Bra, dåligt? Vem vet?
Vi människor brukar att klassa saker som bra eller dåligt, utan att egentligen veta vad som är bra och vad som är dåligt.
Jag läste en gång en historia om en kung som gick och jagade tillsammans med sin läkare. Kungen skadade sitt finger och läkaren gjorde ett förband. Kungen frågade "men fingret blir väl bra igen?". Läkaren svarade, bra, dålig, vem vet? Efter ett par dagar var fingret så inflamerat att läkaren var tvungen att amputera det. Kungen var arg och kastade läkaren i fängelset.
Nästa gång gick kungen ut och jagade ensam. Då stötte han på infödingar som fångade honom för att offra honom till deras gudar. Men när de såg att han inte var fullkommen, för han saknade ju ett finger, tänkte dom att han inte duger som offer och släppte ut honom igen.
Kungen gick tillbaka till läkaren och släppte ut honom ur fängelset. Kungen sa, det var bra att du amputerade mitt finger, men det var dåligt att jag stoppade dig i fängelset. Läkaren svarade, det var inte alls dåligt att jag satt i fängelset, utan det var det bästa som kunde hända mig. Skulle jag inte ha varit i fängelset, skulle jag ha varit med dig när du var på jakt och de skulle ha offrat mig, för jag har ju alla fingrar.
Ok, det var en påhittad historia, men här kommer en äkta. Det var för ungefär ett och ett halvt år, när Fata Morgana och jag hade varit i Wien och när vi kom hem letade vi efter en parkeringsplats. Vi tänkte, att idag struntar vi i att gå till tobaksaffären för att köpa en lottolapp, för det var sent och vi ville bara hem för att börja med matlagningen.
Vi for omkring i närheten där som vi bor, men det fanns ingen parkeringsplats i närheten. Det klassade vi som "dåligt" för vad ska man annars säga om man inte kan parkera bilen. Vi for ett par rundor och hoppades att någon bil skulle fara ut ur någon parkeringsplats. Men det for inte ut någon bil. Efter ett par rundor beslöt vi att leta efter en parkeringsplats lite längre bort. Precis jämte tobaksaffären var en plats ledig. Vi tänkte, när vi ändå är här, kan vi ju lika gärna gå in i affären och köpa lottolappen. Vi vann 2.350,- euro med den lappen. Insats, 3,60 euro.
Inte alltid kan man i förväg veta vad som är bra och vad som är dåligt. Men människor tenderar till att klassa allt som antingen bra eller dåligt, för att förståndet inte kan låta bli att klassa allt som antingen det ena eller andra.
- Redigerat 2023-08-23 11:54 av Condor
Jag snubblade över en historia som jag tänkte passar till den här (okänd författare):
En gammal man bodde i en by och var mycket fattig, men till och med kungar var avundsjuka på honom för att han ägde en vacker vit häst. Kungarna erbjöd fantastiska summor för hästen, men han sålde den inte.
En morgon hittade han inte hästen i stallet. Hela byn samlades och människorna sa: "Du dumma gamle man, vad har vi sagt? Varför sålde du inte bara hästen? Vi visste alltid att hästen en dag skulle bli stulen. Det hade verkligen varit bättre att sälja den. Vilken olycka som har hänt nu!
Men den gamle mannen sa: "Kan vara eller kan inte vara. Varför döma direkt? Säg bara det som är. Hästen är inte i stallet. Så mycket är faktum, allt annat är dom. Jag vet inte om det är en olycka eller en välsignelse, för jag vet inte vad som kommer att följa." Människorna skrattade åt den gamle mannen. De hade alltid vetat att han var lite galen.
Men efter 14 dagar kom hästen plötsligt tillbaka. Den hade inte blivit stulen, utan hade rymt ut i vildmarken. Och inte bara det, den hade också med sig 12 vilda hästar. Återigen samlades människorna och sa: "Gamle man, du hade rätt; det visade sig verkligen vara en välsignelse." Den gamle mannen svarade: "Kan vara eller kan inte vara. Varför döma direkt? Säg bara att hästen har kommit tillbaka. Ni läser bara ett enda ord i en mening; hur kan ni döma hela boken?" Men människorna skakade bara förståelsefullt på sina huvuden.
Den gamle mannen hade en enda son. Han började nu rida de vilda hästarna. Redan en vecka senare föll han av hästen och bröt båda benen. Återigen samlades människorna och dömde: "Vilken olycka! Din enda son kan inte längre använda sina ben, och han var ditt stöd i ålderdomen. Nu är du fattigare än någonsin tidigare!" Den gamle mannen svarade: "Kan vara eller kan inte vara. Ni är besatta av att döma. Gå inte så långt. Min son har brutit benen. Ingen vet om det här är en olycka eller en välsignelse."
Människorna förundrade sig över den gamle mannen. Det hände sig att landet efter några veckor började krig. Alla unga män i byn blev tvångsrekryterade till militären, bara den gamle mannens son blev kvar eftersom han inte kunde gå. Hela byn var fylld av klagorop, eftersom det här kriget inte gick att vinna och man visste att de flesta inte skulle återvända hem. De kom till den gamle mannen och sa: "Du hade rätt, gamle man, det visade sig vara en välsignelse. Din son är visserligen förkrympt, men åtminstone är han fortfarande hos dig."
Den gamle mannen svarade igen: "Kan vara eller kan inte vara. Ni slutar aldrig att döma! Ni vet bara att era söner har blivit inkallade till armén och att min son inte blev inkallad. Bara Gud, som överser med allt, vet om det här är en välsignelse eller en olycka."
#1:
Kom att tänka på en historia jag hört som påminner om din. Här är den fritt återberättad av mig.
En välrespekterad andlig mästare blev en dag beskylld av en ung kvinna att hennes nyfödda barn var hans. Kvinnans föräldrar var inte glada och besökte mästaren och frågade ut honom om han var fadern till barnet. Det enda han svarade på frågorna var "kanske, kanske inte".
Kort senare besökte föräldrarna mästaren igen och hade det nyfödda barnet med sig. De sade till mästaren att han måste nu ta hand om barnet då det tydligen var hans eget. Mästaren sade bara: "kanske, kanske inte".
Sedan tog han hand om barnet som sin egen son under en lång tid, trots att det egentligen inte var hans barn. Mästarens goda rykte var också borta, då hela byn fått höra att han visst fått barn med en ung kvinna, vilket alltså egentligen inte stämde.
Efter några månader kom kvinnans föräldrar tillbaka till mästaren och bad så hemskt mycket om ursäkt eftersom kvinnan hade erkänt att mästaren inte var far till barnet som hon först sagt. "Kan du förlåta oss?" frågade föräldrarna mästaren. Hans svar var åter igen "kanske, kanske inte". De tog också tillbaka barnet från honom eftersom han ju inte var fadern. Men barnet hade blivit väl och kärleksfullt omhändertagen av mästaren, trots att han fick dåligt rykte, och att barnet inte var hans egentligen.
Antar att historian pekar på att öppet omfamna det som kommer, och göra sitt bästa, inte döma situationerna som det ena eller det andra. Även om den är lite "extrem" för att visa det tydligt.
#2:
Ja, sådana historier visar att människor tenderar till att göra bedömningar utan att ha tillräckligt med informationer för att göra den bedömningen och syftet är att man ska fundera över hur man själv reagerar.
Starta ny diskussion