Nu har jag också försökt mig på att skriva en vishetshistoria:

Det var en gång, som egentligen inte var en gång för det fannns ingen tid, någonting som egentligen inte var någonting, åtminstone ingenting som passar in i mänskligt språkbruk. Man skulle kunna beteckna det som en sorts medvetande men inget medvetande som vi kan föreställa oss, för där som det inte finns tid finns det inga tankar, ingen kausalitet och ingen kronologi. Därför var det för detta medvetandet omögligt att känna igen sig själv på ett annat sätt än att spegla sig i sig själv. Det finns ju inget annat.

Man kan inte säga att det här medvetandet beslöt att skapa någonting att spegla sig i för det fanns ju ingenting och där som det inte finns tid, finns det ingen som kan fatta beslut. Det var snarare så att spegelbiden av sig själv alltid och evigt har funnits där som en sorts dröm, en dröm som det finns tid och rum i. I den drömmen bildades så smånigom medvetna varelser som var medvetna om sig själva, men de var inte medvetna om drömmaren som speglar sig i dom.

Dessa varelser identifierade sig med denna begränsade strukturen. De var inte medvetna om det som speglade sig i dom, utan trodde att de var någonting helt annat än en del av en spegelbild. De levde i den illusionen att bara vara den lilla delen som speglar sig i dom utan att vara medvetna om att det bara är en spegelbild, en illusion. De andra varelserna som också var delar av det som speglar sig i dom betraktades som separerade varelser. Ingen kunde se att det är en och samma sak som speglar sig i dom, för dom var ju inte ens medvetna om att de bara är en spegelbild, en dröm, en illusion och de var ju alla olika.

I den här drömmen fanns det inga 2 exakt identa speglingar. Allt som existerade var olika. Men hela mångfaldigheten i hela universum speglade tillsammans den som speglar sig i det. Man skulle kunna säga att det bara finns en sak som speglar sig som man kan jämföra med ett stort ljus som speglar sig i hela universum. Men de enstaka reflektionerna reflekterar inte ljuset på samma sätt. Man kan ju heller inte betrakta solljusets alla frekvenser genom att betrakta solen. Man behöver en kristall, ett prisma eller en vattendroppe för att bryta ljuset. Först nu kan man se att solljuset innehåller alla regnbågens färger.

Allt som existerar i universum motsvarar någonting som bryter ljuset. För att ljuset ska kunna betrakta sig själv behövs det ett universum och medvetna varelser som betraktar det. Vi är som kristaller som tar emot det stora ljuset och vi bryter ljuset i alla regnbågens färger i form av vårt chakrasystem. Kronchakrat är „ingången“ för ljuset och de nedre chakras motsvarar alla frekvenser av det stora ljuset.

Detta var någonting som först utvecklade sig inom evolutionen. De första mikroberna var inte medvetna om sig själva och hade inte utvecklat sig till kristaller som kunde spegla ljuset på samma sätt. Men tack vare mångfaldigheten kunde somliga medvetna varelser reflektera över det som speglar sig i dom och det fanns dom som kunde slita derar ögon från den egna spegelbilden för att erfara vad det är som speglar sig dom och i hela universum. De kunde erfara sig själva som det stora ljuset som speglar sig i allt i universum. De kunde se att allt som de betraktade som verkllighet bara är en spegling, en illusion. De hade hittat tillbaka till sig själva och kommit hem.