….

De kommer aldrig att förstå vad ni pratar om…tyvärr…

Det enda som möjligen skulle få till en förändring är att de får komma till er….utan undantag…

Det är bara ni som far illa och det enda som finns att göra är att backa och bara låta vara.

Om de sedan väljer att visa en godare sida …är det upp till dem…

Jag VET vad jobbigt sånt här är …men det är ändå skönt när man backar och bara låter vara ….en acceptans i att det är som det är !

Kramizen på dig och de dina

Man måste inte älska alla (ännu)! ;)

Jag föstår att det är mkt svårt eftersom barnbarn är med i spelet…. ditt barn vill h*n träffa sin farmor o farfar?

#10 Man kan omöjligt säga att man älskar någon utan att lägga energi på det.. Tomma ord då…

Lionadh, jag förstår inte riktigt vad du menar… kan du förklara?

Jag kommer inte att backa igen, de sårar och förstör vårt förhållande här hemma när de får hållas så det är inget alternativ.

Barnbarnet sörjer svårt deras nonchalans… hon ser ju och fattar hon med!! Hemmet är överöst med de andra barnbarnen och de pratar oupphörligt om dem… medan vårt barn ringer de inte till, träffar inte och på det stora hela struntar i.

Det är ju inte mina föräldrar så jag är ju inte inblandad på det sättet, men jag ser ju och blir indragen genom min sambos och vårt barns känslor.

vad jag menade med att backa …var att inte åka dit….inte att du ska backa i din ståndpunt i att det är för jobbigt !

Kramix

#16 Det jag menar är att det av tradition ingår i kvinnors roll att ta det sociala ansvaret för relationer.

Men om man inte möts av det man vill ha i relationen, varför då upprätthålla den?

Vi umgås mycket lite med min mans släkt. Min bror har jag inte pratat med sen jul. Min syster däremot ringar jag till varje dag. Varför? Jo för att hon bryr sig om mig. Min bror vill bara att jag ska leva ett svensson-liv så han slipper skämmas för mig. Detta har han också sagt.

Din man säger han nått?

Ni har säkert provat det mesta , men har soonen sagt till?

jag hade bett min gubbe säga till på skarpen. mena t på att så här upplever vi det barnbarn också. OM inte det ändras från er sida så ser vi oss tvingade att avstå från alla kontakt av hänsyn  till barnbarn.

H*n ska inte behöva upleva att sin farmor o farfar gör skillnad.

Jag /vi hade uttryckt det så, i synnerhet om barnet upplever smärta i detta.

Jag hade stått ut om ungarna/ungen inte märkte något…

Men som jag skrev någon annanstans, att när det kommer till barnen, då kan både himmel o jord rivas upp! Inga offer känns förstora för dom…

Så ge ultimatum och ändrar dom sig inte, så bryt kontakten och behövs det inget sägas till barnet så gör inte det…. låt det bara ramla bort och frågar h*n så får man kanske berätta, barnet är 8 år va?

Lite förstår de ju då… på en lagom nivå…

Tack alla :) Ni är verkligen söta och goa!!

Saken är den att vi hade en stOOOr sammandrabbning för några år sedan angående deras attityd mot oss. Detta slutade med att vi bröt kontakten under ett par år. Vi återupptog den för ett drygt år sedan när min sambo började arbeta på samma företag som sin far.

Min sambo har prövat att säga till men eftersom hans föräldrar, i synnerhet mamman, har den inställnigen att hon aldrig gjort något fel (på fullt allvar alltså tror hon att hon inte gör fel helt enkelt) så fungerar det ganska dåligt att prata.

Så hade de ju ett sammanbrott när vi var där för några helger sedan då hon berättade att hon aldrig kunde släppa att vi kritiserat henne utan gick ständigt på helspänn (det var alltså synd om henne för att vi sårat henne sååå svårt) när vi sågs och han råmade ut hur ledsen har var för att deras underbara dotter, deras barn ska flytta utomlands (i detta har de på något sätt glömt att deras andra barn och barnbarn faktiskt bor kvar här).

Till saken hör att vi, eller min sambo rättare sagt, brutit kontakten även med systern, den fantastiska, då hon burit sig åt som skit mot oss och då företrädesvis mot mig och mina barn. Även här har de tagit hennes parti utan att en enda gång fråga oss om vad som hänt eller vår syn på konflikten. Men allt detta kom i luften vid deras sammanbrott…

MEN efter detta har de bara ytterligare fokuserat på dottern och hade inte ens tid att avvara en timme från henne och hennes fantastiska familj förra helgen (fastän de varit hos dem i nästan fyra dygn) när vi hade åttaårskalas för tösen. Utan de kom för sent istället. De hade frågat innan om de kunde stanna efteråt istället men vi hade sagt att det inte passade… så de körde sin vanlig stil, kom senare och stannade efteråt trots att vi sagt nej!

Det gör så ont i en att se ens barn bortvalt till förmån för sina kusiner (ja eller till förmån för det mesta annat som kyrkokör, promenader, resor, möten you name it)! Som vuxen kan man ju bestämma sig för att hantera det men den lilla känner ju bara sveket.

Jag tänker på nåden och förlåtelsens kraft. Även om andra behandlar mig illa så behandlar jag inte andra illa…

Att inte ge tillbaka med samma mynt utan att vara vänlig och kunna stå över och försöka förstå den andre, vad det är i den som får den att handla som den gör. Alla sådana här situationer är karmarelationer i mina ögon och jag tror att det är endast genom att återgälda ont med gott som man kan lösa upp dessa.

