Jo det är en indirekt förslut som du talar om.
Så…
Jag anser att du har rätt, man kan tolka det så.

Jag skulle nog också tolka förlora på det viset.

jag vet t.ex. att någons far sa upp bekantskapen med sin far och sa att han inte är hans son längre… nu reparerade de relationen senare i livet… men det finns många sätt att förlora och mista på…

Då verkar det vara inbyggt i livets gång att råka ut för förlust av familjen. Och på så vis komma till första invigningen "med fötterna blöta av hjärtats blod" Det är helt normalt skeende, även om det ibland kan ske väldigt hastigt.

Vad är det värsta som kan hända dig? På den frågan svarar dom flesta Att förlora min familj. Just det som på ett eller annat sätt ska hända.

Det resonemanget tar mig tillbaka till en annan tråd där vi diskuterade läxorna i livet. Den svåraste var acceptans. Den verkar gälla här med.

Så klokt du tänker omelett! :)

När det gäller den naturliga förlusten som i att barnen växer upp tycker inte jag är svårt alls att acceptera. Det är förstås lite oroligt och så men samtidigt är det ju en ny tid för en själv och för ens eget liv.

Om jag däremot skulle förlora min familj som i död så vet jag faktiskt inte hur jag skulle hantera det. Jag förlorade min storebror när jag var liten och det traumat ligger över vår familj som en våt gammal filt så det är min absolut största oro ska hända!

#4 Ibland har jag mina ljusa stunder

När jag tänker så här, får jag mer förståelse för alla dom förlusterna jag har gjort det senaste året. Det fick mig att bli öppen och fortsätta mitt sökande. Inget konstigt med förlust heller. Ett normalt skeende. Som min mormor alltid sa:

Det finns en mening med allt som sker

Tänk att förr tänkte de klokt utan kurser i personlig utveckling och livscoacher…  

Grejen är ju att Nu är det många fler som har nått de något högre stadierna i hjärtchakrtas utveckling… alltså behövs kurser…

förr på "sokrates" tid… typ… fanns det mysterieskolor.. för det fåtal som då höll i gång…

flummar jag iväg igen i tankarna…

flummar vidare.. 

Visst är det fruktansvärt att förlora…men i tomrumet som blir dyker nya dörrar upp..vägar vi aldrig hade hittat utan sorgen…..

Det svåra är nog att med kärlek våga släppa taget. Vända det svåra till en möjlighet. Se ljuset.

#8 Säger en som provat det på egen kropp!!!

Du är fantastisk Camilla!!

Tack Mariann, detsamma till dig! Och vilket jobb du gör här :)

Men så där kan du ju inte säga Mariann #9 utan att förklara…

Neej.. jag kan inget säga…  sorry…

Det är Camillas erfarenheter som hon själv får berätta om  om hon vill.. men hon är fantastisk allas vår Camilla!!

Näe, det förstår jag ju…

Oj, nä inte fanatstisk, men visst har livet varit gungigt.

Kort så tappade jag allt år 2000 utom fokus framår mot ett ljus jag inte längre såg men trodde på.

Två systrars självmord, gick in i väggen, två små barn, husbygge.. ja och en del mer..

Där i ett 4årigt vaccum utan känslor eller önskningar vaknade tillslut en stark önskan inom mig, jag vill känna livslust i hjärtat! Känna livet igen. Leva.

Allt detdär jag ville göra och ha innan har tappat sin betydelse. Nu har jag ju barnen så för deras skull så skaffas saker dom behöver. Men mina mål är helt andra nu. Inte harmoni, det är liv!

joo, i mina ögon är du fantastisk o beundransvärd!!

PUNKT SLUT!

Tack kära andliga storasyster!!

Wow, det var inte illa det! Är du ensam eller har du en partner?

Hur gjorde du rent praktiskt för att komma tillbaka (ja, om du vill berätta själv förstås)?

Go girl , du är så underbar, man blir alltid glad när man träffar dig, även om du mår dåligt har du alltid ett leende över. Vi ses

Vad ni e gulliga, hmm detta får ju inte bli en vältran i självömkan från min sida…hahaha

Jo jag har en partner….hmm….hur mycket han hjälpt mig ….?…, men jag har haft någon som orkat bo under samma tak som mig när jag inte haft något att ge och det är beundransvärt! 

Jag sov knappt under denna tiden, några timmar/dygn resten av tiden var huvudet fullt av tankar som aldrig tänktes klart…

Jag började så, massor av fröer, blommor och grönsaker, inte för att jag brann för det men där kunde mitt huvud få vila ifrån tankarna. Där pratade plantorna med mig och gav lite energi som jag gav till barnen. Jag levde bara för barnen då.

