#0:

Hej och välkommen till sajten. Inte för att du är ny här, men sen Fata Morgana och jag tog över sajten är det en sorts ny sajt och sen dess har du inte skrivit här.

Upplösningen av egot eller egodöden är någonting som ofta missuppfattas. Egot är inget substansiellt, utan en process i huvudet som förståndet skapar för att orientera sig i den fysiska världen, dvs. i illusionen som vi alla lever i. Det är en falsk identifikation. Förståndet skapar egot på nytt varje bråkdels sekund. Det är en process som kan upphöra för en kort tid om förståndet blir tyst och då kan din sanna natur (gud) träda fram och man erfar att man inte är separerad från gud, utan att man till sin sanna natur, utanför illusionen, är gud.

Jag vet inte vad du har för en föreställning av den högre makten som du kallar gud. Men din och alla människors sanna natur är gud som uttrycker sig i var och en av oss. Det är ingenting utanför dig själv som du kan kämpa mot eller som fixar livet åt dig som du gärna vill ha det.

Andevärldar och guider därifrån är bara förståndets sätt att tolka saker som det inte förstår. Något sådant existerar inte. Men det existerar någonting som kallas akasha, ett fält av medvetande och där finns alla informationer om hela existensen från början till slut och akasha intelligensen kommunicerar alltid med oss, även om vi inte är medvetna om det. Vi har all visdom och all kunskap inom oss, eftersom vi är en del av akasha.

Många kända upplysta har erfarit sitt andliga uppvaknande efter att de "gav upp". Exempel Tolle eller Osho. Det är en sorts inre kapitulation, där egot slutar att kämpa och sträva. Om alltså någon säger att man ska ge upp för att "det ska hända" och man följer rådet, ger man inte upp på riktigt. Man har ju fortfarande målet "att det ska hända" framför ögonen. Det är fortfarande ett "görande" av förståndet. Men den äkta inre kapitulationen är ett "icke görande".

För mig "hände det" för nästan 30 år sedan och det som fick mig att ge upp vill jag inte gå igenom en gång till. Men det finns ett ordspråk som heter att man måste gå igenom sitt eget helvete för att komma till sin egen himmel. Lycksaligheten som inte är beroende av yttre omständigheter, som man erfar efter ett andligt uppvaknande är mest inget permanent. Bara ett fåtal människor, t.ex. Buddha eller Jesus har "förblivit" där.

Med andra ord, även om "det händer" betyder det inte att man är lycklig för resten av livet och att man inte behöver att kämpa längre i livet. Det finns ett zen ordspråk som heter "före upplysningen, hugga ved och bära vatten, efter upplysningen, hugga ved och bära vatten". Ingenting ändrar sig i det yttre livet. Bara i det inre ändrar sig saker och det är en process som aldrig tar slut. Det är det som kallas andlig utveckling.

Vad som gäller dig, så har jag förstås ingen aning om vad som gjorde dig olycklig och varför du fortfarande är det, liksom varför du väntar på slutet. Men när det hände mig, väntade jag inte på slutet., Jag väntade inte på någonting. Jag hade inget mål och inget slut framför ögonen, men heller ingen fortsättning. Jag var helt tom och det var det som var orsaken till att "det hände" för mig. För mig fanns det ingenting att sträva efter, ingenting att planera. Jag "bara varade" i nuet.

Men som sagt, stannade jag inte där "för evigt" utan det varade ett par månader. Sen fortsätter llivet som förr, fast med en annan sorts medvetenhet. Jag upplever fortfarande både lycka och sorg och det finns saker som kan göra mig ilsken. Det enda som ändrar sig är att man inte tar sig själv för så viktig och allvarlig längre att man håller fast vid dessa känslor. Men kan lättare släppa taget och återvända till sin inre stillhet.