Och när man är på den andliga vägen så får man sådana här test (precis som alla andra) men vi har redskap (andlig undervisning) att finna en lösning. Och lösningen ligger inom oss själva upplever jag det som. När jag har hittat den i mitt inre och manifesterat den så brukar den yttre situationene förändras eftersom karmat inte längre behövs. Tecknet för karma betyder även läxa på kinesiska.

Ijins råd i #4 är inte så dumt …

Den vuxna kan ju förvandla sig till en gås och låta tjafset rinna av, låta bli att bry sig och välja sina egna intressen - men hur ska ett barn, som ännu inte lärt sig att välja sina känslor, kunna göra det? Hur ska ett barn, som ju står i beroendeställning gentemot vuxna, kunna hantera att vuxna inte tar sitt ansvar och går att förlita sig på? Och hur ska ett barn, som inte lärt sig att välja sina känslor, som står i beroendeställning, kunna välja att stå över och försöka förstå?

Jag har gått och funderat på att starta en tråd om något liknande, om små hjärtan och långa tår, i synnerhet i familjer. Om hur människor kan försöka gå emellan i andras relationer, till exempel genom att säga till sitt barn eller sitt syskon att "Du och dina barn får vara med oss, men inte din partner." - trots att barnet, som de säger sig bry sig om, har valt sin partner av kärlek. Eller hur föräldrar kan stöta bort sina barn och syskon sina syskon för att de valt "fel" partner och sedan själva känna sig sårade.

Är det något slags klaninstinkt som gör sig gällande? Oförmåga att låta bli att villkora sin kärlek? En känsla av att barnet förkastar föräldern genom att välja själv? Det är rätt äckligt, i alla fall …

Jaa, jag håller med Gronstedt, det är ju ganska precis vad det här handlar om. Sambons föräldrar försökte ju få in en kil mellan oss genom att rakt av säga till honom att det ju var han och hans barn som egentligen spelade roll för dem, inte jag och mina barn, hans syster har gjort exakt samma sak!

Jo Blissis, jag tror i viss mån att du har rätt men jag känner oxå att det inte riktigt är hela sanningen. För jag är oxå en förebild och om jag visar mina barn att jag tar emot vilken behandling som helst med kärlek, det är okej att spotta på mig, trampa på mig, håna mig och behandla mig som en andra gradens människa så är det den bild de får till sig att man ska vara.

Att möta människor kärleksfullt innebär inte, i min värld, att man ska tillåta vilken behandling som helst. Det är en ytterst viktig balans som jag ser det. I viss mån handlar ju den andre som h*n gör för att jag tillåter det!

Sen tror jag att det i grund och botten handlar om rädsla, och då i första hand en rädsla för det som är nytt som man inte är trygg med. Jag ser det så tydligt i min ursprungsfamilj där min mamma lever, bokstavligt talat, för min lillasyster. Hon är hela hennes värld och hela hennes världsbild. Och hon lever mammas liv i repris… så mamma har lätt för att sympatisera och känna igen sig. Medan jag och min äldre syster lever så långt ifrån mammas värld som det är möjligt. Vi har båda brutit oss loss och mamma identifierar sig inte en sekund med oss. Det är exakt samma bild i min sambos fam. hans syster lever hans föräldrars liv i repris… alltså nästan så att det är äckligt och igenkänningsfaktorn är således mycket hög.

#23: Det är väl det jag menar med "klaninstinkt", denna rädsla för att det egna barnet/syskonet blir något främmande genom att träffa andra val. Det läbbiga är att folk har så små hjärtan och så stor rädsla, att de är så låsta och hoptrasslade, att de inte kan ge den de älskar frihet att växa. Det känns långt till upplysning för alla hopknutna, vettskrämda små sinnen.

Men är det en reptilhjärnereflex eller kommer det med den så kallade civilisationen?

Hm, det tror jag faktiskt är reptilreflex. Att akta sig för de som uppför sig annorlunda då de kan utgöra ett hot.

Som tur är kan man ju som förälder förebygga eländet genom att mycket tydligt prata med sina barn om detta. Förklara för dem att det ALDRIG är pga dem som de blir bortvalda. Det är ALLTID de vuxnas val och tillkortakommanden. Barnen är fullkomliga som de är medan de vuxna tyvärr allt som oftast beter sig som galningar!

Ja fy f*n vilket ansvar att vara förälder! Och det kan man bli av pur tankspriddhet …

# 23

Jag håller med, man ska inte låta andra behandla en hur som helst. Men jag menar på att det är bättre att förklara med vänlighet att "jag tycker inte att det är juste att du gör så här mot mig" än att bemöta med samma mynt. Om man klarar av att säga ifrån med vänlighet, upprätthet och med bestämdhet så tror jag att man lär barnen bra kommunikationsmodeller. Men då är det bra om man kan ha ett lugnt hjärta i situationen. Om man är affekterad av känslor så är det svårare. Då tar de över.

Absolut har du helt rätt i det Blissis, men när man gjort det, och kanske flera gånger och man bara möts av total förnekelse och blir istället själv anklagad för att inbilla sig eller rent av ljuga… hur gör man då tycker du?

Hoppfull……just let go…..

Kramixar i massor till dig !!!

Öh??? Vaddå, let go?

