Den första fasen
Den första fasen
Det finns en fas i många människors liv,
där man anar
att det finns något mer,
att detta inte är allt.
En fas där språket förändras,
där vi börjar tala om frekvenser, dimensioner
och uppvaknande.
Livet känns plötsligt mer meningsfullt,
som om något faller på plats,
som om man är på väg någonstans.
En hunger vaknar,
efter upplevelser,
efter sammanhang,
efter att förstå,
att utveckla förmågor,
att tala med guider.
Och med hungern kommer en känsla av att veta,
att se något andra inte ser,
att ha kommit längre och högre.
Det är här, i den första fasen,
som många tar på sig rollen att vägleda andra.
Men bakom allt detta finns fortfarande ett jag,
ett jag som ännu inte sett igenom illusionen av sig självt.
I den här fasen är det svårt att skilja mellan upplevelser och insikter,
mellan illusioner och klarhet,
mellan drömmar och verklighet.
Och många stannar här,
faktiskt de flesta,
livet ut,
för att denna fas så lätt misstas för den absoluta sanningen,
för upplysningen själv.
Här bildas grupper,
här speglas upplevelser,
här förstärks berättelser.
Rörelsen går uppåt, utåt, framåt,
och så länge den ger identitet, mening, riktning,
finns ingen anledning att stanna upp.
Inte för egot.
Det vill vara andligare än andra,
ljusare än andra,
högre och mer medvetet.
Därför stannar så många här,
för här kan egot klä sig i andliga kläder.
Vändpunkten
För några händer något annat.
Orden mister sin kraft,
sökandet tappar riktning.
Det är här rörelsen vänder,
inte utåt,
inte uppåt,
utan inåt.
Inte som ett nytt steg,
utan som ett fall.
Upplevelserna tystnar,
berättelserna löses upp,
och det jag som ville bli något orkar inte följa med.
Det som en gång kändes upplyftande känns nu vilseledande,
språket om högre frekvenser känns tomt,
löften om gåvor och förmågor blir irrelevanta,
och man blir snarare allergisk mot ambitionen bakom.
Det är att gå från upphetsning till stillhet,
från sökande till trötthet på sökandet,
från ”jag vill uppnå” till ”det finns inget att uppnå.”
Då faller ambitionen,
då faller behovet av att vägleda.
Det som återstår är stillhet,
enkelhet,
ett liv som levs utan berättelse om att vara på väg någonstans.
Och ur den platsen föds inga titlar,
inga löften,
inga kurser,
inga vägledare,
bara ett tyst igenkännande,
att inget saknades från början.
#0
Tack FM.🤗 Det du beskriver i din text, är just det som har hänt mig.
Vändpunkten kom när man upptäckte falskheten i dessa så kallade andliga medium. Sedan dess har jag varit otroligt försiktig, med all sorts andlighet.
Man har lyssnat, sedan kan man prova dom. För att sedan låta orden passera bort från mig.
Det som var kvar, som ett vacum efterlämnat. Som övergått i att det finns ingen sanning eller löften, som sinnet efterlängtar. Det som är kvar, är du själv. och din egen innersta sanning, som man alltid burit på.💚
- Redigerat 2025-12-23 17:56 av Gråeld
#1:
Tack själv 💚
Och ja, precis så. Det är egentligen inget fel på den fasen.
I många traditioner, som zen och advaita, sägs den till och med vara nödvändig, att vi behöver gå igenom den för att kunna se igenom falskhet, projektioner och illusioner.
Problemet är inte fasen i sig, utan när den misstas för den absoluta sanningen.
När man fastnar i formerna, språket och löftena.
Det är också därför den kan vara så svår att lämna.
Den ger mening, riktning och identitet, tills den inte längre gör det.
Och när allt det faller bort, så finns inget nytt att ta vid.
Bara det som alltid varit här.
En stillhet som inte behöver bevisas eller försvaras
Den egna innersta sanningen, som man alltid burit på, så som du själv skrev det 🤗
#0:
Kanske man ikan beteckna den första fasen som "flumfasen". 😄 Man känner inget annat än det som det begränsade förståndet talar om för en och tror att det är allt. Man känner inte till vad som finns bortom förståndet eller ens att det finns någonting bortom förståndet.
Jag måste tänka på vad jag skrev i mitt inlägg "4 fiender på den andliga vägen":
https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1562758/4-fiender-pa-den-andliga-vagen
"Fiende nummer 3 är klarheten, kunskapen eller den skenbara kunskapen. Här handlar det inte om att erfarenheter och empirisk kunskap skulle vara fiender, utan snarare vägran att granska det som man vet, tror sig veta och personliga fördomar. Det kan lätt bli till skygglappar och man ifrågasätter inte den egna åsikten."
Vem som stannar i den fasen (de flesta) har förlorat kampen mot fiende nummer 3.
#0:
Ja, jag var nog i en liknande fas. Började tro på andar, andra världar, att jag och vissa jag kände hade förmågor, osv, mm. Lustigt nog var det just i den perioden som jag sakta gick in i min första, och djupaste psykos. Så, så klart började psykosen ge sig uttryck på detta sätt.
Till slut var jag till och med säker på att alla var emot mig, ute efter mig. Men när jag hamnade på sjukhus, fick mediciner som tog bort allt detta, ja.. Då började jag förstå vilken djup illusion det hade varit. Mitt sinne spelade mig ett stort spratt.
Kanske var min psykos något som gjorde att jag sedan såg allt klarare? Det var en sån skarp kontrast mellan "det där sjuka", och "det här friska" att jag samtidigt släppte allt det där….helt och fullt.
Men något drog i mig fortfarande.. Längtan att "söka mig inåt". Som var helt annat än dessa föreställningar som mina mediciner tog bort.
Kanske var det "vändpunkten".😊
Starta ny diskussion