Intressanta inlägg. Och så bra förklarat av dig, Condor.😊

Jag tänker också så, att egot inte är något som kan/behöver lösas upp. Det jag själv har upplevt är som att en stark spänning i mitt huvud och mitt sinne, (hur fysisk denna inre spänning var, eller om det mestadels var en mental spänning vet jag inte), men när spänningen släppte uppstod ett inre tomrum av frid.
Där det tidigare i centrumet av mitt sinne, befann sig en aldrig sinande (som det verkade) tankeström, "den inre rösten" som aldrig håller tyst, befinner sig nu detta tomrum av medvetande/tystnad, med några mer eller mindre få tankar i periferin. Detta är vad jag skulle säga det kvarvarande efter en samadhi-erfarenhet (att erfara gud/sig Själv/sin sanna natur)… Den inre friden, som "trancenderar"/går bortom allt förstånd.

Den starka lycksaligheten vid en samadhi-erfarenhet är som Condor skriver i regel aldrig kvarvarande "för alltid"… Det skulle jag säga är "en produkt" av alla spänningar som släpper under erfarandet, både fysiska, och mentala.

Det är i alla fall en evig resa, att upptäcka "sig själv". Att bli mer och mer medveten, om sitt eget inre ljus, och även mörker. Skillnaden hos en upplyst skulle jag säga är att denna resa inte längre är plågsam, så att man på riktigt lider….livet blir mer som en dans, och både dansaren och dansen är Du.😊

#2:

Tack! 🙂 Ja, så är det och sen får man ju inte glömma att man behöver ett ego för att överleva. Det handlar egentligen om att identifikationen med egot ska upphöra och det sker vid en samadhi. Även om man inte "är där" längre, så vet man att det är en falsk identifikation.

#3:

Precis! Det är vad Tolle verkar mena med "ego", om man är helt identifierad med sin sinnesaktivitet (han använder ju ordet ego lite annorlunda, men jag tror egentligen att de två sätten att säga det på menar samma sak). Och ja, här i livet behöver vi ju ett "ego", som går och handlar mat för dagen, som tvättar sig, som borstar sina tänder… och allt annat man måste göra här i livet.🙂

#0: Den långsamma och plågsamma vandringen mot ego-döden.
Den var både svår, tung och oerhört påfrestande….

I min tanke då, för längesen drog jag liknelsen med Jesus utan att för den skull vara religöst kristen…

Alla har vi våra kors att bära det tror jag ff på. Tills vi hittar annat.

Och jag begrep inte för mitt liv Hur jag skulle göra för att släppa taget om Egot. För varje gång jag försökte - så handlade det om att jag - resonerade med logiken - Logiken brottades med känslorna - som skapade - oro - ångest - rädsla - som ledde till känslomässig kaos??

En ständigt närvarande trötthet som nära på lamslog mig. Känslan av utanförskap var påtaglig.
Det var en ensam väg att vandra på…..
Där när jag tillät mina tankar irra runt i en innre värld skapt av migsjälv genom antaganden om andra som var precis lika ensamma och trasiga..

Det var innan jag klev ut ur tanken på att vara som alla andra……

Ego döden för mig var ett begrepp som jag använde mig av för att kunna uttrycka något som jag inte hade ord för……

I själva verket handlade det om för mig en vilja att förstå och ha kontroll och önska ha det som jag ansåg mig sakna -

Motståndet mot Livet -så som det såg ut och så som det var.
Mitt Liv.