Och, som sagt, hur ska barnet som sitter emellan kunna "let go"? Som vuxen kanske man kan det, men det är en smärtsam process att lära sig att man måste och hur man gör för att välja sina känslor, det är ett stympande av barnets varande i paradiset.

Då bryter man kontakten… förkalra vänligt att denna relation inte hålelr  för oss alla inkl dottern.

Dottern får man prata med om hon undrar…

Min far bröt kontakten med sin far under många år.. och vi dog inte av det… Vi fick föklarat för oss de var ovänner och så var det emd det…

Nu vet jag inte om syrran o jag var synnerligen dumma… men vi brydde oss inte…

i dina kläder så som jag uppfattar det, så hade jag bara slutat åka dit och aldrig bjudit hem dom, punkt slut, ringer de undrar vidhåller man sin ståndpunkt.

jag hade sagt till dotterna tt vi kommer inte överrens och nu har vi pappa o jag beslutat att vi inte ska träffa dom mer.

frågar hon vidare får man väl avväga vad som ska berättas…

men tryck aldrig på att hon är en mindre favorit hos dom även om det är så…. förkalra ur er ståndpunkt att vi mår dåligt osv… jag tror hon sympatiserar mer med er  då… och slipper känna sig sämre än sina kusiner…

Tycker jag.

Jag tror att det kommer att sluta så… förklara igen känns lite meningslöst eftersom vi gjort det flera gånger. OM min sambo orkar igen… han jobbar ju ihop med sin pappa och det försvårar situationen.

Dottern blir superledsen, hon tycker att vi är knäppa allihop som inte bara kan säga förlåt och bli sams igen.

ok…. har  hon inte ont av att inte vara lika värd som kusinerna?

Nej, av att vi är osams och att hon inte träffar dem. Barn strävar ju efter balans och att vara osams är att vara i obalans. Hon vet inte på det sättet att hon är bortprioriterad, det har vi aldrig nämnt.

Ok… då är det NI som har ont av relationen inte dottern?

#3 Jodå. men nu har jag ju inte det problemet längre. Det lösta sig på ett ganska tragist sätt men det var nog det bästa:/

Jag tycker att jag ser väldigt bra tips här uppe. Men ditt barn kanske får lära sig att leva uten farfar och farmor då?

Jag undrar om verkligen ditt barn känner något eget svek. Det är mycket möjligt att barnet känner av era känslor. Barn är bra på det. Och om ni då uppfostrar barnet med att det är fel så självklart känner ju då barnet att det är fel.

Om eran familj skulle nonchalera dem helt och inte prata om dem skulle kanske barnet skaffa sig kompisar och så istället. Ni jag menar att det skulle ju bli som det blir när dem dör. Förstår du?

Sen det viktigaste av allt. Ni ska aldrig någonsin prata om dem så att barnet hör. Det är som att säga till dig att du har en dålig familj och där du kommer ifrån duger inte. Fast till barnet.:/

Hoppas att jag hjälpte något. *Kramar till Hoppfull*

Jo hon får väl lära sig leva utan dem. Det gick sist även om hon sörjde dem länge.

Det är ju just det att barn anpassar sig som jag vill undvika. Jag har anpassat mig känslomässigt i hela mitt liv, i en familj där mitt värde avr mycket lågt och där jag blev ständigt bortprioriterad. Följden av detta blev en så svag självkänsla så jag bitivs knappt har orkat leva. Jag har inte trott mig vara vatten värd ens (ok, dåligt uttryck för vatten är ju skitviktigt) och när jag började i terapi trodde jag att mina uppväxtvillkor var helt normala och att det faktiskt VAR något allvarligt fel på mig. Det här vill jag undvika för mina barn till varje pris! Tyvärr växer de nu upp med mor och farföräldrar som är sådana men det som står i min makt för att inte låta dem känna likadant kommer jag att utöva.

Jo, Mariann, visst är det företrädesvis vi som lider. Hon har ju inget att jämföra med med en mormor och morfar som är exakt likadana och dessutom bor 130 mil bort! Jag vill att hon och hennes bröder ska känna sig värdefulla och viktiga inte tvärtom.

338

kan man hålla god min om du förstår vad jag menar…  för dotterns skull?

Eller lider ni för mkt  så det inte går?

Vi vill inte hålla god min längre. Vi mår dåligt av det och av detta evinnerliga tjat om den fantastiska systern och hennes barn… vi har försökt nu i över ett år och känner att nej, det här fungerar inte. Men hon kan ju gärna få träffa dem… OM de tar initiativ (vilket liksom inte händer). Jag är inte knusslig så, även om egot vill straffa dem och hålle henne ifrån dem, men det drabbar ju först och främst henne och inte dem.

då finns det ju egentligen bara den lösningen att dra sig ifrån dom…

Men Jag säger mitt tips igen. Jag vet inte om du läste men jag tycker att det är viktigt att ni inte nämner något av detta till dottern. Låt henne skaffa en egen uppfattning. Om hon sen välger att prata med er Fine. Men ni ska inte tvinga på henne massa skänslor.

Japp… nu har vi väl trassalt oss igenom alltihop och jag har under tiden med hjälp av er sorterat i känslor och tankar. Mitt stora problem är att jag aldrig kans luta hoppas på förändring… :) men här måste jag visst… precis som med min egen mamma och storasyster.

Visst har vi "fått" fantastiska familjer sambon och jag? Min exmans (som jag varit skild ifrån i över tio år) mamma bryr sig mer om mig och min familj än vad våra ursprungsfamiljer gör :)

Ni skapar en egen fantastiks familj där er barn inte förhoppningsvis behöver bryta emr er!!!

