Jag hittade en så vacker vishetshistoria av Ralf Hilmann. Den finns på otaliga tyska sidor på nätet, så jag gjorde mig mödan att översätta den för att kunna dela med mig av den till er. Men den är en väldigt lång, bara så att ni vet, att ni behöver god tid på er för att läsa den 😊

Det blev ljust vid horisonten och de första solstrålarna dansade på ytan av dammen där hon levde. Hon tittade uppåt. Att se solens ljus sprida sig över tusentals strålar i vattnet fyllde henne med en speciell känsla den här dagen. Ja, den morgonen kände hon sig nästan magiskt dragen till solens ljus. Hon hade känt den här speciella magin flera gånger på sistone, och det kändes nästan som om den blev starkare och starkare. Det var som en berusande förtrollning som fick henne att titta upp mot ljuset, lämna sin skyddande omgivning och överlåta sig helt och hållet. Vad som väntade henne bakom denna allt starkare dragkraft visste hon inte. Det spelade ingen roll.

Hittills hade hon tillbringat det mesta av sitt liv på botten av dammens. Där nere kunde hon känna sig trygg från fiskar och andra damminvånare. Som en nymf av en dagslända var hon ju en mästare i att smälta in. Sörjan på botten av vattnet erbjöd perfekta förhållanden för att vara osynlig och känna sig helt trygg.

Livet för den lilla dagsländan var lätt och rikt på tillfredsställande intryck. Från sitt leriga gömställe fanns det något nytt att upptäcka varje dag. Det fanns så många imponerande former och lysande färger att de inte längre gick att räkna.

Även om den lilla dagsländan alltid höll sig gömd i leran hade den alltid allt i sikte med sina stora, strålande facetterade ögon som skymtade fram från den skyddande bottnen av dammen. Inte ens för att äta behövde den lämna den trygga leran, för allt den behövde för näring fanns i dess omedelbara närhet. Den försörjde sig på döende växtdelar som fanns rikligt i leran.

Den lilla dagsländan tänkte ofta på hur underbart dess liv var. Den njöt av sin existens från djupet av sitt hjärta och var tacksam för allt det vackra som visade sig för den varje dag i alla dess mångfald. Den var inte heller den enda lilla dagsländan i den här dammen. Nej, i leran gömde sig hundratusentals, kanske till och med miljontals andra larver av samma art.

Alla njöt av sitt unika, underbara liv. Fulla av självförtroende följde de helt obekymrat sitt själsliga schema, sitt inre program, med vilket naturen hade utrustat dem, och genom vilket de säkert kunde följa sin ödesväg, steg för steg.

Det underbara livet för den här typen av dagsländor i denna damm har alltid varat exakt ett år. Från äggläggning till larvstadium och till fullt utvecklade flygande insekter utvecklas alla individer i hela populationen nästan synkront, på dagen. Nästan alla dagsländor lägger därför sina ägg på samma dag varje år i dammen. Det finns mycket få som kommer efter, och även de försenar sig högst två dagar. Detta gör att nästan alla dagsländelarver slutför sitt juvenila stadium nästan samma dag året därpå. De lämnar sin damm som fullt utvecklade dagsländor och fladdrar i stora svärmar mot himlen för sin bröllopsdans. Bara en dag senare avslutas deras bröllopsresa redan. De vuxna lägger sina ägg i vattnet och några ögonblick senare dör de.

På den nämnda morgonen, när den lilla dagsländan längtansfullt blickade upp mot solen, återstod exakt en dag innan den skulle genomgå förvandlingen till fullt utvecklad flygande insekt. Själv visste den ingenting om detta. Den visste inget om 'äggläggning', 'larvstadium' eller 'fullvuxet insekt'. Den kände inte ens till termerna 'dagsländelarv' eller 'dagslända'. Den var helt enkelt sig själv och levde med varje fiber i sitt hjärta i nuets ögonblick. Mer behövde den inte för att vara lycklig. Och så gav den sig, helt naturligt och med tacksamhet, till det liv som hade skänkts åt den och där den kände sig så trygg.

