Enhet och dualism
Nu har jag kämpat med denna text i flera dagar. Hoppas den är förståelig 😊
Många tror att den andliga vägen leder till att bli en perfekt människa, fri från all sorg, smärta och sjukdom. De föreställer sig att när kroppen är frisk och sinnet alltid fyllt av glädje och positivitet, har man nått sin sanna, ursprungliga natur och blivit fullkomlig. Men detta är ett av de största missförstånden på den andliga vägen – att tro att vår sanna natur ligger i kroppen och sinnet, när vi har eliminerat sjukdomar och negativa känslor.
Förstå detta: världen du upplever är inte den verkliga världen. Det är en skenbar skapelse, en villfarelse. Sinnet delar verkligheten i två, i dag och natt, i tid och rum, i högt och lågt, i varmt och kallt. Det är fullkomligheten, eller enheten, som sinnet delar upp i olika delar, och ur dessa uppdelningar uppstår världen. Dessa uppdelningar är nödvändiga för vår överlevnad och funktion i den fysiska världen. Att skilja mellan högt och lågt hjälper oss att undvika faror, som att falla från en hög höjd. Att känna skillnaden mellan varmt och kallt skyddar oss från att bränna oss på maten.
De verkliga problemen uppstår när vi börjar värdera dessa uppdelningar som bra eller dåliga, som goda eller onda. Detta är roten till många krig och konflikter, eftersom vi alltid vill eliminera det vi anser vara ont och mörkt. När vi dömer dessa uppdelningar – som rätt eller fel – faller vi djupare in i illusionen.
På en världslig nivå kan det inte finnas ett perfekt liv eller en perfekt människa. Allt som har en början har också ett slut. Där det finns födelse, finns också död, och där det finns död, finns sjukdom, smärta och sorg. Det som är bra för en person är kanske inte lika bra för en annan. Det du tycker är fantastiskt idag kanske inte känns lika stort senare. Inte ens en djupt spirituell person är någonsin perfekt. Även den upplyste upplever åldrande, sjukdom, förlust och död. Lidande är en del av livet, liksom natten är en del av dagen.
Kroppen, med alla dess känslor och upplevelser, är en del av denna förgängliga värld. Den är som ett yttre tempel, ett hus där Gud bor för en kort tid. Precis som ett hus inte varar för evigt, varar inte heller kroppen för evigt. Den är, liksom all annan materia, utsatt för ständig förändring och förfall.
Ett litet barn som föds har inga rädslor för morgondagen, ingen rädsla för döden, och inga klara uppfattningar om rätt och fel. Ändå både gråter och skrattar barnet, upplever smärta och hunger, och glädje när magen är full. Ett barn värderar inte dessa upplevelser som bra eller dåliga; de bara är. Det är genom dessa grundläggande uppdelningar som barnet navigerar världen. På samma sätt, längs den andliga vägen, fortsätter människan att ha ett sinne och ett psyke som fungerar precis som innan. Men ju äldre vi blir, desto fler uppdelningar skapar vi, och desto mer börjar vi värdera dessa som bra eller dåliga. På den andliga vägen handlar det om att återvända till det ursprungliga, att som vuxen försöka minska dessa värderingar och uppdelningar till det som är nödvändigt.
Att möta lidande, både ditt eget och andras, utan att försöka fly från det, är att leva ett verkligt liv. Vi fortsätter att uppleva livet med alla dess naturliga sorger och glädjeämnen, även på den andliga vägen. Men bakom allt detta finns en djupare fullkomlighet. Trots världens lidande och förändring är den fortfarande en del av den gudomliga fullkomligheten. Man kan säga att varje del av världen är en del av denna fullkomlighet, men fullkomlighet kan aldrig delas eller förändras utan att förlora sin essens.
Ett misstag vi ofta gör på den andliga vägen är att skapa fler uppdelningar – mellan det andliga och det världsliga, mellan att vara vaken och att vara sovande, mellan det inre och det yttre, mellan vi och dem. Men sann andlighet handlar inte om att dela in verkligheten i ännu fler bitar, utan om att närma sig fullkomligheten genom att sluta dela in verkligheten mer än nödvändigt.