Det är det vi sliter med :) min egen uppväxt (och kanske mitt ursprung) gjorde ju under en mycket lång tid att jag inte klarade att binda mig vid mina barn eller en man eller en plats, men nu tätnar vi allt eftersom :)

gott å höra!!!

Du bryter/gör upp med ditt karma!!!

för det inte vidare i ditt led iaf…

Let go raring….Släpp taget !!

Du har inte råd att låta så mycket energi gå åt till så negativa saker….Lev !

##44 precis !!!…Lätt att skapa genertionsmönster!!

Precis, det har jag länge sett som min uppgift i det här livet eftersom det varit ett oerhört destruktivt karma.

Bra, Nu börgar det låta positivt. Det tycker jag låter bra;)

Det som är positivt med detta är ju att jag brutit mönstren eftersom de fick mig att må oerhört dåligt. Relationerna verkar inte ha förmågan att bli positiva.

Ja, det är bra. Sen har ju din dotter en underbar mamma och pappa som hon alltid kan komma till. så har jag fattat det. Det ser jag som bland det viktigaste ni kan göra.  Fortsätt bara så;)

Precis!!!

Tack Veyla! Underbar och underbar men jag har satt mig i sinnet att INTE göra som mina föräldrar. Och att de kan komma till oss alltid är en självklarhet för mig! Det märks oxå på mina stora kids som är 16 och 18 strax och som står mig ganska nära trots att de är pojkar och kanske snarare "borde" identifiera sig med sin pappa.

#53: Om du fostrat dem smarta nog att identifiera sig med en närstående klok, stark och mångsidig person, i stället för med närmast stående som har liknande grejor mellan benen, så har du ju gjort någonting rätt .

hehehe tack tack… jag har nog inte fostrat dem smarta… men jag har fostrat dem med öppet sinne, de tänker själva och ifrågasätter. Sedan har de ju begåvats med en fader som är likadan som alla andra jag har/haft i min närhet, som alltid prioriterar sina söner sist! Så det kanske är en överlevnadsinstinkt att hålla sig till mig… sedan är det även så att jag låter dem växa och bli vuxna medan pappa håller dem nere och vill att de ska vara osjälvständiga och beroende… och det tror jag att jag är bra på :)

# 28

Jag skulle i din situation släppa situationen, förlåta dem i mitt hjärta genom att ha förståelse för de mönster som finns i era familjer. Det måste vara ett starkt karma för dig att växa i då det manifesteras i familjerna på bägge sidor.

Jag skulle släppa det att vilja ha något. Istället ge till dem det jag skulle vilja ha. Och träna på att vara barmhärtig mot dem, förstå att jag inte kan kräva något de inte är kapabla att ge. När människor sitter fast i karma så blir de/jag/vi/du liksom blinda och kan inte se klart. Jag skulle ändå bjuda hem dem och försöka älska dem villkorslöst utan krav. Då får också din dotter träffa dem och om ni inte har krav så blir det heller inga bråk.

#56 Det är underbart om man kan göra så… men alla kan inte det ännu… men visst, vore det helt klart bäst!

jag for lite efter det i #39… men om man upplever sig lida för mkt så… är det inte så lätt alla gånger…

man kanske får ta det en annan gång och gå den något "enklare" vägen och börja med att  bryta karmat genom att inte föra det vidare iaf…

man får inse ibland att man bara är människa och inte fullkomlig innan man är det helt enkelt… men visst träna kan man…

Nej helt klart har jag inte kommit så långt som ni har. Jag är inte framme vid att bli spottad på med kärlek… jag behöver nog några inkarnationer till. Önskar verkligen att jag oxå kan klara att bli hånad, bespottat och sedd som en paria med kärlek och utan att det ska drabba mina barn.

# 58 det var ju just det jag menade…

vore ju kanon om vi alla kunde var Jesus NU, men så är inte fallet… jag är heller inte fullkomlig…

ännu

Men man kan träna sig och gå mot det målet steg för steg. Om man inte har ett mål och tar de små stegen hur ska vi då nå fram till det? Jag håller med, känns det väldigt avlägset så är det bästa att inte föra det vidare till nästa generation.

Samtidigt upplever jag att jag har fått så mycket hjälp när jag har satt upp en handlingsplan som leder till helhetens bästa. Det har varit mycket lättare att släppa saker än jag trott. Men vissa saker får man verkligen nöta på!!

Jesus? Vem vill vara jesus? hans läror är 2000 år gamla… Och det enda som finns kvar av dom är det bra, inget av det dåliga.

# 62

Det är klart att man bl a vill ha jesus kvaliteter? Vad går andlig utveckling ut på annars tycker du?

Jag skulle gärna vilja ha Jesus kvaliteter också!

För mig är det toppen av den andliga utvecklingen den invigning han genomgick på korset….

fast jag är inte redo för just det steget ännu…

#61 Precis så är det för mig med!

Men är det inte tragiskt att människorna på planeten förföljer och korsfäster dem som kommer hit för att rädda dem?

Jovisst är det det!

mkt tragiskt,  verkligen, fast som jag förstår det nödvändigt att han fick gå i genom det. han visste ju om det själv, beviset för det finns ju i Getsemane berättelsen.

Den invigningen kallas ju också korsfästelsen. Jesus liv illustrerar invigningsvägen som de allra flesta av oss på Jorden går.

