Det är natten mellan den 22:a och 23:e dec. 2001. Jag hade då under de sista veckorna känt att någonting livsavgörande för mej var på väg att inträffa. "Verkligheten" hade under dessa veckor nästan suddats ut.. Hela mitt väsen var inåtriktat. Mitt undermedvetna Jag arbetade på högtryck. Så även mitt övermedvetna Jag samt mitt själv medvetande Jag. Någonting höll på att ske.. Min hjärna gick på ett nästan helt omänskligt högtryck… Hjärnan producerade enorma mängder små historier.. Berättelser.. Gigantiska räknetal virvlade förbi ett hissnande tempo genom mitt huvud, jag kände att alla dessa historier och räknetal hörde ihop på något sätt med varandra, men hur? När dessa berättelser först började dyka upp i min hjärna försöket jag till en början att skriva ner dom, men de kom i en ständigt ökande takt tills de blixtrade igenom mitt sinne i ett sådant tempo att jag inte hann "läsa" dom själv… Det var fantastiska små berättelser.. mycket enkla.. Men jag kände att de alla hade en djupare andemening. Efter ett tag insåg jag att de alla var en och samma berättelse i grunden.. Att dom alla var "liknelser". Liknelser som skulle kunna få mej att inse vad som var riktigt nödvändigt för en människas verkliga mentala välmående, vad som var grundläggande för sann och varaktig lycka och vad som var "meningen med livet ?"

Det sista dygnet sitter jag i min skrivkammare och skriver i en takt som knappt går att beskriva. Med min vänstra hand (jag är och var högerhänt) smattrar jag ner kalkyler och dessa "liknelser" på datorns tangentbord som om jag vore en utbildad stenograf, jag som annars alltid använt mej av den utmärkta "pekfinger valsen" medans jag med min högerhand skriver på 4 olika berättelser och räknesätt på fyra olika skrivpapper.. Men så helt plötsligt känns det som om hela mitt jag slungas ut ur min kropp genom tid och rum i ett så rasande tempo att det jag "ser" först kan tydas som bilder.. eller kanske snarare som sekvenser av mina tidigare liv. (Innan denna händelse så hade jag inte tänkt på reinkarnation speciellt mycket, och trodde nog att de flesta som talade om att de hade minnen från sina "tidigare liv" bara var allmänt förvirrade själar.) Jag upplever det som om jag slungas nedåt först. Men tempot bara ökar och ökar tills allting omkring mej bara blir till en bländande ring av vitt ljus. Trots att jag bara "ser" allt som ett vitt ljus så fångas allt som jag passerar under denna tidsrymd upp i mitt medvetande… till slut upphör tid och rum att existera. Jag är inte längre jag, som i "jag, Wassago". Just den tidsrymden som jag har existerat som, Wassago i denna kropp är så ohyggligt kort att den nätt och jämt existerar i mitt sinne just då.

Någonstans under denna tid så känns det som om jag i den rasande farten sakta stiger uppåt Jag "planar ut" till slut.. Det vita ljuset har försvunnit.. När vet jag inte.. men det hade varit försvunnet länge.. Allt känns så sant… så rätt.. så befriande och enkelt.  Som när man vaknat ur en lång och underlig dröm.. För att upptäcka att man befinner sej sitt egna välkända trygga hem… Jag kan ANDAS igen.. Det känns som jag inte har andats innan.. (?) Skrattet bubblar förlösande, genom mej och runt mej.. Jag "ser" någonting långt borta.. Jag kan inte beskriva exakt vad.. Men Jag VET! Jag ser ett universums födelse..

Jag ser det växa.. jag ser materian som slungas ut i en hissnande fart, ändå känns det som om allt går i en mjuk långsam rytm.. Jag ser galaxer bildas.. i miljoner och åter miljoner.. I en sån fantastisk harmoni och symbios… Jag ser planeter få liv… I ett så självklart "mönster". Jag ser nya "Jag" eller som några kanske föredrar att kalla det Själar, som börjar skapas… Nya Jag i sin linda…

Ännu är dom årmiljoner från att ens vara medvetna om sin egen existens.. Än mindre om min existens. Jag känner..  Kärlek.. Värme, Samhörighet.  Som om Jag på något vis är sammanlänkad med dessa nya Jag som är under skapelse.. Som om vi vore ETT.

Jag känner en ren och en helt underbar glädje.. Lycka, Värme.. Kärlek.. Jag är ett… Jag är hel, Jag är början och slutet. Jag är! Jag är född! Jag är ett med alltings vara..

Jag skrattar av den rena glädjen som omsluter mej..  Jag njuter av värmen, kärleken och om vetskapen!  Samt av att uppleva denna fantastiska Ahaa upplevelse! Jag förstår meningen.. Meningen med min existens! Med Jagets existens!

