Ibland kan vi höra dem tydligare än allt annat.
Rösterna inombords,
de små kommentarerna,
frågorna som aldrig väntar på svar,
tankarna som drar sig fram och tillbaka.

De är så självklara att vi nästan inte märker dem.
Men när vi lägger märke till dem ser vi också något annat.
Hur mycket av verkligheten de faktiskt döljer.

För så länge den inre rösten talar, pågår en aktivitet.
En aktivitet som står i vägen för det som är.

Och ändå handlar det så ofta om röster.
Inte bara om våra egna, utan också om andras.
Speciellt i den nyandliga scenen.

Det ska kanaliseras och förklaras.
Budskap ska förmedlas, ibland i trans, ibland i ljusspråk.
Röster som sägs komma från någon annanstans.
Från andra dimensioner, andra varelser, andra entiteter.
Röster som vill tala genom en kropp,
ta över för en stund.

Så många röster.
Så många budbärare.
Så mycket språk.
Så många sinnen fyllda av tankar och ord.

När saken är den:
att det inte finns någonting som kan förmedlas,
som du inte kan se klarare själv.
Och att den tid som kunde ha gått
till att se verkligheten direkt,
nu går till att lyssna
på någon annans tolkning av den.

Fast det som är sant
alltid är tillgängligt.
Och det som är lånat
alltid är svagare.
Och det som filtreras
genom någon annans psyke
alltid blir färgat.

Och dessutom.
Det som är verkligt
har inget språk.
Det har inget viktigt att säga.
Det kommunicerar inte.
Det är.

Så när någon säger
att universum har något viktigt att säga,
är det alltid en människa som talar.
Eller när någon säger
att det här vill änglarna förmedla,
så är det också
bara en människa som vill säga något.

Inte Gud.
Inte Källan.
Inte Verkligheten.

Bara ännu en röst.

För det som är sant
kan inte sägas.
Det blir klart
först när alla röster tystnat.

De egna.
Och de andras.

Allt det här får mig att tänka på Buddha.
Han kanaliserade inte,
gick inte i trans,
talade inte i tungor.

Han satt.
Observerade.
Slutade klamra sig.

Han beskrev inte verkligheten.
Han definierade den inte.
Han kanaliserade den inte.

Han pekade på det som skymmer.
På upphörandet av det som står i vägen.

För det finns ingen röst, varken yttre eller inre,
som kan föra oss närmare verkligheten.
Det är rösterna som skymmer den.

Och just det gjorde Buddha.
Han pekade på frånvaron av röster.