Godhetens religion / en vishetshistoria
Den här visdomshistorian blev jag inspirerad till att skriva efter att ha läst en mycket längre version. Tänkte att den var så bra att jag ville skriva om den till en kortare version och med egna ord 😊
En gång i tiden skapades en religion i en värld som hyllade “Det Goda”. Dess anhängare kallade sig själva “De Goda” och följde strikt läran om att sprida kärlek, medkänsla och renhet. De trodde att genom att eliminera allt som var ont skulle världen bli en harmonisk plats.
I början frodades deras tro. De goda kände sig uppfyllda av lycka och harmoni, övertygade om att deras väg var den enda rätta. De såg med medlidande på dem som inte kunde omfamna det goda och ansåg att de var förlorade.
Men med tiden började tvivel smyga sig in. De goda insåg att deras strävan efter att utrota det onda ledde till en ovilja att acceptera mångfald och människans alla fel och brister. Det som en del ansåg vara gott, betraktades av andra som en inskränkning av deras frihet eller som ett övergrepp.
När de försökte skapa en värld helt fri från ondska, stötte de på motstånd. De som de tidigare hade betraktat som onda började argumentera för sin egen syn på rätt och fel. De påpekade att godhet och ondska var subjektiva begrepp, beroende på perspektiv och omständigheter. Vad en tolkar som gott tolkar en annan som ont.
Ju fler människor som anslöt sig till religionen, desto mer meningsskiljaktigheter uppstod. Folk började tolka lärorna olika, och det uppstod diskussioner om vad som verkligen är gott. Människor som tidigare hade varit eniga började kalla varandra för onda när de inte höll med.
Med tiden började de goda inse att utan mörker kunde man inte uppskatta ljus. Utan sorg kunde man inte känna glädje. Det goda och det onda var inte separata enheter, utan två sidor av samma mynt. Utan det ena kan det andra inte existera.
Så lärde sig de goda att istället för att sträva efter en värld helt utan ondska, måste de sträva efter balans och förståelse. Att erkänna och acceptera både det goda och det onda som en del av den mänskliga erfarenheten var nyckeln till sann harmoni.
![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Tack för den historian, den behövdes😊
Speciellt detta var bra:
"Med tiden började de goda inse att utan mörker kunde man inte uppskatta ljus. Utan sorg kunde man inte känna glädje. Det goda och det onda var inte separata enheter, utan två sidor av samma mynt. Utan det ena kan det andra inte existera."
#0:
Är det inte typiskt för alla religioner, att de ser sig som "de goda"? Men det gäller inte bara religioner utan för en hel del new age rörelser. Tittar man på deras you tube klipps och vad deras följare skriver handlar det ju mest om "vi, de goda, kärleksfullla och högfrekventa" och dom som inte håller med om deras föreställningar är i bästa fall "dom som inte har kommit så långt". Det är dom som är "lågfrekventa".
Man önskar sig att "de goda" skulle komma till den insikten som i din historia, att de inser att deras "godhet" inte är riktig godhet, utan ovilja att acceptera mångfaldigheten och människors fel och brister, att de börjar att förstå att gott och ont är subjektiva begrepp, att gott och ont inte är separata enheter, utan 2 sidor av ett och samma mynt och att de inte blundar för deras egna fel och brister.
Men verkligheten ser ofta annorlunda ut än historier. I verkligheten är det bara en ytterst liten del av dom som anser sig vara "de goda" som kommer till insikt och är beredda att se sig själva som det som de är och inte som deras önskeföreställningar om sig själva. Det är bara en liten del som inser att mörker och "det onda" inte existerar som en egen kraft, utan bara är en beteckning för frånvaro av ljus och medvetenhet. Och var skulle ljus kunna lysa upp om inte i mörkret?
I verkligheten fortsätter de flesta att göra det som de betecknar som att "kämpa mot mörkret" i stället för att låta deras eget ljus lysa upp. Det finns ju you tube svamlare som tutar i människor att man måste kämpa mot mörkret och vem skulle annars kämpa mot det om inte "de goda"? Men de gör inget annat än att blunda för deras eget mörker, dvs. för deras egna omedvetenhet (om sig själva och andra) och flyr i en fantasivärld där de själva är "de goda högfrekventa".
De förlorar förmågan att reflektera över sig själva, för de vill ju se sig som "de goda" och i deras föreställningsram finns det ingen plats för något annat. Eftersom de inte accepterar sig själva med deras fel och brister förmår de heller inte att acceptera andra människors fel och brister. Till slut ser de inte ens att de inte har utvecklat sig andligt, utan bara har utvecklat deras ego.
- Redigerat 2024-07-03 10:45 av Condor
#2
Det finns en stor portion rädslor inbakade, tror jag. Rädslan är så stark bidragande drivkraft, att jordelivet är någonting hemskt. En passage fullt av synd och annat, där det gäller att komma först till deras utvalda föreställningsvärld.
Vad man missat, i uppenbarelseboken står det att dom som kommer först, ska komma sist och vice versa. Men som vanligt hoppar man över den texten.
- Redigerat 2024-07-03 12:28 av [SolaH]
#3:
Ja, rädslan brukar att vara inbakad i religiösa drivkrafter. Är man "snäll och god" blir man belönad. Är man det inte, blir man straffad. Man strävar efter belöningen och är rädd för straffet. Och sen blir det en tävling om att vara bland de första som får belöningen. Men det kanske är den sortens strävan som hindrar en att vara bland de första.
Starta ny diskussion