Jag förstår nu innebörden av alla de miljoner liv jag levt i olika kroppsformer. Från den allra enklaste atom och molekyl.. Vidare till de enklaste organismerna fram tills idag.. Jag fann att det i allt fanns några få genomgående mönster. De har varit lektioner i alla dess mest fantastiska upplevelser! Lektioner som skulle ge mej kunskap, som i sin tur skulle leda till insikter som skulle göra mej skapad och odödlig! Även dom liv och år som jag innan har upplevt som fasor.. Som meningslösa, hemska och onödiga upplevelser.. Som smärta, värk och sorg.. Rädsla, Ensamhet, Svek och bitterhet..  Jag förstår nu varför jag var tvungen att genomleva alla dessa liv och händelser.. Jag var tvungen att uppleva dom för att bli medveten om dom. För Jag kan inte vara medveten om varelse Lycka, Glädje, tillfredställelse, Värme eller Kärlek utan att ha upplevt dess motsatser! Jag kan heller inte till fullo inse vikten av dessa känslor om Jag inte genomlidit alla dessa fasor och svårigheter. Som någon en gång sa.. "Utan mörkret skulle vi inte se stjärnorna.."

Alla dessa känslor är numera som en fantastisk palett av färger… Från det svartaste svarta till det vitaste vita samt alla dess otaliga gråskalor, nyanser och kulörer. Och utan dessa "färger" så skulle jag inte kunna känna empati, kärlek, förståelse, medlidande eller glädje.. Jag skulle heller inte kunna skapa någonting utan dessa färger.. Och det är ju det som Jag en gång skall göra… skapa! För det är just det Jag skall bli en gång… En SKAPARE! DETTA är Jagets mening! Att bli nya skapare!

Ännu en gång frustar jag i den sanna glädjen av alla de "gigantiska" problem Jag löst under min skapelse process.. Åtminstone tyckes dom vara gigantiska DÅ… Vilken förunderlig känsla! Återinträdet tillbaka till min kropp går på ett ögonblick.. Ett antal timmar har förflutit.

Jag skrev just denna texten som nu följer direkt efter denna händelse som jag kallar min Födelse.

" Vad är meningen med livet?

En fråga som människor har ställt i hundratals år. Men idag så löste jag den gåtan jag har svaret! Vilken underbar fantastisk känsla som genomfar mej! JAG hade svaret på DEN frågan, frågan med stort F. Jag visste att det svaret jag fått fram genom mina upplevelser var det rätta.. För helt plötsligt föll så oändligt mycket på plats Jag var i extas, jag jublade hoppade jämfota och var bara var så lycklig! Svaret var ju så enkelt! Hur kunde ALLA ha lyckats undgå att se svaret? Men ändå visste jag att det var det rätta. Jag rusade fram och tillbaka.. jag var ju tvungen att berätta detta för ALLA. Jag tittade ännu en gång på svaret.. Jag inser med bestörtning att det svaret jag fått fram skulle vara helt meningslöst för alla.. Svaret som nyss nästan hade stått som i neon på pappret, så flammande och så rätt, helt plötsligt så inser jag att svaret i samma stund jag fått fram det inte är det viktiga.. Svaret är fullkomligt meningslöst för de som skulle få höra det.. För det är bara den som ställt frågan och ställt den korrekt som kan förstå dess totala innebörd… Även om jag talade om svaret för alla och även OM dom trodde mej så skulle dom inte ha någon som helst nytta av det svaret. För först måste man veta vad frågan egentligen är och vad frågan har för innebörd… förstår man inte det ja då har heller inte svaret någon som helst innebörd för den personen .. hummm… vänta lite nu… Här sitter jag med det största och viktigaste svaret i världshistorien.. också kan jag inte tala om det för någon…

Jag såg för min inre syn hur jag ringde upp min bäste vän och sa:

DU jag har det!!

- Vad har du? Jag har svaret på frågan om vad som är meningen med livet! Skulle jag då skrika upphetsat i luren… Tystnad…

- Eehhh vad sa du??? Jo jag har svaret på frågan om vad meningen med livet är!!!

- Ännu längre tystnad…- Hur mår du EGENTLIGEN???

TOPPEN skulle jag hojta, ok…så du Mr"nollkoll" har löst en gåta som ingen annan någonsin lyckats med under hela denna tiden.. varken Dom största vetenskapsmännen, filosoferna, lärda, dårar å vanliga människor har lyckats genom århundraden också lyckas DU lösa detta i ett nafs en lördag morgon??? 

- JEPP!! Fast det tog faktiskt nästan en vecka skulle jag då säga lite förläget…

 -Duuu….GÅR DU PÅ NÅGONTING???? Eller är det bara ett totalt hjärnsläpp värre än alla andra du någonsin haft???

- NEJ NEJ! Men du förstår, det svåra med svaret var ju att det var så otroligt enkelt!! Skulle jag då utbrista…

OK- skulle min vän då svara, nu mycket mycket sansat. Få höra svaret då??

-Njjjaaa…. Det kan jag inte säga, skulle jag då svara, du förstår.. det är bara först när du har förstått frågan som svaret blir det rätta och när du förstår frågan så är inte svaret på just den frågan det viktiga, det viktiga är att du har förstått principen för att räkna fram det korrekta svaret.

 Vad fasen gör jag nu då? Jag måste alltså få mina vänner att själva räkna ut svaret. Och hur lätt är det?

HUR skall jag kunna lära ut det: Hur man räknar ut svaret? Jag som aldrig lyckats lära ut någonting till någon.. JAG är ingen lärare…jag är ju en dålig elev, på sin höjd!!

Dessutom börjar jag ana att det kanske inte ens är så att jag på långa vägar är den förste som fått fram svaret, det kan ju vara hur många som helst!

Väl mött/I