Så tusen och åter tusen små plantor var den värld jag orkade med,och barn. Men Inte människor. Min lilla värld växte sig sakta större jag orkade börja prata med mina djur igen och så småningom människor.

Jag tror att tiden har varit viktig för mig, detta har tagit tid ser jag nu efteråt, men hade jag stressat på hade jag aldrig kommit upp igen.

Så ni som är långtidssjukskrivna, försök att ge er tid att komma igen, då går det bättre. Acceptera att ni är där ni är och se vilken fantastisk kropp ni ändå har som ställt upp på allt ni gjort mot den! Älska detta vektyg! Då får den energi att läka :)

Vilka stora människor ni är, vad ni ger och vad ni delar av er till oss andra.Och vad ni har orkat och vad ni orkar i livet som kan te sig så oerhört smärtsamt ibland.Vilka kämpar ni är! Jag känner att jag vill buga inför sådan visdom, styrka och ödmjukhet. Tack allihop!

Jaa Camilla, du är verkligen fantastisk! Jag beundrar dig oerhört och den styrka som du har, du sprider sånt ljus o sån glädje omkring dig. Kramar i massor kära Kristallsyster

Camilla, du är verkligen fantastisk! Även om du inte ser det själv med egna ögon så är det synligt för mig.

Att vända mörker till ljus, det är en svår lärdom.

Men bortom det där mörka i nuet finns ändå ljuset…

Jaa en svår och stor lärdom……då gäller det att man har en stark inre vilja och ett inre starkt ljus. Många har nog lätt att "begrava" sig i sorg som de kanske aldrig kommer ur….Det är väl just den biten som är det svåra, att finna vägen ur sorgen…

Att förlora sin familj kan innebära så mycket, för mig har det varit ett flertal missfall som inneburit mycket sorg o smärta.

Och när barnen växer upp o helt plötsligt kanske inte behöver sina föräldrar på samma sätt längre, då kan det vara svårt att hitta sin nya roll i det hela. Ja genom hela livet går vi igenom olika sätt att mista vår familj på. Både på gott o ont, men ur mörkret kommer ljuset så mycket starkare  Det är en skön visshet även om man inte upplever det när man är mitt i något jobbigt.

Min tanke är att man inte behöver förlora sin familj rent fysiskt, utan mer som några här tänker att det handlar om att lösgöra band. Det handlar inte heller enbart om att släppa sina barn, man måste faktiskt släppa sina förläldrar också! och sin partner osv. Ett bevis på det är min sambo, har alltid varit väldigt bunden till sina föräldrar (inte negativt mycket, men ni förstår hur menar) nu för någon månad sedan hände lite saker som verkligen fick honom att se dem i nytt ljus. Han var tvungen att stå upp för sig själv, och gjorde det. jag märker stor skillnad på honom nu, har har utvecklats massor av detta!

Man kan förlora sin familj på olika sätt helt klart,har själv förlorat största delen av min familj bla genom just tsunamin men även genom sjukdom….På tre år förlorade jag sex familjemedlemmar så nu är inte min familjesida så stor längre…..:(

Camilla du är en helt otrolig person som fixar allt….tack för allt stöd…du är oersättlig….:)

#25

Det är förfärliga upplevelser att förlora sina närmaste. Helt förfärligt! Stor kram på dej marias777!

Det är många som får uppleva sådant i dessa tider som är och framöver… mänskligheten ska ta sin 1 invigning…

vi har ju 2 artiklar  om det ämnet dels

att mista sig själv

o

mänsklighetens 1 invigning

Vill man förstå mer om tiden som vi är i rekommenderas dessa iaf den senare….

Instämmer marias777, som människor är död det vi har allra svårast att hantera! Kram från mig med!

Kan det vara så att mistandet är individuellt beroende på vad vi ska igenom den här gången? En del mister stort och mycket medan för andra är det "tillräckligt" att hantera barnen som flyger ur boet och att klippa sina föräldraband? *en tanke bara*

#27 skulle tro det…

antingen har vi mist stor redan eller så kommer vi att mista stort i ett framtida liv….

allt e ju också beroende på hur många hjärteblad som det är beslutat att vi ska  ha öppnat och byggt… ju fler ju större smärta…

Det klart att det kan vara lätt att se logiskt på saker och ting om man själv inte haft stor sorg….

Men för oss som varit med om tragedier och vet hur det känns även känslomässigt så är sorg så mycket mer än logisk förklaring….jag kan känna en viss avsaknad av empati både här och där….

Jag känner att jag behöver ingen förklaring enbart lite medkänsla och empati…..det är andlighet för mig att kunna känna med andra….

