Utan två
Vi är uppväxta med att världen är delad.
Att det finns två sidor av allt.
Levande och död.
Den här sidan.
Och den andra sidan.
Kropp och själ.
Det känns självklart.
Så självklart
att vi sällan stannar upp
och frågar oss
om det verkligen är sant.
Men det är också
själva definitionen av dualism.
Två.
Utan två
finns ingen dualism.
Därför behöver dualismen
alltid två världar.
Två tillstånd.
Två dimensioner.
Två sätt att existera.
Det är så
hela sättet att tänka
byggs upp.
När vi ser på livet på det sättet
blir också verkligheten uppdelad.
En kropp här.
En själ där.
Det synliga hör hit.
Det osynliga hör dit.
Liv och död
blir portar mellan två platser.
Som om något lämnar den ena
för att fortsätta i den andra.
Som om vi vore resenärer
mellan världar.
Men tänk om det är tvärtom.
Tänk om det aldrig har funnits två.
Då blir uppdelningen
inte en beskrivning av verkligheten.
Utan ett sätt
att försöka förstå den.
Ett sätt
att sätta ord på
det oförklarliga.
Kropp.
Själ.
Levande.
Död.
Den här sidan.
Den andra sidan.
Det är bara ord.
Ord som uppstår
när sinnet försöker dela upp
det som aldrig varit delat.
Men det är inte verkligheten.
Verkligheten behöver inga ord.
Den behöver ingen uppdelning.
Och när uppdelningen faller bort
förändras också
hela synen
på livet.
Och på döden.
Då finns inte längre
levande och död.
Den här sidan
och den andra.
Kropp och själ.
Bara verkligheten,
innan tanken delade den
i två.
#0:
Ja, så funkar sinnet/förståndet och därför är helheten inte tillgänglig för oss på ett annat sätt än att tysta ner sinnet/förståndet.
#0:
Jag kommer att tänka på det faktum att döden bara existerar i huvudet. Den ligger alltid i framtiden, och så i förlängningen bara i tanken. När dödsögonblicket kommer, så dör också tanken. Och den som tänkte tankar om döden "löses också upp".
På så sätt hör döden bara till livet, och är därför också uppdelad i två. "Någon" som dör…"någon" som levde/lever .
Vad som isf skulle "gå vidare" (vilket är fel ord egentligen), är tomheten, som aldrig föddes.
Och det som aldrig föddes, kan heller aldrig dö. Och går därför egentligen aldrig vidare till något (annat) .😊
Bara lite reflektioner på ämnet.
#2:
Fina reflektioner. 😊 Jag tänker också att när uppdelningen mellan liv och död genomskådas, blir det svårt att tala om något som "går vidare". Hela idén om ett före och ett efter börjar förlora då sin självklarhet.
#0: Tack för fint och tänkvärt inlägg.
Och mina tankar hoppar igång. Och de springer lite åt olika håll.
🌼🌼🌼🌼🌼🌼🌼🌼
Vi lär oss motsatsernas språk och mening.
Antingen eller
Med eller emot
Äta eller ätas. Från stort till smått.
Människan har gjutit hårt och länge på dualiteten som inte riktigt kan samverka eller samexistera.
Hela tiden finns en uppbyggnad av en osynlig ytspänning som handskas av Orsak och Verkan……. och allt det som ligger osynligt inbakat inom oss alla. Generation efter generation.
Ibland undrar jag om det inte överförs via vårt DNA?
Ja, vad händer när fjällen som skymmer vår sikt faller av?
Tänker på något som Tolle skrev i sin bok angående just detta, men som jag glömt bort hur han formulerade.
Det handlade om galenskapen som lever i världen som anses vara friskt, sunt och normalt……och om den invändiga dialogen som inte alltid syns eller hörs. Mer än när en människa som pratar högt för sig själv på torget, eller bussen eller på någonannan allmän plats väcker upp tankar om denna människs.
För att sen upptäcka att vi själva också har en vild diskussion. Fast på vår insida som faktiskt ingen ser.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#3:
Tack. Ja, så tänker jag med. Det var nog egentligen lite det jag hade i bakhuvudet när jag skrev.😊 (fast du formulerar saken bättre)
#4:
Det där minns jag också från Tolles bok.
Starta ny diskussion