Det dröjer nog ett bra tag till innan  människor kan urskilja Guds kärlek o Vilja i människor som kommer hit för att hjälpa….

när deras hjärtan är öppna och kropparna renare så lär vi mer o mer kunna urskilja vad som är det och vad som är färgat av personligheter….

vad tror du?

Jo, jag tror också det.

Andlig utveckling har väl inget alls med jesus att göra, sist jag kollade…

Då kollade du inte noga ;)

Klart det har, bland annat…. 

här på sajten kan man på fler ställen läsa att den har med alla världsreligioner att göra ALLA!

Ovsett religion så pekar de alla mot målet, varenda mystiker inom alla religionerna får likartade upplevelser av enhet osv… kikar du på många av vetenskapsmännen så har fler av dem mystiska upplevelser, jag vågar lova att det är fler än vad de säger öppet…

Oftast är det en sak man inte pratar högt om….

Jag vill utveckla mina egna färdigheter, och har varken tid eller ork att lägga ner energi på gud/jesus eller så… Om jag vill vara jesus, kan jag inte vara mig själv samtidigt, och jag tänker inte förlora mig själv för jesus…

#70

Du missuppfattar…självklart ska man utveckla sina egna färdigheter…

Jag får väl säga i detta med att vi ska likna kristus att en stor del tror jag är att utveckla en lik stark självkänsla som jesus hade. Utan den kan man aldrig få sådan stor tilltro till sig själv så att man kommer så långt. Så att börja med att behandla andra med kärlek trots att de hånar och bespottar en och att ens barn ser det och kanske blir likadana är för mig en helgalen väg att gå. Jag tror om jag ska vara helt ärligt, inte att det finns så många som är så starka så att de klarar att bli bemötta på sådana sätt i kärlek.

Om man vänder på steken i detta fall (som tråden handlar om) så är det ju så att om min och min sambos självkänsla fått växa sig starka i våra ursprungsfamiljer så hade vi bett dem hoppa och fara på ett mycket tidigare stadium. Och det är en natulrig utveckling i en familj, att där föräldrarna vägrar klippa navelsträngen med sina barn, vägrar låta dem bli självständiga utan kräver en evig kontroll av dem så SKA barnen själva slå sig fria.

#72: Står inte detta att be dem hoppa och fara (vilket defintivt är mitt recept) i strid mot tanken på att "behandla andra med kärlek trots att de hånar och bespottar en och att ens barn"?

Den där biten med meekness (svenskt ord, någon?) är inte något för mig, det känns för mig föraktligt att inte slå tillbaka för sig och sitt. Att fromt låta begabba sig - nä, jag klarar det inte, och jag önskar inte att jag klarade det heller.

Vet inte om det finns ett svenskt ord för meekness, men det betyder väl ung. att uthålligt underkasta/överlämna sig och vara ödmjuk. Eller?

Jag tycker att det är en balans, jag är en oerhört förlåtande person. Jag förlåter och går vidare. MEN för att en förlåtelse verkligen ska "fungera" så är min syn att det krävs insats från båda håll. Alltså den som blir förlåten måste ta på sig att den gjort fel och med ärligt sinne verkligen känna att det inte tänker göra så igen.

När förlåtelse bara är ensidigt kan man räkna med att man åker på pisk gång på gång eftersom den andra parten inte har ett uns av intention att ändra på sig. Och det är här jag känner att man måste agera. Det är ju inte kärleksfullt att låta någon i oförstånd slå gång på gång för att man mixat ihop kärleksfullhet med att stå kvar utan protest och bara ta emot.

Att vara kärleksfull är ju att påtala att man blir ledsen eller sårad för att ge den andra parten en chans att ändra på sig! Om det sedan inte fungerar får man nog tänka över att öka distansen för att minska utrymmet för "förövaren" att slå mera.

Det du måste göra är att "frigöra" dig från dina svärföräldrar, deras problem är inte ditt problem även om det påverkar dig. Testa att under avslappning, blunda och visualisera att du befinner dig i en genomskinlig bubbla av vitt ljus, och ägna dig åt att bara känna dig lycklig och väl till mods däri en längre stund. Sedan visualiserar du dina svärföräldrar och sätter dem i en egen ljusbubbla, bilda en åtta mellan de båda bubblorna och föreställ dig att du klipper isär bubblorna och att du ser dina svärföräldrars bubbla sakta flyta iväg. korrket använd ska den tydlig vara ett kraftfullt healinghjälpmedel. Jag har aldrig testat detta hjälpmedel själv utan tipset är taget från en bok av Julie Soskin, men jag hoppas verkligen att det kan hjälpa dig. //Maria

Jag tycker att det fungerar dåligt får jag väl erkänna. Har arbetat länge med skyddbubblor av olika slag men tror att jag måste frigöra mig på ett mycket mera konkret sätt.

Jo jag vet att deras problem är deras och inte mitt, Tack och lov, men problemet blir mitt i nästa steg där mitt barn sörjer och mår uppriktigt dåligt pga deras problem. Så även om jag aldrig kan göra något eller ens har med saken att göra, så mår man dåligt när man direkt eller indirekt faktiskt drabbas av andras dumhet.

Tack för det goda rådet dock!

