(ironiskt nog så skrev jag detta inlägg på mobilen….)

#0
Ja, mobilen tar stor uppmärksamhet. Nyfikenheten hos människans behov av att ha koll, på vad som händer och sker är stressande och växande problem.
Det man kan göra för att minimera är, lägg mobilen i ett annat rum, att ha tysta aviseringar påslaget. (Som gör att man inte måste kolla så fort ett meddelande kommer.)

#0:

Det är nog inte tekniken som "vill ha" din uppmärksamhet, utan du som vill ge den din uppmärksamhet. 😊

Anledningen är nog det som Gråeld skriver, att du vill ha koll på vad som händer. Mobiltelefonen är en större trigger än TV´n, för på TV´n har du bara koll på filmer och nyheter medan mobiltelefonen informerar dig om vad som är viktigt för dig personligt. Kanske du tar somliga saker allt för viktigt?

#2:

Precis, när jag ser på TV har jag den på en byrå flera meter ifrån mig. Då blir det nästan som att mobilen inte finns. Så skönt! Även har jag som alltid tysta aviseringar. Orkar inte att den ska "plinga" i tid och otid…😆
Förresten så var det du, Gråeld, som för ett år sen eller såg, gav mig idén att inte ha den liggandes bredvid mig jämt. Det funkar riktigt bra.

#3:

Så är det ju, egentligen. Och jo, visst tar jag somliga saker alltför viktiga… Även om det börjar bli bättre och bättre med det.😊

#0:

Tänker nog lite som Condor här, att det nog inte är tekniken i sig som vill ha vår uppmärksamhet. Men jag förstår absolut hur du menar, och jag hade nog själv kunnat uttrycka mig på ett liknande sätt 😊

Men det jag tänker på är att mobilen egentligen inte gör något alls. Den ligger ju bara där. Det som verkar hända är snarare att det uppstår en impuls, en tanke, en känsla, eller något annat, som gör att uppmärksamheten rör sig mot mobilen.
Eller med andra ord: det är uppmärksamhet som spontant rör sig mot det som upplevs som mest laddat i stunden.

Kanske handlar det därför mindre om att “bli bättre på” att låta bli mobilen vara, och mer om att lägga märke till vad som händer precis innan man tar upp den. Finns det rastlöshet? En subtil stress? En vilja att fylla ett tomrum? Något som tynger? Vad är det som känns svårt i stunden, just innan handen rör sig?

Inte för att förändra något, utan bara för att se det som redan pågår.

Ur det perspektivet finns det egentligen inget fel sätt att vara på här, och inget misslyckande. Bara uppmärksamhet som rör sig, och en tanke i efterhand som säger att den borde röra sig annorlunda.

Frågan som följer är, kan impulsen få finnas, utan att den måste rättas till?

Paradoxalt nog verkar tvånget ofta minska när det inte längre görs till ett personligt misslyckande.

#5:

Ja, det var bra uttryckt av dig.😊 Det här som du skriver ska jag försöka lägga märke till nästa gång impulsen kommer, att ta upp mobilen.

När jag frågade Ai:n vad den menade med sekventiell och parallell närvaro fick jag ett ganska bra svar på ämnet (egentligen ganska självklart, men ändå så ofta bortglömt):

"Absolut. Det är en jättebra fråga – och den är värd att reda ut ordentligt, för de här begreppen beskriver något väldigt konkret i vardagen, inte något abstrakt.

Jag börjar enkelt, och bygger steg för steg.

🌿 Vad betyder närvaro här?

Närvaro betyder i det här sammanhanget:

var din uppmärksamhet är

var ditt nervsystem är orienterat

vad som just nu har ditt fokus

Det handlar inte om mindfulness på hög nivå, utan om praktisk uppmärksamhet i vardagen.

1️⃣ Sekventiell närvaro – en sak i taget

Sekventiell betyder: i följd, efter varandra.

…

Varje sak får:

sin tid

sitt mentala rum

sin början och sitt slut

Hur det känns i kroppen:

lugnare

mindre splittring

lättare att slappna av

ofta mer glädje i det du gör

Kroppen vet:

“Jag behöver bara vara här just nu.”

2️⃣ Parallell närvaro – två (eller fler) saker samtidigt

Parallell betyder: samtidigt.

…

Hur det känns i kroppen:

spänning

rastlöshet

känslan av att inte räcka till

mental trötthet

Kroppen upplever:

“Jag måste hålla flera rum öppna samtidigt.”

