Dualitetens arkitektur
Jag älskar att se program om djur och natur.
Nästan varje kväll efter jobbet
lägger jag mig en stund på soffan
och tittar på lejon, isbjörnar, spindlar, apor, surikater
och på alla möjliga andra djur.
Och ju mer jag tittar
desto tydligare blir något.
Hur brutalt livet är.
Hierarkier.
Revir.
Ungar som dödas.
Det svagaste djuret som lämnas kvar.
Att äta
eller bli uppäten.
Och ändå ser ingen detta
som en demonisk kraft.
Ingen säger att lejonet blev besatt
när det dödar rivalens ungar.
Ingen talar om mörka energier
när flocken stöter bort den svaga.
Vi ser det som natur.
Som livets egna mekanismer.
Men när människan gör något grymt,
destruktivt eller oförklarligt
uppstår ofta andra förklaringar.
Mörka energier.
Entiteter.
Demoner.
Besatthet.
Som om människan inte är en del av naturen.
Som om människans mörker
måste komma någon annanstans ifrån.
Det är en märklig kontrast.
Och när jag sitter där kväll efter kväll
och ser hur livet rör sig i naturen
utan förklaringar
utan moral
utan något som styr utifrån
blir det allt tydligare för mig:
att det vi kallar mörker och ljus
inte är två världar
utan två sidor
av samma liv.
Ljus och mörker.
Omsorg och våld.
Generositet och egoism.
Inte två krafter
som drar åt olika håll,
utan två poler
av samma spektrum.
Kan en människa göra gott
kan hon också göra ont.
Det ena existerar
genom det andra.
Så länge vi upplever oss som kroppar,
som individer i tid,
delar vi upp livet
i kontraster.
Utan gott
inget ont.
Utan ont
inget gott.
I naturen är det så självklart.
Ett djur kan skydda.
Samma djur
kan döda.
Ingen skuld.
Ingen demon.
Bara livet
som rör sig genom sina kontraster.
Och det gäller också människan.
Samma hand
som kan vårda
kan också skada.
Samma människa
som kan älska
kan också hata.
Det finns ett liv
som uttrycker sig
i kontraster.
Som vågor
på samma hav.
En hög.
En låg.
Men havet är ett.
Dualiteten är formen.
Icke-dualiteten
är grunden.
Det är inte ett fel.
Inte en demon.
Inte något som kommer utifrån.
Det är bara livet som rör sig
genom sin egen dualitet.
#0:
Ja, det var bra förklarat. Många - speciellt inom den pseudoandliga scenen - ser gott och ont som 2 krafter som strider mot varandra. Fast egentligen existerar gott och ont bara i människors huvud. Det som den ena kan uppfatta som gott, uppfattar den andra som ont. Gott och ont är alltså bara en värdering som baserar på människors sinne.
#0:Fint och insiktsfullt skrivet…
Naturen i Livets kontraster utan lagar och paragrafer…..
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#2: Tack! Det var en klockren sammanfattning som du kom med. Precis så, utan lagar och paragrafer… 😊🤗
#1: Tack! Ja så är det. Det var också bra skrivet 😊
#0:
Ja, fint och bra förklarat.😊
Tänk vad vi kan lära oss av djurens värld. Även om vi människor är en del av samma värld. Vi är också djur, men som fått en något "överdimensionerad" hjärna.
Om vi bara kunde bli hjärnans mästare, och inte vara dess "slav".
Din text får mig också att tänka på ett foto som jag såg i tidningen National geographic i tonåren (tror att jag har berättat om det här för några år sedan). Det var en buddhist som satt och mediterade framför något av förintelselägren från andra världskriget. Buddhisten uttryckte sig i stil med (jag minns inte det ordagrant) att både ljus och mörker finns inom oss, och att vi måste se acceptera, och erkänna detta.
På något sätt är mörker och ljus, gott och ont, osv två sidor av samma mynt.
Uppdelningen är bara något som vi gör med tanken, som Condor är inne på i #1.
- Redigerat 2026-05-10 08:23 av snowy00
#0 Tänkvärda ord.🙂
Människan duellerar mot sin sanna natur.
…Förresten så kom jag att tänka på detta inlägg, som jag skrev för ett år sedan, när jag läste din text i #0, FataMorgana.😊
https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1584405/slaende-likhet-till-oss-manniskor
- Redigerat 2026-05-10 14:44 av snowy00
#5:
Tack! Ja precis, det är nog just det där jag försöker sätta ord på. Att både det vi kallar ljus och mörker redan finns inom människan, och att lidandet nog först börjar när vi försöker förneka den ena sidan.
Ja där om djuren är intressant. De verkar leva mer direkt i livet och i nuet, medan människan hela tiden delar upp, tolkar och skapar berättelser kring det som sker och lever mer i framtiden och i dåtiden än i nuet.
Och bilden av buddhisten framför förintelselägret säger egentligen väldigt mycket. Att kunna se människans mörker utan att förneka det, men också utan att göra det till något övernaturligt eller främmande. Det var fint skrivet av dig med 😊
#6: Tack, ja så kan man också säga det 😊
#7:
Ja, den texten minns jag. Den var också bra 😊
#8:
😊jo, djuren har nog till största del inte den kapaciteten att med sinnet dela upp i det här, och det där. Men intressant är det också att apor skapar hierarkier och annat så som människan också gör (t ex som det jag beskrev i mitt inlägg som jag länkade till). Så kanske har just i alla fall vissa apor en början på ett sådant sinne, som kan dela upp hit och dit? Vem vet😊
Ja, jag önskar lite att jag hade kvar det numret av National geographic, hehe. Hade velat se det fotot igen…
Starta ny diskussion