Hoppfull, då är vi två mönsterbrytare ; ) .Jag är den första i en lång rad på mina båda föräldrars sidor som inte är missbrukare av det ena eller andra, med allt vad det innebär( manipulation, inte ta ansvar, offerroll osv).Det är något enormt att kunna bryta, och att hantera.Vi kan inte jämföra oss med andras arbeten - att öht få en familj att fungera funktionellt, med SANN kärlek, efter en svår barndom är ett jättestort karmaarbete.Glöm ALDRIG det!Du gör ett fantastiskt jobb.

Som förälder tror man sig lätt ha allt ansvar för sina barns känslor, men det har vi faktiskt inte.Jag vet inte om detta råd kan hjälpa dig, men för mig hjälper det många gånger att fokusera på tilliten till BARNETS karma.Man kan inte bära dem, hur mkt man än skulle vilja.De har sin väg, och möter vad de ska.Du kan göra allt för att finnas bredvid, vara ett stöd,försöka ha ett öppet, kärleksfullt hem där din dotter får tillåtelse att sörja och vara arg -  det är stort nog, då kan hon komma vidare, läka lättare.Men att trolla bort alla obehagliga, orättvisa situationer i hennes liv är omöjligt.Att odla denna tillit kan ge en stor tröst.

önskar dig all lycka till!

Tack det var fina och kloka saker!

Har inte tänkt på min strävan på det sättet riktigt, alltså att vi inte kan jämföra oss med andra. Men att det är ett enormt arbete har jag förstås märkt. Inte minst på hur min mamma inte riktigt kan respektera mig som inte valt offerrollen som hon gjort. Det skrämmer lite och får antagligen hennes värld att skaka lite eftersom det så tydligt blir synligt att man inte måste gå genom livet och vara ett offer… fast då säger hon istället att jag är mycket starkare än hon och andra… Hon finner det mycket lättare att älska min syster som gjort nästan exakt samma val som mamma och mår uruselt idag!

Du har så rätt i att man vill skydda och bära barnens bördor åt dem. Vilket är ganska dumt för då kliver de ut i livet utan att vara förberedda på alla konstiga människor de kommer att möta Vi pratar om farmor och farfar när hon själv tar upp dem, för att förtydliga att det aldrig är hennes fel att de bär sig åt som de gör och att hon har all rätt att vara både arg och besviken på dem. Vi pratar även ofta om att andra måste få vara som de är och att det är sällan andra människor är elaka med flit. Även med sönerna försöker jag prata om sådant.

apropå meekness…det kan vara en väg att inse för andra att det finns andra sätt att fungera.Ofta blir folk provocerade när de ser att nån väljer en annan väg( att behålla sitt lugn även när nån står och gapar åt en tex) och jag tror att den provokationen kan vara ett steg för dem att vakna upp, omedvetet eller medvetet.Och den förmågan skulle jag gärna ha, att kunna behålla mitt inre lugn menar jag.Men jag är inte heller där …ännu; )

# 74  jag har en helt annan syn än dig på vad förlåtelse betyder.Att förlåta någon där det är en ömsesidig insats brukar inte vara särskilt svårt…att förlåta I SITT HJÄRTA oavsett om personen i fråga skiter fullständigt i vad den gjort, är ngt helt annat, och kräver ngt helt annat av en.Det betyder inte att man inte behöver bryta med personen i fråga,det kan man göra, och ändå förlåta.

Ja men så tycker jag med! Det jag menade var att om förlåtelse ska fungera, alltså som i att skapa en bättre relation mellan de två som trätt, så måste båda komma till insikt och känna i sitt hjärta att de gjort fel och verkligen ångra det dåliga de gjort.

Jag har flera gånger varit med om att människor säger förlåt och sedan gör samma sak om och om igen… att säga förlåt bara för att undkomma obehaget med ett bråk eller dyl. är inte förlåtelse. Detta var vad jag menade.

Det finns tusentals lager och man måste följa upp och respektera andra lager. Kör inte förfort det kostar pengar, betala inte i tid då koster pengar etc.

Jag har skapat min egen lag när det gäller mig själv.

andlig =må bra själv

Jag kallar mig för tänkare och har den förmåga att göra folk glada och helade.

Jag har haft den förmåga att dansa efter andras pipa, musik. Jag var som en radar och avlyssnade vad andra ville HA. Det var inte bra i längden och det tog många år att jag ska förstå det. Jag har hamnat på "svarta lista " för långtidssjukskrivning för utmatning /utbrändhet.

Jag har stängt av hela världen och levt i min egen kropp och krigat med mig själv.

Jag har alltid haft en stor  ?  i mitt huvudet.

Varför ingen hjälper mig?

Var är alla när jag behöver hjälp?

Kände mig ensam och övergiven ?

Jag var bara känslomässiga  soptunna för många.

Att kriga med sig själv är det västa som man kan utsätta sig för. Det vet jag idag.

En dag har jag bestämt mig och sagt.

Jag ska ta kontroll över mitt liv det får kosta vad det vill.

Att avlyssna och behaga andra, vara till lags tar mycket energi och det kostar livet.

I min hjärnan finns en mening ingraverat för all framtid. Jag gör det jag vill och känner för.

Dom som inte förstår att jag har rätt till eget liv då är det deras problem .Min lag måste respekteras DS.

Jag har skruttat min känslomässiga soptunnan  och väljer sällskap med balans, inga flera belastningar i mitt liv.

Ska bara tillägga att mycket har hänt sen dess. Dom som hade förklädde är avslöjade och skruttade för gott från mitt liv.

Det känns underbart när man sitter som åskådare och ser hur folk beter sig.

