#0:

Amen till det. 😊

#1: 🙏

#0
Ju mindre behov vi har av att framhäva oss själva.

Just denna mening går isär i vårt samhällsbild idag.
Där det tycks att man ska framställa sig, mer än man själv är.
Det blir som en krock med illusioni och verklighet.
Att vara ärlig mot sig själv, säga som det är ju
grunden till allt. Så min erfarenhet till livet,
kan inte byggas på lögner. Man kan inte vara
någon annan än sig själv.

Tankeväckande text FM.😊

#3:

Tack. Ja, jag tror också att ärlighet mot sig själv är viktigt. Samtidigt funderar jag på om det finns en skillnad mellan att uttrycka sig själv och att ständigt behöva framhäva sig själv. I den praktiska världen behöver vi ofta synas, ta plats och visa vad vi kan. Men med det andliga upplever jag det som att rörelsen går åt andra hållet. Inte mot att bli mindre som människa, utan mot att släppa behovet att hela tiden stå i centrum för sin egen uppmärksamhet 😊

#4: Jag tänker på Gallileo…som blev tok förklarad. När han menade på att jorden inte var Universums medelpunkt.
Och hur arga de blev på honom. Inlåst och hånad av de styrande.

På jorden går det åt båda håll. Innåt och utåt. Så olikt lika… eller hur jag nu ska formulera det…..

Människans behov av att stå i centrum……..
Och sen backa och gå åt andra hållet.
Bort och ifrån
Tillbaka till sitt eget hjärtas röst…..

#5:

Ja, fint uttryckt. Vi verkar röra oss åt båda håll samtidigt. Utåt i världen där vi bygger identitet, relationer och liv. Och inåt mot något tystare som inte behöver stå i centrum. Kanske handlar det inte om att välja det ena eller det andra, utan om att inte gå vilse i någon av riktningarna. 😊

#5:

Ja, det gick emot bibeln och den kristna läran, att säga att jorden inte är universums medelpunkt och på den tiden var det kyrkan som styrde. Skulle Gallileo inte ha varit vän med påven, skulle han ha blivit avrättad.

#6: Lära oss balansera

#8: Ja, precis 😊

#0:

..Något slappnar av inom mig när jag läser citatet ur boken i ditt inlägg.

Samtidigt tänker jag lite som ni kommer fram till/uttrycker senare här i tråden…Tolle har t ex sagt att vara blyg (inte vilja stå i centrum) också är ett slags "ego-beteende". Dvs, när man står i centrum, så står man i centrum…när man inte gör det, då gör man inte det.
Man klamrar sig inte fast i något av det…och blir därför orubbligt äkta, på något sätt.

Men jag kan väl säga att jag är en sån som inte trivs så bra i centrum. Kanske är det mitt ego som fungerar på det viset?

Du sätter i alla fall fingret på det i #6 tycker jag.😊

#10

Ja, jag förstår vad du menar och kan bara hålla med Tolle 😊

Men jag syftade nog inte riktigt på det här med att stå i centrum eller inte stå i centrum i social mening.

Det jag försökte sätta ord på handlade inte så mycket om blyghet eller om att vilja synas.

Det handlade om något annat.

Att mycket av det vi kallar andlighet lätt blir ett projekt för jaget.

Min utveckling.

Mitt ljus.

Min medvetenhet.

Mitt uppvaknande.

(Jag kom att tänka på det efter att ha sett hur en person på sin Facebooksida hade lagt ut en mängd bilder på sig själv med ljussken runt sig.)

Så det handlade mer om att inte vara så upptagen av sig själv att man inte ser den andre.

För man kan ju stå på en scen och ändå vara uppmärksam på människorna omkring sig.

Och man kan sitta ensam hemma och vara fullständigt upptagen av sig själv.

Det jag försökte beskriva är vad som händer när uppmärksamheten inte längre kretsar så mycket kring en själv.

Då blir det plötsligt möjligt att se.

Trädet.

Himlen.

Grannen.

Den gamla kvinnan.

Den sjuka människan.

Vännen.

Den som vanligtvis inte blir sedd, därför att vi är så upptagna med oss själva.

Det var nog den sortens seende jag försökte beskriva. 😊

#11:

Okej, nu fattar jag hehe. Jo, jag misstolkade nog hela diskussionen.😄

Ja, men jag håller med dig. När andlighet börjar handla om jag, mitt, min osv…då är det på något sätt inte andlighet längre.

#12: Jag tror att rubriken var lite missvisande, så jag borde nog ha valt en annan 😊

#13:

Ja, kanske bidrog den lite till det 😊