Så kom den näst sista dagen av hennes larvstadium, utan att hon hade varit medveten om det. Den lilla dagsländan kände bara den brinnande önskan att fortsätta sin utveckling och att göra något som hon kände sig kallad till med varje fiber av sin själ. Något som fyllde henne med obändig nyfikenhet och pulserande livskraft, och fick hennes hjärta att slå högre i ett rus.

Samma dag var det då dags: Trots att hon inte hade någon aning om vilket mål hon styrde mot och vad som väntade henne där, vågade hon ta det första steget ut från den skyddande leran

Med sina två främre av sina sex ben grep hon tag i en vassstjälk och höll sig fast. När hon tittade upp på den blev hon ännu mer förtrollad av solens ljus. Den lilla dagsländan kände hur mycket den första steget upphetsade henne. Hennes första steg in i en ny lovande framtid. Men helt och hållet ville hon ännu inte våga lämna sitt gömställe den dagen, bestämde hon sig för. Hon var dock säker på att hon skulle fortsätta sin väg nästa dag. Hennes väg, som, så länge hon kunde minnas, var fylld av livets äventyr samt glädje och lycka. Och så var hon även den här dagen, som alltid, full av förväntan och optimism, inför det som skulle komma

När den lilla dagsländan hade hållit sig fast vid sin vassstjälk en stund, dök en vattenbagge upp bredvid henne. Den simmade runt henne och steg snart upp till vattenytan för att andas. En kort stund senare var den tillbaka på botten av dammen och simmade livligt i hennes omedelbara närhet. För den lilla dagsländan var synen av vattenbaggen ovanlig. Hon hade aldrig sett en sådan damminvånare tidigare. Den var inte mycket större än henne själv, och verkade inte alls rädd för att synas. Den simmade livligt runt och stack därför ganska mycket ut. Vattenbaggen var lätt att upptäcka för alla och ändå verkade den inte vara rädd för något eller någon. Den lilla dagsländan hade aldrig tidigare talat med ett djur från en annan art, men hennes nyfikenhet var så stor att hon helt enkelt ville försöka.

"Hey, vad gör du här?" ropade hon till den lustiga vattenbaggen. "Vem, jag?" frågade han. "Ja, du," ropade den lilla dagsländan. "Jag är en vattenbagge, jag letar efter mat i dammen," svarade han. "En vattenbagge - vad betyder det?" frågade den lilla dagsländan. "Tja, så kallas helt enkelt min art, och vem är du?" svarade han. "Jag är jag," svarade den lilla dagsländan.

Vattenbaggen skrattade och sa: "För att, du vet inte vem eller vad du är?" Den lilla dagsländan visste inte vad hon skulle göra med vad vattenbaggen sa och frågade: "Vad menar du?" Vattenbaggen svarade henne: "Tja, precis som jag är en vattenbagge, är du en insekt av en annan art." "En insekt av en annan art?" frågade den lilla dagsländan. "Ja, precis så," svarade vattenbaggen.

Precis så var det. Den lilla dagsländan förstod helt enkelt inte vad vattenbaggen menade med sin fråga. Hon hade ingen benämning för sig själv. Men eftersom hon var nyfiken av naturen, frågade hon till slut vattenbaggen om han kanske visste vad hon skulle kallas.

Vattenbaggen svarade henne: "Ja, naturligtvis, jag har rest mycket, lever under vattnet och kommer upp till ytan för att andas luft. Jag kan också flyga genom luften, till exempel för att söka efter en annan damm. Jag känner till världen under vattnet och även världen på land." "Världen på land?" frågade den lilla dagsländan, som än en gång inte förstod någonting. "Ja," sa vattenbaggen, "det finns en annan värld som du ännu inte känner till, den existerar bortom vattenytan och kallas land." "Åh, det låter spännande," sa den lilla dagsländan. "Det kan man verkligen säga," svarade vattenbaggen. Sedan tillade han: "Men som jag ser det kommer du snart själv att få reda på det."

"Vad menar du med det?" frågade den lilla dagsländan. Vattenbaggen svarade henne: "Åh ja, du vet ju inte vem du är, så du kan naturligtvis inte veta det heller." "Vad kan jag inte veta?" frågade den lilla dagsländan mycket intresserad. "Tja, du är en dagsländelarv, du lever ett helt år under vatten i leran och en vacker sommardag kommer du att gå ut i ljuset. Du kommer att lämna vattnet, lämna din ungdom bakom dig och flyga upp i himlen som en fullvuxen dagslända.