Hoppas ni får några tips av det hela.

#81 Ja, den personliga utvecklingen är viktig.

Låter som du tagit kloka beslut om ditt liv!

Lycka till!

Har själv erfarenhet av relationer som inte fungerar som jag vill att de ska. Däri ligger oftast själva problemet. Människorna man försöker ha en relation med fungerar inte på det sätt som man önskar och reagerar inte på det sätt man tror eller tycker att de borde när man prtar med dem om vad man själv uppfattar som ett problem. De tycker ju det fungerar bra och att de gör på rätt sätt och ser ingen anledning att ändra på sig. Sett ur deras synvinkl så är det ju glasklart - de gör inte något fel! De har troligen brist på förmåga (eller i alla fall den "styrande" i familjen) att sätta sig in i hur andra kan uppfatta saker och ting.

För mig fungerar det faktiskt riktigt bra numera. Vi har inte haft några gräl på länge och jag tycker att relationen har tagit ett par små steg framåt de senaste åren.

Hur har jag gjort? Jag har väsentligt satt ner förväntningarna på relationen och hur den ska fungera. Jag förväntade mig inte mer än vad jag fick. Många kanske skulle säga att jag klivit tillbaka och vänt andra sidan till och gett dem rätt osv. Visst har jag väl det - ur ett perspektiv, men samtidigt har jag med det förhållningssättet i dag en bättre relation med dem i dag än vad jag någonsing uppnådde med att kräva min rätt och sätta ner fötterna hårt i marken och försöka förändra deras sätt. Förändringen har kommit om än sakta och kanske inte i så stora mått som jag önskat från början.

Barnen då? Det har gått dem ganska obemärkt förbi. Avståndet är ganska stort, så det har alltid gått att skylla på när mormor och morfar inte kommit på födelsedagar osv. De förväntar sig inte mer heller. För tillfället är de glada för att de har far- och morföräldrar i livet - de har kommit på att det inte är alla förunnat. När de väl träffas är barnen glada och springer sedan och leker. Det är väl inte direkt mormor/morfar de kmmer ringa till om de får problem med oss och vill prata med någon som förstår - så nära är de inte relationsmässigt ännu. Det sista som dör är hoppet. Men jag kan ärligt säga att numera gör det inte ont att ha relationen, även om jag fått nöja mig med en relation som ser ut på ett annat sätt än vad jag önskade.
Hoppas det kan vara till lite hjälp.

Absolut är det som du skriver! Att det handlar om de egna brustna förväntningarna!

Sedan har just vår relation (min och svärisarna) varit lite speciell då de attackerat mig mycket hårt och elakt, och svärmor enbart när männen inte varit närvarande. Hånat och kränkt mig och försökt få mig att framstå som dum och okunnig. Sådant kan man inte i längden vända andra kinden till. Och det är ur mitt stopp till just detta som hela relationen havererat. För precis som du skriver har detta aldrig hänt, de har ALDRIG gjort så, jag har missförstått eller inbillat mig… Att ur detta försöka umgås som om allt vore fint och normalt blir oerhört förljuget och som barn känner man av de extrema spänningar som finns. De pratar INTE, under några omständigheter!

Det är även så att de är oerhårt hårda så att vår dotter blev sjuk av ansträngningen att skärpa sig varje gång hon varit hos dem i början. Jag trodde först att hon var allergisk mot något hos dem tills jag insåg hur hon gick på helspänn varenda sekund hon var hos dem och när hon slappnade av och kunde vara sig själv fick hon feber.

Vi har heller aldrig grälat, för det gör man inte. De slår ner alla typer av protester mycket hårt och snabbt, ingen sätter sig upp emot dem!

Det är nog bara så att vi får acceptera att vi aldrig kan och kommer att ha en relation till dem. För att sänka kraven så att det fungerar ihop med dem känns inte aktuellt, man har ju en undre gräns för sitt eget välmående med.

Förstår hur svårt detta är. Jag hade nog i din situation - framförallt för barnens skull - valt att inte ha någon relation med dem.

Det var ytterst nära för oss att det blev så också. Som du säger har man en undre gräns för vad som är acceptabelt. Mina försäldrar klarade sig med en hårsmån.

Konstigt att det ska vara så svårt med relationer mellan vissa människor!

Det kan dock vara viktigt att inför barnen förklara att man faktiskt inte behöver umgås med alla människor, ens för att de är släkt. Däremot ska man möta alla med respekt. Får man ingen respekt tillbaka, fine - de behöver vi inte träffa mer än nödvändigt.

Sedan är det inte så lätt att göra som att säga. Det kan krävas en hel del förhandlingar med sig själv och övriga familjemedlemmar tills man kommer fram till vad som är rätt att göra i just det egna fallet.

Jo det är ju som det är och det går ju inte att ändra på.

Jag tycker iofs inte att det är så konstigt att det krockat rejält i våra världar. Mina svärisar är känslomässigt avstängda, pratar inte, har inga relationer till andra, kan inte öppna sig och prata om något alls överhuvudtaget (vilket de givetvis har från sina uppväxt). De stänger av och stoppar undan ALLT som inte är roligt (alltså ganska mycket). Medan jag är en känslomänniska som är öppen och pratar om det mesta och tycker att det är viktigt att kunna prata och bearbeta både svårt och roligt.

