Om människans tendens att dela upp sig själv
Människan har en tendens att dela upp sig själva i en mängd olika delar, som om vi vore ett stort pussel av identiteter och roller. Det är som om vi bär på en inre mångfald av röster och identiteter, alla kämpar för att göra sig hörda.
När vi lyckas med något bra, tar vi gärna åt oss äran och pekar stolt på oss själva och säger, 'det här har jag gjort.' Men när vi stöter på motgångar eller gör misstag, skyller vi hellre ifrån oss och pekar på 'egot,' som om vi inte hade med saken att göra.
Sen kommer alla dessa inre röster, som vi ibland kallar för 'djävulen' inom oss och ibland för 'ängeln,' allt beroende på vad de säger. Dessa röster kan ibland kännas som strider mellan det onda och det goda.
Men vad är egentligen dessa röster? Är de inte bara ytterligare fragment av vår komplexa inre värld? Är de inte till sist, ändå bara våra egna röster, vår egna inre dialog?
Ofta talar vi om vårt 'högre jag' och vårt 'lägre jag,' som om vi vore uppdelade i flera separata entiteter som kämpar om kontrollen över våra handlingar och tankar. Vi refererar till vårt 'ego' som något skilt från vårt 'jag,' fastän ordet 'ego' bara är det latinska ordet för 'jag.'
Men vad är egentligen detta jag vi talar om? Är det inte bara en illusion, en konstruktion av vårt sinne? Är vi verkligen uppdelade i olika delar, eller är det bara en missuppfattning av vår komplexa mänskliga natur?
Det finns en insikt som vi kan nå när vi ser bortom alla dessa delar och konstruktioner av identitet. När vi stillar den inre dialogen, inser vi att alla dessa inre röster, identiteter och roller bara är en produkt av vårt eget sinne. Då inser vi att vi inte är uppdelade i olika delar utan snarare en helhet. När vi förstår att vi inte är våra roller och identiteter, utan något bortom allt det där, djupt förbundna med varandra och med allt liv på denna planet. Det är i denna insikt som vi finner en känsla av enhet och helhet.
I denna tystnad, i detta ögonblick, smälter vi samman med det större flödet av medvetande som omfattar allt liv. Vi kan inte längre identifiera oss som separata individer, utan snarare som en del av det eviga varandet – ett med Gud.
![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#0:
När du skriver om alla dessa olika röster tänker jag på rösthallucinationer. Men de är ju också bara en del av ens eget medvetande, tankar som på något sätt upplevs annorlunda än "vanliga" tankar.
Som små fragment av vårat eget varande😊
#1: Jag skulle säga att vi nog alla mer eller mindre hallucinerar 😄 Människan är helt enkelt så fantastiskt bra på att splittra sig själv i tusentals bitar och är på så sätt i ständig konflikt med sig själv och med alla sina delar. Det ser man tydligt när man tittar ut i världen, hur människorna ger utlopp för sina inre konflikter och när man tittar in i sig själv och blir medveten om hur galet man själv beter sig 😄 Jag skulle t.o.m., säga att den splittrade människan är en normalitet, så att man kan undra vad som är "vanliga tankar"? 🤔
#0:
Jag vill uttrycka det så här:
Förståndet förstår ingenting av vår sanna natur, av det andliga i oss och i varje levande varelse, av enheten/icke dualitet/icke separation. Men förståndet upprätthåller en process i huvudet som kallas ego och lurar sig själv genom att identifiera sig med egot, av ren omedvetenhet av vår sanna gudomliga natur. Förståndet är inställt på den dualistiska världen och det är ju en nödvändighet för att ta sig genom det fysiska livet.
De flestas förstånd är tillräckligt klok för att veta att det måste finnas någonting bakom livet och existensen, fast de vet inte vad det är och kan bara uppfatta, uppleva och tolka fakta och föreställa sig saker dualistiskt. Detta sker genom sinnen som också är dualistiskt inställda.
Förståndet funderar dock mer eller mindre över "det andliga" och vill verkligen förstå det. Men det kommer aldrig att få reda på vad det finns att förstå, eftersom det inte ens kan föreställa sig vad det finns att förstå. Förståndet gör sig dualistiska föreställningar av någonting som inte är dualistiskt. Sen lärs dessa föreställningar ut som om det vore sanning.
Det finns många dualistiska föreställningar och trosystem (egentligen är alla föreställningar dualistiska) och dessa innehåller saker som själar, gud och djävul, demoner, änglar, ärkeänglar (jaja i himlen finns det en hierarki 😄), uppstigna mästare, högre jag, lägre jag och mycket mer.
Om förståndet får det att gå ihop är egot nöjd. Det är konstruktionen som du nämner. Egot är nöjd med sin konstruktion och ställer den därför inte i fråga. Världen tolkas genom den här konstruktionen och egot ser dessa tolkningar som en bekräftelse för konstruktionen. Och så klart finns det ju en hel del böcker som bekräftar ens tro, t.ex. biblar, koraner, new age böcker, internätbloggar och annat och man plockar ut det som passar in i ens konstruktion och tänker "thats it".