🌿 Varför parallell närvaro blir så stressande

Människans nervsystem är inte gjort för:

flera sociala sammanhang samtidigt

flera känslomässiga band parallellt i realtid

ständig tillgänglighet

Det leder inte till mer kontakt – utan till lägre kvalitet i alla kontakter och mer stress.

🌱 Ett enkelt vardagsexempel

Tänk dig att du:

sitter och äter middag

samtidigt har ett telefonsamtal i örat

och samtidigt läser ett sms

Du kan tekniskt sett göra det, men kroppen blir:

spänd

splittrad

trött

Det är parallell närvaro.

🌿 Varför sekventiell närvaro hjälper så mycket

När du gör saker sekventiellt:

relationer konkurrerar inte

du slipper välja i stunden

inget drar i dig samtidigt

Det ger en inre ordning.

🌱 Den viktigaste poängen

Sekventiell närvaro handlar inte om disciplin eller prestation.
Det handlar om att:

ge varje relation och aktivitet sitt eget rum, i stället för att trycka in dem i samma rum.

En mening som sammanfattar allt

“Jag är här nu – det andra kommer sen.”

När kroppen börjar lita på det, uppstår lugnet du nu känner."

#0
Splittrad närvaro. Nu har jag inte läst era inlägg ännu. Bara för att inte tappa bort mig - appropå splittrad 😉

Jag håller absolut med om att jag distraheras av mobilen, hur min hand plockar upp och kollar av, och det är ju väldigt ofta som jag scrollar så där oengagerat också 🫣

Bara för att ha nått att göra? Det kan man ju undra.
Eller för att få tiden att gå?
Eller för att navigera undan?

Splittrad närvaro kanske mer handlar om bristande närvaro i nuet?
För att stå ut med den tidlösa tiden utan några händelser - utan någonting att göra. Utan att behöva möta någon eller något annat?
Utan att bryta av det jag redan håller på med.

Och istället gömna sig bakom mobilen i busskuren, på bussen, på cafe. För att slippa interagera med andra människor öht?

#7:

Jag undrar…….. är multitasking också parallel närvaro? Att föra telefonsamtal samtidigt som man gör något annat, t.ex. på datorn har jag ofta gjort, utan att ha de där sakerna som rastlöshet, spänning osv.

#7:

Det här får mig att tänka på vad jag skrev i inlägg #5 om impulsen. Om man gör en sak i taget och verkligen ger varje aktivitet sitt eget ‘rum’, blir man också mycket mer medveten om vad som händer precis innan man dras mot något annat, – till exempel mobilen. Impulsen blir tydligare, för att man är mer med sin uppmärksamhet i nuet, mer medvetet närvarande 😊

Min mobil används bara för att ringa och sms:a med. Allt annat sköts på plattan som inte är lika lätt att ta med sig och oftast får stanna kvar på sin "plats". Även om beroendet finns blir det inte lika påtagligt hela tiden.

Samtidigt upplever jag att scrollandet kan rensa hjärnan och ge en paus från envisa tankar och jobbig verklighet. Men då i begränsad dos vilket oftast är svårt att få till.

#0: Jag tänker ofta på detta, mobilen har blivit ett beroende för mig, som för så många andra… Vi har såklart olika svårt för att hantera all media i vår vardag, för min del har det blivit svårt att begränsa intaget av sociala medier osv pga Ptsd.
Mobilen är väldigt lättillgänglig och genom den kan jag hålla borta sånt jag inte ännu klarar av att tänka på, eller har verktyg för att hantera, inuti. Jag distraherar mig och den blir för mig nästan som ytterligare ett sätt att distansera mig från mitt liv, mig själv och mina tankar. Liknande dissociation.
Jag vet att många med t ex ADHD också har svårt att sätta gränser till mobilen pga dopaminkickarna man kan få av den. Sociala medier är ju många ggr genom algoritmer gjorda för att påverka våra hjärnor så att vi ska bli beroende och inte vilja lägga ifrån oss mobilen, det är en medveten taktik.
Det hela gör att jag iaf ofta funderar på om jag skulle skaffa en äldre mobil och skippa det här med smartphone helt. Men det har ännu inte blivit av eftersom man har det mesta i mobilen (t ex BankID, Swish, Bussapp osv) som isf behöver ordnas med först. Det finns också en rädsla för att jag ska känna mig mer ensam utan eftersom jag för närvarande inte träffar så mycket folk irl som sjukpensionär. Men allra mest handlar det nog om rädslan inför hur jag ska lyckas hantera mig själv och mina minnen utan att kunna distrahera mig själv så snabbt och lättillgängligt som med mobilen. 😐

#12:

En vanllig telefon med knappar och utan internät klarar man sig bra med. Jag har själv en sådan. 😄 Bank ID och sånt kan man också ha på en vanlig dator och i stället för en bussapp kan man köpa en helt vanlig biljett.