Tack för era intressanta svar. ☺️
Inser nu att den andliga utvecklingen är unik hos alla individer. Jag har förstått att jag upplever utvecklingen som New Age beskriver den.
Kanaliseringen av min guide/ledare/ängel/ljusvarelse eller vad det nu må vara, har hjälpt mig förstå mycket av livets utveckling här på jorden. Som jag skrev i mitt inlägg så sa han "När du ger upp-sker det".
Skeendet som han pratade om är troligen att jag äntligen finner harmoni i mitt liv.
Egot behövs men dess dominans upplöses. Som han förklarade för mig att: egot står nu framför själen, det sanna jaget, egot behöver brytas ned för att släppa taget om sin ledarposition och därefter ställas bakom själen. Det är själva nedbrytningen som gör ont och bildar känslan av kamp. (Nedbrytningen av självet sker långt efter den stora reningsprocessen av själen). Kampen man upplever behöver slutligen släppas för att ett uppgivande ska ske och det sanna självet kan ta plats.
När egots makt är upplöst upplever man en enhet med allt i universum, lever i glädje och acceptans, känner sig fullt tillräcklig och vill nu tjäna mänskligheten.
Eftersom det blir en sådan stor förändring mellan "före och efter" så behövs en tid för integration av det nya jaget i verkligheten. Den andliga utvecklingen tar inte slut utan fortsätter resten av livet.
Min guide sa att mitt ego skulle dö (som han kallade det) och jag har inte känt mig ett dugg intresserad av det. För han berättade även om allt lidande som skulle ske dessförinnan. Därav har jag alltid gjort stort motstånd och både kallat Gud vid öknamn, pekat finger åt honom och bränt både konfirmationsbibel, änglar och kors i min eldningstunna, i ren protest mot hans plan för mitt liv.
Jag ville ju inte lida i 20 år till när jag redan lidit i 35 år?!?!?
(Det tar cirka 20 år att upplösa egot).

"Fri vilja"? Föds vi verkligen med en fri vilja när livet redan är en uträknad plan den dag vi föds? Visst, vi har fri vilja att välja väg i ett vägskäl, men är det FEL väg så vandrar vi i cirklar tills vi väljer den motsatta, den Gud vill att du vandrar.
(I stället för jag och Gud kan man byta ut orden till egot och själen).

Nu vet jag att Universum ville ge mig det bästa i livet den dagen jag grät och bad om att någon gång få bli lycklig och må bra. Jag får det så småningom, när jag är mogen att släppa taget om mitt skapade jag.

I går hade jag ytterligare en av många känsloprocesser som skapar stora motstånd i bröstkorgen. Det är många motstånd som ska förgöras under vägens gång.
Jag accepterade lidandet fullt ut och släppte allt mitt motstånd mot det.
Jag accepterade att lidandet är en naturlig del av vår jord.
Där det finns kärlek finns också lidande
Yin och Yang, allt ska vara i perfekt balans.
♥️♥️♥️

#6:

Egentligen är du redan där. Du är varat som observerar allt som sker. Allt som kommer och går, är inte du.🙂

#6:

När du skriver om att erfara enheten, måste du tänka på att det varken finns guider, ledare, änglar eller ljusvarelser och heller inga individuella själar i enheten, för i så fall vore det ingen enhet. Det är bara sinnet och förståndet som tolkar saker utifrtån separationen/illusionen. Det finns heller inget "sannt jag" i enheten för ett "jag" förutsätter ett "du" och då är vi tillbaka i separationen/illusionen.

Sinnet och förståndet är ingen neutral "mottagare", utan en tolkare. Du verkar att tro på det som sprids inom new age och tolkar världen utifrån det som du tror på. Eftersom egot bara är en process i huvudet och inget substansiellt, finns det inget som kian brytas ner. Förtståndet skapar illusionen av att vara separerad och förnyar processen varje bråkdels sekund.

Problemet är att du har ett mål framför ögonen och att du tror på saker som individuella själar, guider, ljusvarelser och förväntar dig att dessa tar dig till ett tillstånd där du är lycklig resten av livet, som du föreställer dig som att leva i enheten. Om förväntningarna inte inträffar, ger du gud, som du föreställer dig som en separerad entitet, ökennamn.

Tänk på att i enheten finns det ingen separation. Det finns inget "du och jag", det finns inget lycklig och olycklig, Vem skulle vara lycklig eller olycklig om det varken finns ett du eller jag och heller inget lycklig eller olycklig?

Du föreställer dig dock ett enhetstillstånd där det finns ett du och jag och där man kan vara lycklig eller olycklig. Det är så som det begränsade förståndet och sinnet fungerar och det kan inte tänka på ett annat sätt. Men det är inte enheten. Det är en falsk och ologisk föreställning av enheten som förståndet gör sig.