Den lilla dagsländan var djupt imponerad av det som vattenbaggen hade berättat för henne. Hon var mycket glad över att hon nu visste vem hon var och hur man benämnde henne.

"Dagslända", vilket vackert ljud det hade i hennes öron! Vilken underbar klang det ordet hade för henne. Och hur uppfyllande var inte tanken på att snart lämna vattnet och kunna glida genom luften ute i en helt ny värld, och till och med flyga upp i himlen.

Jag tackar dig, kära vattenbagge, för att du har berättat allt detta för mig," sa hon. Vattenbaggen tvekade ett ögonblick. Sedan sa han med en låg, tveksam röst: "Ja, varsågod, jag hoppas att jag inte har skrämt dig för mycket och att du inte är alltför ledsen." "Alltför ledsen?" frågade den lilla dagsländan. "Ja, för snart kommer allting ju att vara över," svarade vattenbaggen. "Allting över?" frågade den lilla dagsländan något förvirrad. "Ja, jag tror att det borde vara dags snart, då kommer du att lämna vattnet. Du kommer att flyga upp i himlen, bidra till att din art fortplantas och kort därefter kommer du att dö.

Den lilla dagsländan blev skrämd. Hennes hjärta började slå snabbare och hon kände panik stiga inom sig. Hon kunde helt enkelt inte förstå vad vattenbaggen hade berättat för henne. Den lilla dagsländan var djupt skakad. Hon grät bittert och när hon försökte fråga vattenbaggen mer om detta var han plötsligt borta.

Där låg hon nu, fortfarande till största delen gömd i leran och höll sig fast vid en vassstjälk med sina främre två ben. Den halm som skulle leda henne till ljuset. Hennes hjärta slog hårt och det kändes som om allt snurrade runt henne i en virvel. Många tankar virvlade vilt genom hennes huvud. Hon fick knappt luft, för skräcken hade också lagt sig på hennes gälar. Hennes kropp kändes oändligt tung och kraftlös. Chocken var så djup att hon kort därefter helt kollapsade. Medvetslös sjönk hon ner i den leriga botten av dammen.

Först på kvällen, när det redan började bli mörkt, återvände hon till medvetandet. Efter att hon hade tagit sig upp och blängt ut från leran med sina stora, sorgsna facetterade ögon, var hon fortfarande mycket skakad. För en kort stund trodde den lilla dagsländan att det bara kunde vara en dålig dröm. Det fanns ingen spår av vattenbaggen någonstans i närheten. Hon hade aldrig tidigare sett en sådan varelse. Men upplevelsen var alltför verklig för att vara en dröm. Hon visste att hon inte hade drömt. Hon kunde inte sluta tänka på sin kommande död. All hennes tidigare lätthet och naturliga självförtroende var helt borta.

Hon tittade uppåt, precis som hon hade gjort på senare tid. Det var nästan mörkt. Det lugnade den lilla dagsländan, för på så sätt undkom hon förtrollningen av solens ljus, som hade lockat henne så mycket.

Efter solnedgången kände den lilla dagsländan sig lite bättre. Efter att ha tillbringat en stund i totalt mörker kände hon sig till och med ganska bra. Då kom hon på en idé: Hon kunde gräva sig djupt ner i leran på dagarna och bara gå ut för att leta efter mat på natten. På det sättet skulle det magiska ljuset aldrig någonsin nå hennes ögon, tänkte hon. Ju längre hon tänkte på sin idé, desto mer växte hoppet inom henne om att kunna undkomma sitt öde och överleva. Hon var dock trött, så trött att hon strax därpå somnade utmattad.

Nästa morgon, när hon vaknade och öppnade sina ögon sömnigt, sken solen redan igen. Dess varma strålar dansade glatt på vattenytan och snart kunde den lilla dagsländan återigen känna den underbara ljusets magi. Hormonerna i hennes lilla kropp spelade nästan galna när ljuset nådde hennes ögon. Hon kände hur blodet i hennes kropp började pulsera vilt och allt inom henne drog henne ut i ljuset.