Hoppas att du inte upplever det här inne… jag har själv gjort familjeförluster i form av död men har även människor runt mig mist mycket mycket mer och värre…. jag har även människor runt mig som upplever att de mister allt för att de får en icke dödlig sjukdom eller mister sitt arbete. Det jag tänkte här var att det nog finns en anledning till att vi får så olika doser av mistaprocesser.

Ja det tror jag med, alla får olika beroende på vad man sas "klarar av" och beroende på hur många hjärtblad som ska öppnas mm.

Att mista sin familj kan ju innebära skilsmässa som är en stor sorg i sig. Något man byggt upp tillsammans raseras tex, vänner som sviker mm.

Sedan tror jag att man kanske inte "måste" uppleva jobbigare o jobbigare saker, utan i ett livkanske du mister mycket medans du i nästa liv får möjlighet att "vila" dig och växa på annat vis. En slags återhämtning. J

Jag kan hålla med dig Maria i att medkänsla o empati är något som man behöver när man går igenom svåra saker o här är det faktiskt många som undviker en när det blir jobbigt, de klarar helt enkelt inte av att prata med den personen som sörjer. För mig var det många som tyckte att "vadå, missfall så tidigt är väl ingen fara, bara att försöka igen!" Men för mig var det en djup sorgeprocess som pågick i flera år och jag hade behövt stöd o uppmuntran där. En del blev väldigt snabba på att börja prata om andra saker, det är väl så att det blev väldigt jobbigt för dem själva med och det klarade de inte. Jag blir absolut inte arg på de som reagerar så här, det är deras sätt att vara och ta itu med det hela. Jag tror att de nog ville stödja men inte visste hur och så kan det nog vara för många, att bejaka sina känslor kan vara mycket svårt.

Ska också säga att samtidigt som många undviker en finns det många som stödjer en och inte sällan är det dom man minst trodde …….

Jag håller helt med! Det är inte många som orkar/vågar lyssna på andras sorg och smärta. Jag har funderat väldigt mycket över varför det är så svårt, vad det är som gör oss så rädda för de känslorna. Att gå in i sina egna känslor och prata om dem är ju en läkningsprocess så att stänga dem ute coh försöka hoppa över den biten förlänger bara det svåra tror jag. Givetvis måste man förstås försöka själv känna efter var skillnanden mellan att bli ett offer och att till slut våga/orka gå vidare i sin sorg med. Att fastna i det är inte heller bra.

#33 Att fastna i sin sorg är inte alltid nåt man själv väljer,det finns ett tillstånd som kallas frusen sorg och det är helt enkelt att man fastnat i sin sorg och inte själv har möjlighet att komma vidare…..då behövs proffessionell hjälp.

Jag för min egen del har bara så svårt att förstå varför folk har så svårt för andras sorg eller smärta.Jag tycker själv att det är enbart intressant att hjälpa och stötta andra när de har det svårt…

Så tycker jag med marias777. Jag får en känsla av att något fått dig att ta illa upp här i tråden, är det så eller missförstod jag dig?

Jag avsåg inte frusen sorg utan bitterhet och offermentalitet när jag skrev om att det är viktigt att med tiden gå vidare. Jag hoppas att du förstod att det var så jag menade.

Jag har haft funderingar på att utbilda mig till sorgepedagog (fast jag vet inte den korrekta termen) eftersom även jag tycker att det är givande att kunna hjälpa andra plus att det lär mig så mycket om min egen sorg och hur jag ska kunna släppa den och inte låta den "äga" mig.

#34 där känner jag likadant… vill gärna stötta… jag möter ju ibland i yrket människor i sorg… so  frisör så möter man mkt bland kunderna…

Jaa Hoppfull, det var så jag menade också, bitterhet och offermentalitet var min tanke där med.

Många gånger tror jag inte det handlar om nån offermentalitet utan förlorar man nån man verkligen tycker om så kan inte jag kalla det för att man blir nåt slags offer….en människa måste få betyda nåt utan att man för den skull ses som att man hamnar i nåt slags offertillstånd eller att man blir bitter….

Har man varit med om situationen förstår man vad jag menar….en sorg kan finnas länge länge….och finns nog för alltid kvar inom en människa som berövats mycket och så måste det få va…

Sorgen finns alltid kvar, ibland rämnar marken man står på och smärtan tar över. Det tror jag är en del i sorgearbetet som pågår hela livet.

Det du beskriver som frusen sorg Maria är det samma som det tillstånd jag känner så väl där varken smärta, glädje, sorg, längtan, hat, lycka eller några som helst känslor längre känns?

