#0:

Ja, vi bygger murar för att inte vara sårbara. Men kärlek som kommer utifrån är ingenting mot kärleken som finns inom oss.

Osho skrev: "Kärleken knackar bara på dörren till ett hus från vilket behovet av kärlek har försvunnit. Kärleken regnar i överflöd över huset till den som har slutat tigga om kärlek. Men inte en droppe regn kommer att falla över huset till dem som fortfarande längtar efter kärlek. Kärlek flödar aldrig till ett vädjande hjärta. Det bedjande hjärtat har inte den gästfrihet som krävs för att kärleken ska kunna komma in. Bara ett delande hjärta, ett givande hjärta, kan bjuda in kärleken att knacka på dess dörr och säga: Öppna dörren, jag är där."

Hela texten av Osho finns i inlägg 3 i den här tråden:

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1575216/villkorslos-karlek

#0

Ja, verkligen. Jättefint och djupt skrivet 😊 Det är precis så: kärleken finns redan här, men vi har byggt upp murar som håller den ute.

Det som gör ont är inte muren i sig, utan när vi börjar ta den för att vara den vi är. När skyddet blir en identitet och livet hålls på avstånd av vana, blir det, precis som du skriver, både tryggt och instängt på samma gång.

Att “våga” handlar kanske inte om att riva muren eller bli modigare, utan om att långsamt släppa taget om berättelsen att något fattas.

Om vi försöker riva muren blir den starkare. Men om vi slutar strida mot den, löser den sig själv med tiden. Det handlar om att släppa kontrollen. Tänk på att kärlek inte behöver “skickas in”. Den är redan där 😊

#0: Fint skrivet och visst känner jag igen detta. . . . .
Bariärer - murar - så hårt fästade att inget riktigt når in.

Det är bättre nu. Men det har varit svårt att lära om - och reflexsen -
i rädslomönstrets larmsystem

Den är så stark…..
Brännt barn skyr elden, sägs det.

#1
Den texten säger så mycket.Tack 😊

#2
Ja, man har byggt upp livet kring denna identitet.
Tack för att ni finns till och kan förklara. Man blir så
insnöad i sig själv, när man inte har någon i närheten
som man kan dela med. ( någon som är intresserad
kring djupa livsfrågor).💚

#3
Ja, invanda tanke mönster som sitter djup förankrat inom.
Tar sin tid att bearbeta. Ibland känns det så…
Tack Stjärnskott.💚

#5: Tack själv Gråeld ❤️

Den här tråden var en bra påminnelse. Lätt att fastna där, att bli "kär i kärleken"… I själva känslan, som döljer tomheten inom.🤍

#4:

Jag är också så glad att du finns här med oss 🤗

Jag förstår att man kan bli lite insnöad av att bara ha sig själv att diskutera med om livets djupa frågar, å andra sidan tänker jag, att många av de helt "vanliga" människorna där ute t.o.m kan ha fler inre erfarenheter än vi ibland kan tro och att många även beter sig mer kärleksfullt än många av de som säger sig gå en andlig väg. Sen kan man också se det som en utmaning här i livet, att integrera med helt "vanliga" människor och att föra över sina insikter till ett helt "normalt" liv eller hur man ska säga det. Hoppas du förstår hur jag menar 😊

#8
Tack för dina kloka råd.😊