Att erfara enheten betyder att det i detta ögonblick inte finns inget du eller jag och det existerar heller inga tankar och inga tillstånd. Inga tillstånd där lycka och olycka existerar. Det finns heller inget "jag" som kan erfara sådana saker.
Men det är inget som varar längre tid, för du skulle inte kunna existera utan att tänka. I stället erfar du att du själv är gud, som uttrycker sig i dig och alla andra människor och varelser, i allt lliv. Du erfar att det är samma "själ" (gud) i alla människor och att det är din sanna natur (inte ett sannt jag). Det är INTE jaget som erfar enheten.

Problemet är föreställningarna som du gör dig, som handlar om induviduella själar, guider, ljusvarelser osv. Sådana föreställningar, som kommer från religioner och esoteriska läror, är det som hindrar människor från att erfara sin sanna natur, enheten. Alla kända upplysta säger att man måste göra sig av med dessa föreställningar för att erfara enheten. Det är föreställningar som förståndet gör sig för saker som ligger utanför förståndets förmågor. Även Jesus sa att man måste bli som en tom bägare, precis som zen-mästare säger att man inte kan hälla någonting i ett glas som är fullt.

Ditt glas är fullt med föreställningar som du tror på och det är hindret på din andliga väg. Du kan göra som de upplysta säger, att tömma din bägare eller du kan fylla på sinnet med allt möjligt skräp som du tror på. Det är din fria vilja att göra antingen det ena eller andra. På så vis har vi en fri vilja. Fri är du först när du slutar att tro på det som du tror på. Den andliga vägen handlar om att erfara och att komma till insikter pga dessa erfarenheter.

För att verkligen ha fri vilja måste du vara medveten. Att tro på religioner eller new age är ingen medvetenhet, utan dimman framför medvetenheten. Äkta fri vilja uppstår först när du är fullt närvarande och medveten om dina val. Osho sa "Det är din frihet att bli en Buddha eller att inte bli en Buddha."

#6:

Jag tror att ett av våra största problem som människor är att vi tar alla dessa begrepp som ego, själ, lidande, utveckling, på så stort allvar. Vi identifierar oss med dem, kämpar med dem, analyserar och försöker förändra något som i grunden bara är en illusion.

Egot är inte verkligt. Lidandet är inte verkligt. Den som tror sig lida, som tror sig behöva kämpa eller utvecklas, det är egot. Och ändå fastnar vi där. Vi försöker lösa, bearbeta och förbättra, och genom det håller vi lidandet i gång, år efter år, upprätthåller egots process.

Men allt detta kan släppas på en bråkdels sekund. Egot är bara en illusion, och illusioner kan man se igenom på en bråkdels sekund. Inte genom att göra något, inte genom att analysera eller förändra, utan genom att bara låta allt vara som det är. Att bara se. Utan namn, utan former, utan betydelser.

#9:

Gällande lidandet vill jag tillägga vad de flesta av oss känner till, dvs. vad Buddha sa om det.

Han jämförde det med 2 pilar som man blir träffad av. Den första pilen symboliserar livets naturliga smärta, som t.ex. sjukdom, förlust, åldrande, separation och misslyckanden. Dessa är ofrånkomliga delar av att vara människa. Vi kan inte undvika att bli träffade av denna pil.

Den andra pilen är självförvållat lidande. Det är vår mentala reaktion på den första: oro, ilska, skuld, skam, ältande, motstånd. Buddha menade att vi ofta skjuter oss själva med en andra pil genom att förstärka smärtan med våra tankar. Exempel: Om du blir sjuk (första pilen), och sedan tänker "Varför händer detta mig? Jag borde ha gjort något annorlunda" (andra pilen), då har du lagt till lidande ovanpå smärtan.

Budskapet:

Smärta är oundviklig, men lidande är valbart.

Genom medveten närvaro (mindfulness) och acceptans kan vi undvika att skjuta den andra pilen.

Det är en central princip i buddhismen, att observera smärtan utan att identifiera sig med den eller förstärka den.

Det fanns nån gång en upplyst, jag minns inte vem det var, som skrek av smärta när han hade cancer. Han sa "jag har smärtor, men jag lider inte".

Smärta är inte samma som lidande.

#10
Detta har man läst om tidigare - utan att förstå innebörden.
Idag var det så klart för mig.
Livet är väl så.