Så vi kommer liksom från två helt skilda världar men det som är trist är ju att de valde att attackera, angripa mig, och försöka skrämma mig till samma tystnad som de ägnar sig åt. Men jag tror att jag skrämde dem helt enkelt, det blev otäckt när man tigit sig igenom ett helt liv och så kommer det någon som pratar om känslor ungefär som om middagsmat!

Det som skurit ihop nu, den här gången, är att de så helt öppet prioriterar min mans syster på vår och vårt barns bekostnad. De väljer rakt av att umgås med henne istället för med oss, allt kretsar kring henne, de gör som hon vill, rättar sig efter hennes önskemål, kommer när hon vill och bjuder när hon vill osv. och det tar inte min man längre. Han har haft samma prioritet som de där pappren man lägge längst ner i högen för att titta på en annan gång och sedan glömmer ungefär, och han har kommit till en gräns där han känner att den dagen de visar intresse för honom så kan de kanske börja snacka… men inte som det är nu.

#87 Önskar jag kunde beskriva det här .Jag orkar inte gå in på detaljer men säger bara det man inte har kan man leva utan.man kan koka soppan på en spik….

Just nu orkar jag inte angagera mig men det bästa är att du skrotar dina svärisar.Tänk på ditt barns bästa.Dom är inte bra förebilder  och den osunda relation ska inte vidarebefodras.

Säg upp medlemskap och lev ditt liv det gjorde jag nyligen

Lycka till

Jag tror det är viktigt att kunna glömma sig själv och ge av sig själv ibland, precis som det är viktigt också att kunna ta hänsyn till sig själv. Det är en balansgång.

Sen undrar jag, måste man inte också kunna anpassa sig och tala olika sorters språk med olika sorters människor? Anpassa sig till olika människors sätt att uttrycka sig och sätt att vara? Man kan vara sann sig själv ändå. Varför vill man absolut vara på ETT sätt med alla , eller med någon? Jag tänker att om jag är känslomänniska och andra inte så pratar jag inte så mycket känslor. För vems skull gör jag saker, för min eller deras? Vill jag ha bra relationer tänker jag att då får jag lära mig olika sätt att kommunicera på. Är inte det också en balansgång?

Själv anpassar jag mitt sätt att vara och mitt språk efter sällskap. Men ibland blir anpassningen för energikrävande. Det kostar mer än det smakar. Då ser jag ingen anledning att fortsätta balansgången. Om man ska se det som balansgång, så är nu en relation en akt med två eller flera akrobater. Klarar de inte att hitta ett gemensamt sätt att balansera på ramlar de till slut av linan. En mycket stark person kanske klarar lite längre att hålla balansen åt fler personer än sig själv, men inte hur länge som helst.

Jag gör precis som ni jag pratar olika med olika människor.

Jag ser det mycket som du där Rosan och jag kliver av när jag upplever det som Mavios.

Jag förklarade nog inte så bra då… de ska inte få vara elaka mot mig är egentligen grunden. Eftersom de väljer att vara det måste jag välja bort dem MEN det gör inte saken lättare när jag ser hur min man och min dotter lider av deras nonchalans.

Det är ju självklart att jag anpassar mig jag är ingen robot som bara har ett läge och inte kan förändra mig. Det tror jag inte att jag skrivit heller, att jag måste få vara på ett sätt och alla andra rätta sig efter mig. Då har man missförstått hela den här tråden.

I detta fall är det ju DE som inte kan förändra sig, och de KAN verkligen inte förändra sig. Man kan inte heller anpassa bort det egna jaget för att inte bli illa behandlad, ingen relation är värd något sådant.

#0 Det är du som skall förändra ditt synsätt Hoppfull och inte förändra dem. Du lägger ut en fråga och samtidigt försvarar du dig med alla råd som du får.

Vem är det som gör problem av saken. Dom eller du?

Jag skulle vilja råda att ta mera plats och var dig själv så mycket du kan i alla situationer. Ifrågasätt och var inte som dom. (fågeln i holken). Det är iallafall vad jag skulle provat. Ibland är det svårt att vara sig själv också med vissa personer, men då försöker jag tvinga fram min person mera, om jag märker att det behövs.

#94 Hm… jag försöker vara mig själv, det försöker jag alltid vara, men att ta mer plats i deras sällskap är som att be om "stryk". Jag tycker inte att det är svårt att vara mig själv, däremot har jag väldigt svårt att försöka vara någon/något annat än den/det jag är.

Det är svårt att förklara hur de här människorna är så att det blir begripligt. Det jag försöker förklara och förhålla mig till är ju att min övriga familj, de som har blodsband till svärisarna, lider mycket av detta och det skvätter av sig på mig. Jag kan inte förändra något alls, men jag kämpar med att inte må för dåligt själv av att se hur otroligt elaka de är och hur illa det gör min familj. Jag stöttar familjen så gott det går och kanske skriver jag bara här för att få lite extra stöttning. Ingen här kan ju lösa mina problem och de flesta av era råd är testade, helt utan framgång. Jag har därför släppt hoppet om förändring men det har inte deras barn och barnbarn vilka jag måste hitta bra förhållningssätt till.

Ja vad jobbigt för dig! Man får hoppas att du själv hittar en väg till lösning, så du mår bättre. kram

Tror man på Karma så är det bara att fortsätta vända andra kinden till, försöka att inte ta åt sig av sådant beteende och fortsätta visa och känna kärlek. Om andra beter sig på så vis och är nonchalanta så för det stå för dem, jag är inte sådan som person..

Tack bettis69!

Kram!