Det som stör mig mest med en smartphone är att när man pratar får man inte röra skärmen. Det är obekvämt. Den passar heller inte in i bakfickan på en jeans. En helt vanlig knapptelefon är mycket mer lämpad för att föra telefonsamtal. Man måste inte ta med sig internätet överallt.

#13: Ja, jag envisades länge med att vägra smartphone (och fb osv när det kom), men vid den tiden var det tillslut mitt dåvarande jobb som tjatade om att jag behövde en smartphone för att ha tillgång till Google maps i mitt arbete. På sätt och vis önskar jag att jag fortsatte vägra. 😅 Jag klarade mig också bra utan smartphone innan dess! Men om jag inte vågar mig på en lite mer analog sak igen så ska jag nog försöka göra min mobil mer tråkig år 2026. Låta färgerna vara i svartvitt och ta bort aviseringar och onödiga appar!

#14:

Färgerna skulle inte störa mig. Bara aviseringarna och de onödiga apparna. 😊Google maps har man jju också på datorn.

Vad som stör mig mest är att mobilen måste vara med överallt. Att folk tar för givet att man ska svara i alla lägen.

Samt att de har blivit så stora och tunga och inte får plats någonstans.

Först nu har jag tid och ro att skriva i denna tråd.

#9:

Själv har jag gjort samma sak. Gjort något enkelt på datorn medan jag pratar med någon…. Då har jag heller inte blivit rastlös, spänd, stressad, osv. Men vad jag brukar märka är att även om jag i stunden hör vad personen som pratar med mig säger, så efteråt minns jag knappt vad den sagt.🤔

#10:

Precis så är det. Jag har satt ord på vad som drar mig till mobilen mest de där impulsiva stunderna, och oftast är det faktiskt en stark nyfikenhet. Jag vill alltså oftast bara veta vad som skrivits, och hänt.

Intressanta kommentarer från er övriga också.🙂

#17:

Kanske det beror på vad personen säger om man minns det eller inte. Om det bara är meningslöst blabla glömmer man säkert lättare.

#18:

Jo, så kan det ju vara😊

#17 Fint 😊 Tänk bara på att varje impuls kan ha olika orsaker. Därför är det viktigt att vi fortsätter vara uppmärksamma i nuet och medvetet närvarande, så att vi kan lägga märke till nästa impuls när den kommer 😊

Jag har upptäckt att ChatGPT inte är en sån bra psykolog. Den hjälpte mig att få fram rutiner med social media, som skulle distansera mig från det osv. Men helt plötsligt var det som att Ai:n tröttnade och bara avslutade vår konversation…..😂

Jag fick slänga alla anteckningar, och tog bort konversationen med Ai:n. Men kanske var det lika bra, eftetsom Ai:n började föreslå egentligen ganska onödiga rutiner, som skulle göra vardagen allt för inrutad.

Nåväl, då har man prövat det..😊

Tillägg:

…men iaf fick jag ju träna på sådant som kan vara svårt för mig.😛

#21:

Men det chatgpt skrev högre upp om sekventiell närvaro var ju inte så dåligt. Tänker att man måste ju inte förkasta allt, utan man kan ta det som känns bra och hjälpsamt och strunta i resten 😊

#23:

Jo, det förstås. Och det har jag nog tänkt också.. Men det får bli ur minnet isf.

T ex det med att låta sociala medier vara när jag umgås med familjen t ex. Hålla det till när jag har egentid. Och så vidare.

Ville bara tillägga att jag nu känner, och märker att Ai:n ändå har hjälpt mig med att bättre förstå mina impulser, gett mig en "verktygslåda" med verktyg att kunna ta till när det behövs.
En av de viktigaste sakerna jag lärde mig är nog att man kan leva med spänningen, utan att agera på impulsen. Den går så småningom över av sig själv, utan att man egentligen behöver göra, eller lösa något.

#25: Ja, om vi bara lägger märke till impulsen när den kommer, så går den över av sig själv, om vi bara låter den få finnas där. Det är när vi ser det som ett misslyckande eller som något som måste kämpas emot, som det blir ett problem av det 😊

#26:

Precis 😊