Om förståelse och förlåtelse
När vi utforskar våra inre mönster och programmeringar upptäcker vi att många av våra problem och trauman har sitt ursprung i barndomens upplevelser och i våra relationer med föräldrarna. Att förstå och förlåta dem kan vara en smärtsam men befriande process.
Det är inte ovanligt att människor, i sin strävan att läka och må bättre, väljer att bryta kontakten med sina föräldrar. Ibland kan det kanske vara nödvändigt, men många relationer hade kunnat räddas om vi bara såg saker ur den andras perspektiv och slutade se oss själva som de enda offren. Ingen människa är perfekt; vi har alla fel och brister.
Många slutar arbeta med sig själva när de inser att deras trauman uppstod i barndomen. De hittar boven, ofta sina föräldrar och bryter kontakten. Men om de bara grävde lite djupare och såg saker ur sina föräldrars perspektiv, skulle separationen ofta kunna undvikas. I stället skulle förlåtelse och försoning ske.
För att verkligen förstå och förlåta våra föräldrar kan det vara hjälpsamt att betrakta deras liv och upplevelser. Precis som vi är även de produkter av sina egna omständigheter – formade av sina föräldrar, samhällsnormer och personliga erfarenheter. Med andra ord är det inte bara vi som är offer av vår omgivning, utan också våra föräldrar och även deras föräldrar, från generation till generation.
Genom att förstå våra föräldrars svårigheter och mänsklighet kan vi hitta en väg till försoning och därmed befria oss själva från de kedjor som håller oss tillbaka. Det är inte gynnsamt att låta ilska och agg mot andra människor bestå permanent. Genom att se dem som offer istället för förövare utvecklas medkänsla. Denna medkänsla är nyckeln till att kunna förlåta från hjärtat. Att förlåta handlar inte om att ursäkta skadligt beteende, utan om att befria oss själva från den börda som bitterhet och ilska utgör. När vi förstår att de flesta människor som gör andra ont tidigare själva har haft svåra upplevelser, kan vi förstå att den andra personen har handlat utifrån lidande, det befriar oss från det förflutnas bojor och öppnar dörren till inre frid och förlåtelse.
Förlåtelse innebär försoning, snarare än separation. Att förlåta är en akt av mod och kärlek, både för oss själva och för andra. Det är en väg till att bli hel och fri, där vi inte längre hålls tillbaka av det förflutna utan kan leva mer i nuet.
- Redigerat 2024-06-30 18:23 av FataMorgana
#0: Fint och klokt skrivet.
Det förflutnas skugga av trauman kan gå långt tillbaka i tiden -
Att acceptera och förlåta kan vara en lång och svår process som tar tid.
Då den illusoriska ilskan håller litenhetens ilska, sorg, vanmakt och skamkänslor borta.
Att känslomässigt trampa vatten känslorna för att hålla sig flytande
Är ett energikrävande överlevnadsarbete som suger musten ur en och det är som att simma mot strömmen hela tiden.
Bara för att känslan får många av oss att tro att vi kommer att dö Om vi skulle låta oss svepas med frammåt, ut och igenom illussionens slöjor och tillåta allting ske…..
Acceptans. Frigörelse. Förlåtelse.
🙏
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#1: Tack detsamma, det skrev du också fint. Det är så sant, att acceptera och förlåta är verkligen en långvarig process 🙂
![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#0:
Bra skrivet!
Minns själv att när jag fick min första allvarliga psykos så bröt jag kontakten med min familj under en tid. Jag ville helt enkelt bara vara ifred.
När jag sedan fick min diagnos, och hjälp så återfick vi kontakten och det blev till och med bättre än tidigare skulle jag vilja säga.
Det kan nog också vara som så att när man blivit ung vuxen (och inte har en diagnos också) och börjar förstå mer om sig själv, sin familj och var man kommer från kanske det uppstår en naturlig vilja till separation, och vilja klara sig själv. Men man kommer nog ofta tillbaka till sina föräldrar efter ytterligare en tid, när insikterna fått mogna och man blivit "riktigt vuxen". Det kommer mer av en förståelse och acceptans, där kanske förbittring en gång infunnit sig.
Så tänker jag om saken😊
#0:
Ett bra inlägg! 🙂
Det här vill jag kommentera: "Precis som vi är även de produkter av sina egna omständigheter – formade av sina föräldrar, samhällsnormer och personliga erfarenheter."
När vi växer upp formas vi av alla möjliga saker, föräldrarna, lärarna, kompissar, miljön som vi växer upp i, social media och mycket mer. Vi föds in i en miljö som formar oss till det som vi är. Vi blir konditionerade, dvs. vi blir produkter, tillverkade av andra.
På den andliga vägen är det en viktig del att bli medveten om dessa konditioneringar och att sluta vara en produkt, så att vi själva kan träda fram ur kroppen som vi befinner oss i.
I Castanedas böcker beskrivs detta som att bli av med den mänskliga formen, dvs. att bli formlös.
Jag skrev en gång ett inlägg om det här:
https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1527494/den-manskliga-formen
Här hittade jag en sida med citat ur Castanedas böcker som handlar om just det här:
https://toltecschool.com/toltec-indexes/index-page-6/index-page-6-c
#3: Jag skulle säga att det är rätt vanligt att man som ung och omogen är lite rebellisk mot sina föräldrar, att man vill gå sin egen väg och att man i värsta fall också får för sig att bryta kontakten om man tycker de är för jobbiga. Nu gick jag själv inte så långt, men det fanns perioder där jag själv var rätt arg på mina föräldrar. Tur att jag också mognade till, till sist 😄
Så tror jag att alla ungdomar är, mer eller mindre rebelliska. När man är på väg in i vuxen åldern, Jösses vilken tid det var.🙃
#6:
Ja säg det, jösses vilken tid det var. Är glad att den tiden är över för länge sen 😄
Precis, så är det nog mer eller mindre med alla ungdomar🙃 skönt ja, att ha mognat en bit från det.😄
#8: Ja verkligen 😄
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Här nämner Tolle lite om hur våra tankar från barndomen formar vårat ego, och tankar som har följt med enda sedan dess, och upprepas som ett "program" i sinnet. Jag tänker att enda sättet att lösa upp dessa tankar och program är att bli medveten om dem, sätta de i medvetandets ljus. För bara så länge de ligger i omedvetenhet kan dessa tankeformer överleva.
#10:
Ja, så är det, för man kan bara arbeta på saker som man är medveten om.
Starta ny diskussion