#11:

Vad fint att du såg klart av att läsa min text. 🙂 Mitt ego glädjer sig. 😄

#12
🙂

Så alla religioner utom buddhismen tror fel enligt dig Condor?
Ska man inte söka sanningen inom sig själv?
Du säger att jag valt att tro på New age och deras religion men du själv citerar Buddha och tror på hans ord?

Jag sökte faktiskt inom mig själv först innan jag förstod att det jag upplevde stämde mycket överens med New ages ord om andlig utveckling.

Jag gick ut i skogen i början av mitt sökande efter något större och lyssnade inåt då jag plötsligt hörde en stilla svag röst som sa "Vem är du?"
"Jag är en tjej som är si och så gammal och…"
"Nej, djupare!" svarade han då.
Efter det mötet återkom rösten oftare till mig och började förklara saker om själen och egot som jag inte hade en aning om tidigare.

Alla behöver vi söka vår egen sanning.
Min bror som är katolik vägrar respektera min tro. Jag respekterar däremot hans tro för det är hans sanning. Den sökte han dock inte själv för hans mor satte honom i katolska bibelgrupper som ung.
Jag kanske blir katolik i mitt nästa liv så vem ger mig rätten att döma vad som är rätt och fel?

Du säger att det inte finns några änglar, guider eller ljusvarelser. Är ditt glas tomt eller fullt vid det påståendet?
Den som redan vet allt kan heller inte lära sig något nytt. Han som säger, jag vet faktiskt inte, han kan däremot anamma en ny kunskap.

Jag känner efter i mitt hjärta vad som är sant och inte sant när jag får ta del av ny kunskap.

Stillhet och enhet med allt som är omkring upplever jag också.
Jag tror bara att det finns mer att upptäcka.

Jag trodde det var samma information på denna sida som för många år sedan när jag först sökte mig hit. Då fanns det många artiklar att läsa om de olika stegen i den andliga utvecklingen och en bredare syn gällande nyandlighet. ☺️

Jag tackar ödmjukast för era svar och förstår att ännu finns mycket kvar att lära. ♥️

#14:

Eftersom det är jag som är Sajtvärd har jag valt att ändra inriktningen lite och fokusera på det som för mig är andligt. Det handlar inte om att samla på sig mer kunskap, läsa om olika utvecklingssteg eller tro på änglar och guider, så som de beskrivs i olika läror och religioner.

Många av de ord och begrepp vi använder när vi talar om andlighet kommer ju ursprungligen från olika religioner och trosuppfattningar. Som jag ser det handlar den verkliga andligheten snarare om att befria sig från alla dessa föreställningar, att göra sig “oprogrammerad”, om man så vill. När allt det lagrade och inlärda lämnar en, kan något helt levande och sant träda fram av sig själv.

Andlighet är, som jag ser det, något vi är, inte något vi ska bli. Det handlar mer om att upptäcka den stillhet och närvaro som redan finns där, under alla föreställningar om vad andlighet “borde” vara.

Det gudomliga – eller källan, medvetandet, gud, vad vi än vill kalla det – är i grunden oförklarligt och utan form. Varje gång vi försöker sätta ord eller bilder på det, gör vi det till något begränsat. Vi ser då bara vår egen föreställning, inte det som ligger bortom.

När Condor säger att det inte finns några änglar, guider eller ljusvarelser, så säger han egentligen inte vad som finns, utan bara vad som inte finns. Det är att tömma glaset, att låta det bli tomt på alla bilder, namn och föreställningar. Först när glaset är tomt kan vi låta tomheten själv visa oss hur det verkligen är.

För varje gång vi ger det gudomliga en bestämd form eller egenskap riskerar vi att förväxla bilden med själva verkligheten. Det gudomliga kan inte beskrivas, bara erfaras. Ju fler artiklar, ju fler förklaringsmodeller och utvecklingssteg som beskrivs, desto fullare blir glaset.

