#0:

Det där är reaktivitet som kommer bakvägen när man försöker att alltid "vara snäll", vara lugn och i harmoni utan att man är det i sitt inre.

#0:

Det var en sann historia. Man bör nog först och främst "jobba på sitt inre"… Så att det inre och yttre mer och mer "smälter samman".

Man får liksom hitta en balans. Inte trycka undan ilska, osv.. Men heller inte ta ut den på andra. För egentligen, hur många är helt stabilt perfekta i sitt inre?😊

#2:

Ja precis så 😊

För bra för att vara för sant, brukar man tänka.
Sådana personer är väl oundvikligt att man stöter på i livet.
När deras fasad spricker, visade sig deras värde och intentioner.

Kan tilläggas.
Det skapas ofta ett A-lag och ett B-lag, för eller emot. En separation människor emellan kan bildas. Där man tidigare, var ett enhetligt lag. Aktoritära personer som går in kanske för att splittra och vill bilda ny ordning. Som bygger på deras värdegrunder.
Vad har detta att säga oss, att lojalt följa med. Fast man kanske känner att det är fel, men fördelarna är fler.
Eller att stå för sin egen sanning, och risken att bli utfryst.

Tycker att berättelsen har någonting viktigt att förtälja och tänka omkring, hur lätt det är att säga så gör jag. Kanske i slutändan är det motsatta.

#0: Den väcker onekligen väldigt många tankar denna text.
Nu löper mina tankar fritt en stund.

                      🕸🕷

Stillbilden av kontrollerad vänlighet
Den som spricker när reptilhjärnan tar över och någon visar sitt vad vi brukar kalla sitt rätta ansikte
När tålamodet brister, när någon inte längre lever upp till förväntningarna som vilade på deras axlar. Ibland alldeles ovetandes, ibland mitt i strålande dags ljus.

Utmaningen att lära känna sina egna gränser och stå rakt och ärligt i dessa mänskliga missförstånd i gråzonerna av det outforskade som får oss alla att mer eller mindre fara ut i tvivelaktiga inte alltid så snygga reaktioner som väcker upp fulsidor vi knappt ens är medvetna om… hos oss själva.

De finns där, de där önskningarna att vara bättre än någon annan. Behärskad likgiltighet förklädd till vänlighet….. tills ballongen spricker och vi står där där förbluffade
Inför både oss själva, men även inför andra…..

🌸

Nu kom jag att tänka på en liten berättelse som jag återberättade här för flera år sedan (på liknande tema). Jag bifogar den här nedan, för den som vill läsa.

Hela tråden finns här:
https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1568728/munken-som-trodde-att-han-blivit-upplyst

Munken som trodde att han blivit upplyst

En Buddhistisk munk skulle bo ensam i en liten hydda i bergen i flera månader och endast meditera. Han fick maten levererad till sig av andra, och behövde inte tänka på att skaffa mat, eller ens tillaga den.

Efter en ganska lång tid började han känna sig helt tillfreds med tillvaron i sin hydda, och inte ens myggen som hela tiden bet honom störde honom längre. Han tänkte att han måste ha nåt upplysning, så tillfreds han var med allt där.
Efter en tid till i hyddan fick han reda på att hans visum hade gått ut, och han behövde lämna sin hydda för att ta sig till staden för att förnya visumet.

Väl på stället där de utfärdade visum var det långa köer, och munken köade i flera timmar. Varje gång han kom fram först i kön och det var hans tur att få visumet förlängt så blev han hänvisad till en annan kö.

Munken blev mer och mer otålig inombords, och till slut när det var hans tur igen, och han blev hänvisad till ytterligare en kö, så tappade han fattningen och började skrika på personen som utfärdade visumen om hur länge han hade stått i kö och hur han hela tiden fick börja om.
Då insåg han plötsligt mitt i vredesutbrottet att det var nog inte upplysning han nåt i sin hydda, ändå.

Han hade helt enkelt bara vant sig så mycket med sin omgivning där, och slutat utmanas så pass att han misstog den lugna, bekväma känslan för upplysning.

Inte förrän han utmanades något, och kom ur sin bekvämlighetszon så märkte han att han misstagit sig.

#6:

Intressanta tankegångar, förresten..😊

#7:

Även som upplyst kan man bli arg, exempel Jesus när han kastade ut handlarna i templet. Man förblir människa och reagerar mänskligt. Den avgörande skillnaden är kanske att man lättare kan släppa loss ilskan och inte bära den med sig genom dagen. Jag skulle nog också ha blivit arg i munkens ställe. 😊

#9:

Jo, visst är det så egentligen 😊 jag hörde den där historian från Tolle för ganska länge sen.

Jag har läst alla era svar och håller verkligen med er, ur era olika synvinklar. Tack för alla reflektioner och intressanta tankar 😊

En sak jag själv funderade över när jag läste berättelsen var hur kvinnan såg på sig själv. Det framgår egentligen inte i texten, vi får bara veta hur hon uppfattades av andra.

Kanske såg hon sig själv som ödmjuk, stabil och vänlig. Och då blir det en klassisk blind fläck som först syns när något utmanar en.

