Villfarelsen skrattade elakt, djupt och innerligt åt de irrationella tankeinvånarna i ett av huvudets små-byar. Där många ställde sig
osäkra och frågande till om vad som skulle kunna tänkas vara rätt eller fel.

Oförmögna var de att fatta beslut innan Någonannan klev fram och tog initiativ.
Då, först då hände det något i tankebyn.
Plötsligt stod de Rädda-tankarna tillsammans med en kraft och styrka som var så mycket större, än deras osäkerhet. Och den illusoriska tryggheten skänkte dem värme och väckte en falsk känsla av hopp och mod. De lät sig oanandes ledas.

Den nyvunna Tryggheten och Modet falnade i kraft och styrka. När de rädda tankeinvånarna som följsamt följt med på den märkliga resan som Kraften och Styrkan använde sig av. För sin egen vinning skull.

De Rädda-tankarna hade återigen tappat kraften de trodde sig ha hittat.
De var nu mer utmattade och förtvivlade än tidigare och i sitt förvirrade tillstånd av att känna sig bedragna och utnyttjade, så välde en ny kraftfull känsla fram.

Ilskan.

Fy vilken eländig skurk!
Hur kunde den kraftfulla styrkan utnyttja dem så till den milda grad?
Vilken fräckhet!
Så gick snacket dem emellan.
Orden räckte inte till för att namnge det svekfulla svinet. Och de berättade det för alla som ville stanna upp och lyssna.
Om och om igen.

Alla takeinvånarna satt nu plötsligt fast i offerrollens ältande under lång lång tid. Hjälplöst förlorade i en allt mer tystare och tystare miljö.
Rösterna som ropat högt och anklagande under lång tid tystnade en efter en.
Tillslut blev allt tyst och stilla.

Ur den stillheten kom Insikten som en mjuk smekning med Visheten om att de Rädda Osäkra tankarna alldeles självmant
givit bort det viktigaste av allt.
Till Någonannan.
Nämligen Tron på sig själv.