Till sist vill jag bara säga att mitt syfte med sajten, och med de texter vi skriver här, egentligen inte är att fylla glaset, utan att göra det tommare. Att peka på det som finns bortom alla föreställningar och ord. Att lätta bördan från våra axlar, den där känslan av att vi måste veta något eller förstå något för att erfara gud / källan / enheten.

#14:

Som jag skrev, är förståndet ingen neutral mottagare, utan en tolkare och du ger bra exempel för det.

Att jag citerade vad Buddha sa om lidandet tolkar du som att jag skulle ha skrivit att alla religioner utom buddhism har fel. Men Buddha var ingen buddhist och förmedlade ingen tro, utan han förmedlade meditation och självobservation och det är just vägen till att söka i sig själv. Det finns heller ingen gud eller annat som buddhister tror på. Men det finns olika sorters buddhism, eftersom olika grenar tolkar Buddha på olika sätt.

Man behöver heller inte tro på det som jag citerade av Buddha, precis som du heller inte måste tro på smaken av ett äpple. Du behöver bara bita i det. Om du observerar dig själv kan du tydligt känna igen hur man skjuter iväg den andra pilen på sig själv, som reaktion på smärtor.

Rösterna som du hör vill jag inte tolka. Det finns för många tolkningsmöjligheter. Men mina tankar är, att om du inte ens kan läsa de par rader som jag skrev till dig utan att tolka in saker som jag inte har skrivit, hur vill du då tolka dina röster som du hör rätt? Kan dessa inte komma ur ditt eget undermedvetna t.ex.?

Att inte tro på änglar, guider och ljusvarelser gör inte glaset fullt, utan tvärtom. Det är tron som gör glaset fullt, inte att inte tro. Du tömmer ditt glas om du slutar att tro och det är just det som alla upplysta rekommenderar genom alla tider, Buddha för 2500 år, Jesus för 2000 år och dagens upplysta som t.ex. Osho, Tolle, Mooji, Adyashanti, Krishnamurti, Allan Watts, Gangaji och många andra. Ingen av dom trodde på induviduella själar, änglar, ljusvarelser eller guider och ingen av dessa pratar om något sådant. Vill du säga att alla upplysta har fel och bara new age rörelsen har rätt?

Sen finns det ingen "egen sanning" utan bara en enda sanning. Det där med den "egna sanningen" är en new age feltolkning av någonting som Osho en gång har sagt. Han sa att någonting som man inte själv har erfarit inte kan bli till den egna sanningen, inte ens om den är sann. Med andra ord, tror du på någonting som är sannt, utan att ha erfarit det, är det inte den egen sanning. Men det betyder inte att det finns fler sanningar och alla har sin egen, som det tolkas inom new age.

Egentligen har jag bara försökt att hjälpa dig, eftersom du tydligen är olycklig och är inne på en väg som varken leder till frihet eller lycka. Det som du tror på är dina handbojor och fotbojor som du frivilligt har på dig. Du kan ta emot hjälpen eller inte. Det är ditt val.

#5: Tack för din fina liknelse.
Jag brottas just nu med tanken på att jag inte känner mig som alla andra och sörjer detta lite grann. För det känns i bland ensamt att vara unik. Förhoppningsvis så löser det sig när jag accepterat det fullt ut. ♥️

#15:
Då förstår jag mer vad denna sida handlar om.
Respekterar din tro men kan tyvärr inte dela den. ♥️

#16: Tack för din välvilja att hjälpa mig. 🌺
Jag har det jobbigt mellan varven eftersom många känslor kommer upp till ytan när själen utvecklas. Detta ger en andlig ensamhet, som jag ville fylla med förståelse och gemenskap med andra som också vandrar på liknande vägar i livet. Därför kom jag hit och skrev ett inlägg.
Tack för dina förklaringar och att ni berättat om er syn på Källan/Gud/Alltet. Jag har lyssnat men jag kan tyvärr inte dela den sanningen/tron/vetskapen. ♥️

#18:

Tack för att du förstår💚

Den här sajten handlar om spiritualitet i dess djupare och genuina mening, inte om trosläror eller trender, utan om den inre vägen till medvetenhet, kärlek och sanning.