Det sanna fullkomliga är det eviga, det gränslösa. Allt som är tidsbundet kan inte vara fullkomligt, för det kommer att försvinna. Endast Gud, den eviga närvaron inom oss, är fullkomlig. När vi går bortom kropp och sinne, om så bara för en stund, upplever vi denna fullkomlighet – som alltid har funnits där, djupt inom oss alla. Det är din sanna natur, Gud inom dig, som varken sjukdom, smärta eller sorg kan nå. När sinnet tystnar, kan man upptäcka Gud inom sig och erfara sin sanna natur.
Det perfekta med det perfekta är att det inte behöver något för att vara perfekt. Det är inte beroende av våra handlingar, våra tankar eller våra försök att förbättra det. Det bara är. Detta är den grundläggande essensen av allt som existerar. När vi försöker förändra eller förbättra det, förlorar vi dess sanna natur. Förstå att det som är verkligt perfekt är oföränderligt. Allt annat är bara skuggor, drömmar och illusioner.
Gud är fullkomligheten, och i denna fullkomlighet ryms allt som existerar – både det vi ser som positivt och det vi ser som negativt. Världen, med dess uppdelningar och motsättningar, är perfekt som den är. Utan födelse finns ingen död, utan sorg ingen glädje. Uppdelningarna i världen är nödvändiga och en del av fullkomligheten, men de utgör inte fullkomligheten i sig. Därför kan vi inte och bör inte försöka eliminera sorg, smärta eller negativa känslor ur våra liv. Ett perfekt liv innebär att integrera alla delar – både de positiva och de negativa – eftersom de alla är en del av den gudomliga fullkomligheten.
#0:
Ja, det är en klar och förståelig text som jag ska läsa igen. När du skrev:
"Även den upplyste upplever åldrande, sjukdom, förlust och död. Lidande är en del av livet, liksom natten är en del av dagen."
Kom jag att tänka på att Buddha har sagt något med meningen att "Livet är lidande", och att han "lärde ut om lidandet" men också "om Vägen ut ur lidandet".
Har man förstått, och på riktigt accepterat att livet är lidande… Då är man på något sätt där… 😊
#0:
Vem som strävar efter att bli en perfekt människa kan bara bli besviken eller bli mer omedveten om sig själv. 😄 Utifrån ett allomfattande perspektiv är ju hela universum perfekt i sin helhet, precis som du skrev. Sen är det förståndets begränsade perspektiv som ser det ena som perfekt och det andra som inte perfekt.
Vi behöver ju ett dualistiskt förstånd, för vi måste ju kunna skilja mellan ätbart och oätbart, giftigt eller ogiftigt och andra saker. Men vi måste vara medvetna om att när man klassar saker som bra eller dåliga, somliga som andliga, somliga som oandliga, då är det bara förståndets begränsade perspektiv som gör sig föreställningar. Är man medveten om det, struntar man ofta i att klassa saker och människor som någonting.
Ett bra exempel är när du inte fick jobbet hos företaget som du föreställde dig hos för ett par månader. Det klassar förståndet som dåligt. Men nu kan du tänka dig att det var bra, för om du skulle ha fått jobbet, skulle du inte ha fått det mycket bättre jobbet som du fick nu. Ofta vet man inte om någonting kommer att visa sig som bra eller dåligt.
Jag skrev ett inlägg om det en gång:
https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1568408/bra-daligt-vem-vet
Sen tror jag att många missförstår vad dualitet handlar om. De gör sig dualistiska föreställningar av saker som inte är dualistiska, t.ex. gud, samadhi, helheten och liknande. Det finns motpoler även för dessa saker: gud/djävul, samadhi/icke upplyst, helheten/separationen, det dualistiska/det icke dualistiska.