Om det är samma så är det inte alls offermentalitet som fått en dit, bara total uppgivenhet, offret får aktivt jobba för att få vara ett offer…

Jaa Camilla, sorgen finns alltid kvar o var gång ämnet berörs så bearbetas det igen kanske på ett "nytt" sätt men man går ju igenom olika faser i detta också, åtminstone har det varit så för mig. Man kan ju komma i en fas där man känner att "varför drabbar det här mig?" "jag orkar inte", och för mig var det där jag behövde hjälp fast jag inte insett det förrän senare.

Oavsett vilken sorts sorg man går igenom så är det något man bär med sig hela livet.

Jag tror som ni angående frusen sorg! Och att tro att sorgen "går över" ska man nog inte inbilla sig! Jag ser ju hur det påverkar min familj fortfarande efter så många år!

Men nog finns det de som gör sig själva till offer i sin sorg. Jag menar inte att ni är sådana, jag pratar om människor som vältrar sig i sin sorg, kanske i årtionden för att ha ursäkter för att inte ta ansvar fullt ut för sitt eget liv, och kanske för barn de satt till världen! Det är inte samma sak som det som beskrivs här ovan men det finns.

Så är det Hoppfull, en del verkar leva på sin sorg, gör den till hela livet……det viktigaste är att tillåta den men gå vidare, sätta upp nya mål.

Men visst är det sorgligt när människor klamrar sig fast vid mörker och vägrar se sorgen som ett sätt att växa i hjärtat.

Precis, det var det jag menade med offermentalitet!

Sedan kan jag förstås tycka att det är lika sorgligt att vårt rationella samhälle inte riktigt tillåter oss att sörja. Sorgen är okontrollerad och visar upp en smärta och en sårbarhet som vi inte vare vill se eller erkänna att den finns. Den här attityden tror jag försvårar sorgerarbetet för många.

Absolut!  Vi är så rädda för allt som har med känslor att göra, det som är så levande och vackert!

Jaa Camilla o Hoppfull ni har helt rätt. Det viktiga är att tillåta den men inte låta den ta över.

Inte konstigt att många människor mår så dåligt idag när det på något sätt inte är tillåtet att visa känslor utåt….. Att stänga in dom gör det ju oftast mycket värre. Allt ska vara kontrollerat idag, hela vårt samhälle är ju uppbyggt på det. Det är nog däri många sas backar när det blir jobbiga saker som dyker upp omkring dom, rädslan för att visa sina känslor och "bryta sin kontroll" är lite farlig….Bättre då att "bygga" sina inre blockeringar ännu mer..

Precis!! Att förändra sig och bearbeta saker ÄR ju att tappa kontroll. Man reagerar på nya och främmande sätt, man känner inte igen sig själv, man får känslosvall man inte kan styra osv. Lättare då att bara försöka hålla en snygg fasad utåt och så käka sömn- eller lyckopiller för att hålla ihop. Istället får man högt blodtryck, stroke och andra fysiska problem!

…..och fortsätter bygga på pillerätandet…….blockeringarna……rädslor mm.

Tur att man aldrig varit så snygg ;)

Egentligen är det hemskt att människor inte tillåts vara som de är. Att kunna visa sina känslor och vara medmänniskor i stor utsträckning. Att tillåta sorg, kärlek, glädje, empati och få ge uttryck för det.

Nor är det hemskt alltid! Men sitter inte många av spärrarna inom oss själva? Jag tycker att om man vågar visa sina känslor, sin "ynkedom" är människor väldigt förstående och tycker ofta att man är modig som vågar prata om det som känns svårt och hopplöst.

Jo visst är det så. Många är väldigt förstående och tycker att det är starkt att prata om det, men det finns de som går undan också. Dessa spärrar har ju funnits med oss i generationer och jag tror faktiskt att vi blir bättre och bättre på att ta upp dom till ytan och bearbeta dom nu för tiden, vi är helt enkelt mer medvetna om det.

Och sen är det ju så att börjar nån öppna sig följer ofta andra i samma fotspår. Det hände mig när jag berättade om något jag varit med om tidigare, då vände andra sig till mig och berättade liknande saker de varit med om som varit jobbiga. Det var ju ett sätt att kunna bearbeta tillsammans, ett bra sätt.

Absolut! Jag tror dock att sorg är bland det svåraste för andra att hantera. Men visst har du rätt i att många känner sig obehagliga till mods av att få höra om andras känslor.

Man hoppas ju innerligt som du skriver att medvetenheten ökar. Det som är trist att väl att vi idag inte pratar med varandra utan företrädesvis ska man ju prata med en terapeut eller coach eller liknande.