Men då blev hon rädd. Plötsligt kom allt tillbaka till henne, det som hon hade upplevt dagen innan. Hon vände snabbt bort blicken från solen och gömde sig i leran. Rädslan hade återvänt och hon kom ihåg sin plan, sin idé att hålla sig borta från ljuset och tillbringa sitt liv i totalt mörker. Hon var fast besluten att genomföra sitt föresats, även om hon samtidigt kände den magiska driften att gå ut i ljuset. Nästan kändes det som om det inte fanns något vackrare än att följa denna inre önskan. Men rädslan för att dö var större, och så småningom grät hon sig till sömns.

När hon på kvällen vaknade upp totalt utmattad märkte den lilla dagsländan genast att solen redan hade gått ner och att det var ganska bra för henne under omständigheterna. Hon tröstade sig med tanken att egentligen kunde ingenting hända henne, eftersom ingen kunde tvinga henne att lämna dammen. Hon behövde bara inte fortsätta sin väg ut i ljuset, tänkte hon. Hon var hungrig och begav sig därför ut på jakt efter något som skulle smaka henne. Att hitta mat i mörkret var inte lätt, men det var heller inte omöjligt. Natten var lång, så hon hade tillräckligt med tid att bli mätt innan gryningen.

Även om den lilla dagsländan ibland kände sig ledsen, lyckades hon under flera veckors tid att anpassa sig till sitt nya liv. Snart nådde hon till och med en punkt där hon kände sig ganska nöjd.

Nu hade det gått två månader över tiden. Alla andra dagsländelarver hade följt sitt öde ovetande och hade redan dött. Hon själv hade undkommit sitt naturliga öde. Det gjorde henne mycket stolt. Den inre driften att följa hjärtats visdom, att överlämna sig åt ljuset och att ge sig hän åt livets flöde hade nästan övervunnits. Vilken lycka det var att ha lärt känna vattenbaggen, tänkte den lilla dagsländan. Det fanns knappt något kvar som kunde glädja hennes hjärta, men till sist hade allting sitt pris, sade hon gång på gång till sig själv.

Trots det gjorde det henne ibland väldigt ont att all den skönhet som hon tidigare hade njutit av i överflöd nu tillhörde det förflutna. Då mindes hon lättheten som gjorde hennes tidigare liv så underbart och glädjen som alltid genomsyrade henne.

Eftersom den lilla dagsländan bara var aktiv på natten, uppfattade hon inte längre färger. Hennes liv framställde sig för henne bara i grå och svarta nyanser. Det fanns nästan ingenting kvar som påminde om det underbara livet från förr. Hon kände sig uttråkad det mesta av tiden och allt som hade kunnat göra hennes liv vackert och meningsfullt existerade bara i minnet.

Så gick veckorna. Allt oftare frågade den lilla dagsländan sig själv vad meningen med hennes liv var. Ofta lyckades hon trösta sig själv på något sätt, men hon hittade aldrig ett verkligt tillfredsställande svar på den frågan.

Så småningom låg hon bara apatiskt i leran. Ibland växte ändå en liten längtan upp inom henne. Längtan att överlämna sig åt ljuset och att låta lyckan bära henne. Bara bort, dit livet ville föra henne. Hon ertappade sig själv gång på gång med att tänka tanken att lämna allt bakom sig och gå ut i ljuset. Bara ut i livet.

Allt mer tid gick och en dag frågade den lilla dagsländan sig själv om det inte hade varit bättre om hon aldrig hade träffat vattenbaggen. Numera vaknade hon upp vid alla tider på dygnet. Hon visste aldrig vilken tid på dagen det var. Hon kände sig alltid likgiltigt trött när hon trögt kröp upp ur leran. Hennes en gång så vackert glittrande, alerta facetterade ögon hade nu blivit trötta och glanslösa.

Elva månader och tjugonio dagar hade gått sedan hon hade bestämt sig för att tillbringa sitt liv enbart i totalt mörker.

Det var fortfarande mörkt, men man kunde redan ana att solen inte skulle dröja länge. Den lilla dagsländan låg orörlig i leran. Men sedan, knappt märkbart, spirade en liten längtan upp inom henne den här morgonen. Ett leende spred sig över hennes ansikte och under tårar lät hon sig drivas av längtan. För varje minut som solen steg högre, växte längtan inom henne. Hon kände allt mer intensivt den magi som det bekanta livets förtrollning bar med sig.