Förståndet kan helt enkelt inte tänka på ett annat sätt än så. Det handlar inte om att bli av med den sortens tänkande, utan att bli medveten om relativiteten av tänkandet och att det är än begränsad och begränsande struktur som tänker så.
Problemet är, man kan inte förmedla det som ligger utanför den här begränsningen till andra. Det har ingen upplyst lyckats med, inte ens Jesus.
Här ett litet citat ur tomasevangeliet:
"Jesus sade till dem: "När ni gör de två till en och gör det inre som det yttre och det yttre som det inre och översidan som undersidan, 5och så att ni gör mannen och kvinnan till en enda, för att mannen inte skall vara man och kvinnan kvinna, 6när ni gör ögon i stället för öga och hand i stället for hand och fot i stället för fot, bild i stället för bild, 7då skall ni gå in [i riket]."
Jag tror inte att en enda människa fattade att Jesus pratade om att när förståndet är tyst blir det ingen separation och det som Jesus kallar himmelsriket är ingenting som kommer efter döden, utan det som kallas samadhi.
#1: Tack. Det är ju bra att du förstår 😄 För jag har kämpat med den texten så länge. Jag vet inte varför det var så svårt att få den som jag ville. Kanske är det hettan som gör mig lite trög 😄 Ja Buddha ska ha sagt något sånt om lidande och det ligger nog mycket i det. Livet är lidande helt enkelt. Men accepterar man det, kan det hända att man i alla fall lider lite mindre än om man inte skulle acceptera det. Det skapar ju mer spänning inom en, om man stretar och kämpar emot. Men är man en människa som har tänder får man leva med att man har tandvärk ibland. Så är livet.
#2: Precis! Jättebra skrivet 😊
#0
Fint, klokt och förståeligt och väldigt viktigt.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#5: Tack, kul att du tycker så 😊
#3:
Du gjorde i alla fall ett bra jobb med texten 😄 just det, om man inte accepterar sitt lidande blir det som ett extra lager av lidande, ovanpå lidandet. Den där spänningen du talar om.😊
#7: Tack! Ja så är det 😊
![[SolaH]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#0
Kan förstå att det inte är så lätt att beskriva helheten i texten. Det är någonting som man ska erfaras, en mognad som kommer smygandes. 🙂
Att allting hänger ihop, likt hur vår jord har ett samspel mellan växter och djur. Ett komplext system, från minsta frö och uppåt. Där har människan ett stort ansvar att förstå vilken skör tråd, det hänger på. Vilka följderna vi kan se i klimatfrågan.
Men du formulerade texten bra, som blir flera funderingar.🤗
#9: Ja helheten är svår att fånga i ord. Det måste erfaras och mogna över tid, precis som du säger. Allt i naturen är en del av ett sammansatt nätverk där allt påverkar allt annat, från minsta frö till de största ekosystemen. Det är ett fint exempel på hur allt hänger ihop, både i den yttre världen och inom oss själva. Jag är glad att du tycker texten blev välformulerad 😊 Tack också för dina tankar och funderingar 🤗
#2
Javisst, är helt samstämmig med dig.🙂
Jag tror inte heller att man förstod innebörden om vad den gnostiske Jesus talade om. Människan med sitt intellektuellt omformulerade innebörden i texter, så man kan försöka förstå det ytligt.
Därför är många religiösa texter inte samstämmiga. Makten slog rot, så att säga.
- Redigerat 2024-09-02 11:04 av [SolaH]
#11:
Det var svårt för de icke upplysta vidskepliga människorna för 2.000 år att förstå innebörden av det som den upplyste Jesus sa. Man får inte ta över religionernas tolkningar av det, utan enbart ta till sig vad Jesus sa. Men även detta kan vara förvrängt så att det passar in i trosystemet.
Att man helt och hållet sorterade bort skrifter som t.ex. tomasevangeliet, för att det inte passade in i deras lära och bara tog med texterna som passade in säger ju mycket. Ur ett vetenskapligt perspektiv skulle man kalla det där för "cherry picking".
#12
Har inget mer att tillägga. 😀
#13:
😊
Starta ny diskussion