Men det kan också vara så att det mest var en bild som andra projicerade på henne. Och i så fall säger det kanske lika mycket, om inte mer, om de som dömde henne, hur lätt vi skapar föreställningar om andra och hur snabbt vi dömer när de inte lever upp till dem.

Bara en tanke som slog mig 😊

#11:

Kanske såg hon sig själv som ödmjuk, stabil och vänlig. Och då blir det en klassisk blind fläck som först syns när något utmanar en.

Ja, det är mest detta som gör att jag ändå också dras till historian om munken i #7 här ovan. Och jag tänker att det var bl a detta som var "gemensam nämnare" mellan historian i #0, och #7.
Det är ofta när vi utmanas som vårat "sanna ansikte" visas, och kommer fram. Även om vår intention inte var att vara falsk, eller lura någon.😊

#11: Det var det som for runt inom mig när jag skrev mitt inlägg.
Fast det var svårt att sakligt komma fram till det, för mig som oftast cirklar runt i luddrummets stora sal…. 😇

#12:

Ja, jag förstår hur du menar 😊

Om hon faktiskt låtsades vara något hon inte var, då kan man ju säga att hon senare visade sitt “sanna ansikte”.

Men om hon inte gjorde det, utan bara var sig själv hela tiden, och det snarare handlade om andras uppfattningar och föreställningar, kan man då säga att hon visade sitt sanna ansikte först då?

Eller gjorde hon det egentligen hela tiden, både när hon var vänlig och när hon blev arg?

Så om det främst var andras uppfattningar som var fel från början, då tänker jag att berättelsen snarare säger mer om dem än om henne 😊

Men annars var det en fin berättelse, den om munken som du kom med 😊

#13:

Ja, du var nog inne på samma sak som jag funderade på. Det var väldigt målande och fångade känslan i det hela på något sätt, så som du skrev det 😊

Jag fastnade nog bara vid den där delen om “det rätta ansiktet” och började fundera lite mer på vems bild det egentligen handlar om 🙂

#14:

Eftersom historian berättade att det var en "mödosamt upprätthållen behärskning" som kvinnan hade, så kanske hennes vänlighet och mildhet inte var riktigt äkta? Inte som att hon medvetet var falsk, men att den inte kom riktigt lättsamt och spontant.

Men å andra sidan, om hon kämpade för att vara mild och vänlig, så kanske hennes intentioner var goda, bara det att hur hon uttryckte sig inte riktigt speglade hennes inre.🤔

Tänker jag så här på morgonkvisten.😊

#11:

Hon var ödmjuk och stabil så länge hennes yttre omständigheter fungerade perfekt. Men ostabil när omständigheterna ändrar sig?

Kanske hon tänkte att så länge hennes anställda gör sitt jobb bra, att hon är snäll mot dom? Men när hon blev provocerad var hon inte det längre?

Det är mänskligt. Att vara upprörd och säga "hur vågar du" är det inget fel med. Men att hon slog till med käppen visar hon att inte var den snälla kvinnan i sitt inre och att hon hade en sida som kom fram när de perfekta omständigheterna ändrade sig. Är man inte nöjd med en anställd, kan man säga upp personen. Men att slå till med en käpp är ett absolut "no go".

#16

Ja, så kan det absolut vara 😊

#17

Ja, där håller jag helt med dig, det hon gjorde var inte okej.

Jag försöker mest bara lyfta fram ett annat perspektiv som kan vara värt att fundera över.

Vi skapar ju så lätt föreställningar om andra, och blir sedan besvikna när de inte lever upp till dem. Och då handlar det ju ändå mer om oss än om dem 🙂

Man kan ta det här med andligt upplysta som exempel, som Osho eller Krishnamurti, ni förstår säkert vad jag menar. Hur många är det inte som bygger upp bilder av hur de “ska” vara, till exempel att en upplyst aldrig blir arg.

Och när de ändå visar ilska, så känner många sig lurade, trots att det kanske mer handlar om vår egen bild än om den upplysta 😊

#18:

Ja, det är nog så att ofta hör vi vad andra säger och anammar den "världsbilden" utan att reflektera över om det verkligen stämmer eller inte. Eller så skapar vi föreställningar om andra människor, som vi sen tror på, eftersom vi inte har egna erfarenheter att jämföra med.

Så jag tror nog mig förstå ungefär hur du menar…🙂

#18:

Det var ju därför som Osho gjorde en massa saker som folk i allmänhet tänker sig att en upplyst inte gör och då tänker jag t.ex. på hans Royce Rolls och hans klockor. Folk föreställer sig ofta att upplysta lever asketiskt.

Nog kan en upplyst bli arg, men knappast tar han till våld och slår en annan med en käpp. Kanske den här kvinnan bara var sig själv hela tiden och det kom fram en sida av henne som folk inte hade förväntat sig när hon blev provocerad?

Men det finns folk som försöker att upprätthålla en fasad och då tänker jag på vissa flummare med youtube kanaler som presenterar sig som kärleksfulla och speciellt andliga fast de inte är det, utan bara är kärleksfulla mot dom som hyllar dom.

#20:

Jag tror också att en upplyst i alla fall har en viss behärskning som du skriver, pga sina inre erfarenheter.😊

#21:

Framför allt, hör en upplyst att hjärtat skulle protestera.