Ordet spiritualitet (från latinets spiritus 'ande, andetag' eller spiro 'jag andas' - som antikgrekiska ψύχω eller ψυχή, psyke) syftar på sökandet och vändningen mot den transcendenta verklighet som ligger bortom den materiella världen och som inte kan förklaras rationellt.

Det är denna inre rörelse, en fördjupning i det rena medvetandet inom oss, som sidan vill lyfta fram: andlighet i dess ursprungliga mening, den inre vägen mot upplysning, att upptäcka det gudomliga inom sig och erfara det direkt. Det är inte något man behöver tro på, utan något som blir uppenbart när stillheten och närvaron får ta plats.

#19:

Tyvärr lyckades jag tydligen inte att hjälpa dig. För dig handlar andlighet tydligen om att antingen tro eller inte tro och därför låter det som att du tror att vi också tror. Men för oss handlar det om att släppa allt som man tror på. Osho sa t.ex. att man inte ska tro på någonting, inte ens på honom, eftersom en trodd sanning inte är ens egen sanning som man har erfarit. Han jämförde dom som bara upprepar det som dom har hört av andra och tror på, utan att själv ha erfarit, med en bandspelare.

En annan känd upplyst var U.G. Krishnamurti. Många kom till honom för att lyssna tills hans visdom. Men han sa till folk "Varför kommer ni till mig? Jag kan inte ge er någonting, utan bara ta ifrån er någonting" och då menade han deras tro, det som står i vägen för andliga erfarenheter och andlig utveckling.

Vår syn på källan är dock inte resultatet av en tro. Det finns flera personer här som har erfarit källan/enheten/det formlösa/det eviga i sig själva, dvs. erfarit samadhi och vad man har erfarit behöver man inte tro på. Man erfar att det är samma själ i alla levande varelser och att det inte finns induviduella själar i enheten, liksom det heller inte kan finnas en hierarki med gud längst uppe och sen kommer änglar eller andra ljusvarelser. I så fall skulle det inte vara en enhet.

Enheten är intr tillgängligt för sinnet och förståndet, men förståndet är mästare på att pressa det formlösa i en form och göra någonting av det som det inte är, men som förståndet kan förstå.

Gud i oss (själen) behöver heller inte utvecklas eftersom den är fullkommen. Andlig utveckling handlar inte om själar som ska utvecklas. Ser man gud utanför sig själv som en separerad entitet kan det gå som för dig, att du för krig mot en fantasivarelse som du ger ökennamn. Men andlig utveckling innebär att ta ansvar och inte skylla det som går fel på fantasivarelser utanför sig själv.

Jag kan ju förstå att jag skapar ett visst motstånd i dig om jag säger att det som sprids inom new age, som du tror på, inte är någont verkligt. Du har trott i så många år på det och om du blir av med din tro, vad blir då över? Ju längre tid som man tror, ju svårare är det att släppa taget.

Det är som Carl Sagan sa, "En av historiens sorgligaste lärdomar är: När vi har blivit bedragna tillräckligt länge tenderar vi att avvisa varje bevis på bedrägeriet. Vi är inte längre intresserade av att ta reda på sanningen. Bedrägeriet har fångat oss. Det är helt enkelt för smärtsamt att erkänna att vi har blivit lurade – även inför oss själva. Den som en gång har gett en charlatan makt över sig får den nästan aldrig tillbaka."

Du skriver om andlig ensamhet som du vill fylla på med gemenskap. Du upplever att någonting saknas, en lucka, som du vill fylla på. Men den äkta andliga vägen (jag är noga med att skilja melllan andlig utveckling och new age) lämnar inte tillbaka luckor. Tvärtom, leder den till att bli oberoende av andra och källan som du kan hitta i dig själv fyller ut alla luckor.

#21:

Vad bra, och tydligt förklarat.😔😊

#22:

Tack! 🙂

På tal om ensamhet skrev jag ett inlägg om det för ett par år sedan. Kanske kan det vara till nytta för någon, så jag länkar gärna till det här.

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1574612/ensamhet

#17: En bit i taget så brukar det klarna…. och det klarnade åter grumlas…. på den väg som utforskars….. ❤️