Ju mer ljus som träffade den lilla dagsländans ögon, desto mer övertog längtan henne med varje ny ljusimpuls.

Därefter reste hon sig upp. Hon tittade uppåt, rakt in i det underbara solskenet. Hon gjorde inget motstånd längre utan överlämnade sig åt ögonblickets magi. Obönhörligt klättrade den lilla dagsländan steg för steg längs en vassstjälk. Med varje sekund kom hon närmare vattenytan. Allt närmare sitt mål. Snart vidrörde hennes ögon ytan av det ljuvligt varma vattnet. Som i trans klättrade den lilla dagsländan allt högre. Först när hon nått änden av stången var hon redo att stanna. Hon kände hur varje fiber i hennes kropp var fylld av oförstoppbar energi.

Dess yttre form förändrades. Hennes hud började torka och hennes kropp förändrades. Snart liknade hennes utseende knappt den lilla dagsländan hon en gång var. Orörlig klamrade hon sig fast vid sin stjälk. Hundratusentals vassstänglar svajade försiktigt i vinden. På nästan varje stjälk hade flera dagsländor klättrat upp. Deras stora dag hade kommit.

Vårdande strålar från solen smekte försiktigt över miljontals dagsländor som vagade i vinden. Endast en av dem hade nu räknat exakt två år. När solen nådde sin högsta punkt på himlen var det precis hon som först skalade av sig sin förstenade hud. Det tog bara några ögonblick innan hon helt och hållet befriade sig från sin gamla hud.

Kort efter förvandlingen var den lilla dagsländan tvungen att vänta tills hennes färg utvecklats och hennes vingar hade vecklats ut och jämnats ut helt. Tusentals andra dagsländor hade också vågat sig ut ur sina gamla skinn, och varje minut blev det fler.

Den lilla tvååriga dagsländan gungade försiktigt i vinden. Med sina stora ögon betraktade hon nyfiket den nya omgivningen. Fascinerad riktade hon snart blicken mot sina vingar. De jämnades alltmer ut och hon kunde skönja en första skimrande glans på dem.

Kort därefter kände hon hur vild livsglädje brann in henne. Hon kunde knappt vänta med att ge sig ut i vinden och sväva iväg. Hon var helt uppfylld av lycka. Och då visste hon plötsligt att det inte fanns något annat att göra än att följa sitt hjärta och slå med vingarna. Med sitt första vingslag satte hon igång en impuls som omedelbart spred sig till miljontals andra dagsländor. Överallt fladdrade silkeslena, glittrande, skimrande dagsländor genom luften. Det var som om hela platsen bara bestod av en enda enorm, silverskimrande moln.

Den lilla dagsländan kände sig som i ett rus. Precis som tidigare kände hon känslan av lätthet och frihet. Hon var överväldigad av den vackra färgernas syn och lät sig förföras av ljudet av tusentals vingslag som omgav henne överallt. Det enda som betydde något för henne var att glida bort i nuet och här, och att ge sig själv mer och mer till livet med varje sekund som passerade. Hon flög allt högre och närmare solen, tills hon till slut förenades med en av sina artfränder och ägnade sig åt ett beroendeframkallande kärleksspel.

Den lilla dagsländan kände en oövervinnerlig lust till livet. Hennes bröllopsdans pågick i många underbara timmar, och först vid skymningen började de första dagsländorna ägna sig åt ägglossning.

Stilla drev miljontals dagsländor runt på dammen vid midnatt, och även hon rörde sig inte längre. Hennes livlösa kropp sjönk långsamt ner på botten av dammen. Det såg ut som om hon bara var ett tomt skal. Trolldomen verkade vara över. Men den lilla dagsländan var fortfarande fylld av lycka, hon kände fortfarande livets rus och hon var fortfarande på sin resa. För precis som hennes kropp var på väg tillbaka till jorden, var hennes själ på väg tillbaka till kosmos. Tillbaka till ursprunget av den rena anden. Genomträngd av djup lycka fortsatte hon sin väg - sin väg tillbaka mot ljuset.