Bara vi
Tänk om varje människa, varje dag,
såg på andra och tänkte: vi.
Inte de där borta.
Inte de som inte fattar.
Inte de som är annorlunda.
Bara vi.
Separationen är början på varje krig.
Inte bara de stora, mellan länder och folk,
utan också de små, tysta krigen inom oss.
Så länge vi delar upp människor i vi och dom,
i vakna och sovande,
i de som är redo och de som ännu inte är det,
är vi fortfarande kvar i det medvetande
vi tror att vi har lämnat.
Det är lätt att tala om uppvaknande, om ljus och kärlek.
Men så länge vi använder dessa ord
för att skapa skillnad mellan människor,
har vi ännu inte förstått vad enhet betyder.
Kärlek mäter inte.
Den pekar inte ut.
Den väntar tålmodigt.
Den ser igenom illusionen av separation
och viskar: Vi är ett.
Då skulle inga krig finnas.
För krig kräver ett dom,
ett ansikte vi inte längre känner igen som vårt eget.
Men när vi säger vi,
blir varje sår vårt sår.
Varje förlust vår förlust.
Varje människa en del av oss,
varje barn vårt barn.
Verklig andlighet handlar inte om att separera sig från andra,
utan om att stiga in i närvaro med dem.
Jag längtar efter ett språk som inte bygger murar, utan broar.
En medvetenhet som inte kategoriserar, utan bara älskar.
För när vi släpper behovet av att dela in människor
i vakna och sovande,
i högfrekventa och lågfrekventa,
då börjar vi ana vad sann enhet är.
Då kan vi erfara den på riktigt.
Verklig medvetenhet är inte att stiga uppåt.
Det är att sjunka inåt
in i hjärtat
in i samhörigheten.
Där finns inget vi och dom.
Bara vi.
💖
#0:
Det var huvudet på spiken.
Och sen är det ju klart att dom som delar upp människorna i högfrekventa och lågfrekventa, vakna och sovande osv. ser sig själva som de högfrekventa och vakna. Men det är just detta beteende som skapar separation och är ett uttryck för deras uppblåsta ego.
Ett stort ego gör människor sårbara och det ser man på deras sätt att hantera kritik på gojan som dom sprider ut. I stället för att bemöta andras argument känner dom sig personligt attackerade, sårade och dom som kritiserar ser dom som dom som är "lågfrekventa, som drar ner deras frekvens" och som man därför helst ska undvika att ha kontakt med.
Men egentligen är det deras uppblåsta ego som drar ner deras frekvens, som gör dom blinda och sovande och som hindrar dom från att reflektera över sig själva och gör dom omedvetna över sig själva och andra.
#0: Väldigt fint och sant skrivet Fatamorgana. Jag känner en innerlig längtan efter just detta när jag läser texten. Och samtidigt så slås jag av hur mitt eget ego, mitt mänskliga jag faktiskt rasar inom mig.
När det kommer till mänskliga rättigheter och de orättvisa levnads normer folk har att rätta sig efter……och hur jag separerar idioter från skaran av människor som trampar runt på vår jord - upplyst eller inte -.
Att fullt ut älska människor och inte döma dem för sina handlingar. Det är mig övermäktigt…….
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#3:
Tack 😊 Jag förstår precis vad du menar, och jag känner likadant ibland. Ilskan och frustrationen över orättvisor kan verkligen rasa inom mig också. Samtidigt försöker jag se hela mänskligheten som ett enda ‘vi’. Det betyder inte att jag accepterar eller försvarar människors handlingar, men jag försöker se det gudomliga i människan bakom handlingarna. På det sättet kan jag känna en kärlek som inte står i konflikt med min naturliga ilska över orättvisor.
Ja, kanske ilskan osv är på ytan, och Kärleken på djupet? Äkta kärlek kanske inte ens är en övergående känsla. Utan mer att erfara, och erkänna att vi alla egentligen, på djupet, är Ett.
Starta ny diskussion