En enda sekund av en samadhi erfarenhet skulle räcka för att hela konstruktionen rasar ihop. Men förståndet har ju gjort en så fin konstruktion att det skulle vara synd om det var helt i onödan. 😄
Den roligaste formen av den falska identifikationen är när folk säger "mitt ego" 😄 visst…….. "jag och mitt ego". 😂
#2:
Jo, precis. Eckhart Tolle brukar ha sagt att "normalt är galet", så visst hallucinerar nog alla människor mer eller mindre. Och om man drar det till sin spets är ju hela sinnesvärlden en hallucination/illusion (Maya)…😄
#4: Ja i slutänden är ju allt en enda stor illusion, en stor hallucination 😄
Skulle ändå vilja tillägga att det nog finns en ganska stor, men hårfin skillnad på en tanke och en rösthallucination. Den senare upplevs precis som att det står någon, eller något nära, eller en bit bort och säger något…även fast det bara är i ens huvud (vilket man kan vara mer eller mindre medveten om i stunden), medan en tanke bara "låter" som och uppfattas som just det, att man tänker en tanke.
Sen om man är i djup psykos, så har man ju under den en helt annan världsuppfattning i min erfarenhet….som jag har berättat om i mina tidigare inlägg om psykoser😊
Men det var bara en liten sidonot.
#0
Nu vill jag berätta vad som hände mig, förra veckan på jobbet. (Som person är jag inte den som tar äran till mig). Utan att gå djupare in på händelsen, så var det var som en känslostorm som kom över mig på jobbet. och skröt över vad jag gjort i rummet, då sa en annan person som också satt i rummet. Det du gjorde satt löst, så vi fick fixa till det.
Tji, där fick jag tillbaka!!. Men tänkte vad bra, då får jag vara mer observant nästa gång. Så det var en mycket nyttig lärpenning.😊
Dessa röster som ibland kommer, och slår det på en är ofta händelser som man har upplevt obehagliga i dåtid. Man kände sig så sårad, som man sopade under mattan, så man ska slippa höra det igen. och när man närmade sig det obehagliga igen, så kommer rösten tillbaka.
Obearbetade känslor som man ska ta hand om.
Så är det för mig i alla fall.
#7 Obearbetade känslor och gamla in gnuggade lärdomar vaknar till liv. Det där känner jag igen. Och hur fruktansvärt jobbigt det var på den tiden när jag fortfarande trodde på detta… Och bar den inre kritikern med mig innan jag förstod att det satt som ett gammalt inspelat band i bakhuvudet på repeat.
Och vilken befrielse det blev när jag insåg att den tiden var förbi- och lärde mig att mer och mer utmana den där plågoanden.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
Det här får mig att tänka på Fata Morganas inlägg, "känslor är som gäster".
https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1502096/kanslor-ar-som-gaster
#7:
Det låter som en väldigt givande erfarenhet du hade på jobbet förra veckan och som att du har en öppen inställning till att lära av dina misstag 😊 Jag har själv haft väldigt svårt för kritik och har blivit lätt ledsen för minsta lilla kritik, perfektionistisk som jag är, vill jag alltid göra allt rätt och perfekt. Det är något som har varit ett stort tema i mitt liv, men som jag märker att jag har blivit bättre med på de senaste åren. Men har fortfarande mycket att jobba med där 🙂 Det beror nog som du säger på gamla händelser som man upplevt som obehagliga. Att betrakta känslor som gäster, så som det står i inlägget som Condor länkade till, är en bra hjälp när man arbetar på det 😊
#6: Javisst är det en skillnad mellan de egna inre rösterna och mellan dessa rösthallucinationer som du talar om. Hade egentligen bara de vanliga inre dialogerna i tankarna när jag skrev inlägget 🙂
#11: Jo, det förstår jag nog 🙂 det blev nog bara till ett sidospår i tråden…🙂
Jag har nog själv haft lite svårt alltid att ta kritik, och lätt att ta åt mig av diverse saker. Men tror det blivit bättre när den inre dialogen har tystnat till stor del. Lite som rore kanske är inne på.
#12: Det är ingen fara med sidospår 🙂 Jag kan ju också berätta vad som hände mig strax innan min utbildning började. Då deltog jag under några månaders tid i olika kurser och förberedningskurser för utbildningen. I en av kurserna talade vi om de inre rösterna, som t.ex om den inre lathunden. Minns inte exakt vad läraren sa, men jag utbrast; Om rösterna man hör inte är sina egna borde man kanske fundera på att besöka läkaren. Sen insåg jag att flera av de andra kursdeltagarna faktisk inte hör de inre rösterna som sina egna, utan som någon annans röst. Jag hade alltid tänkt att det bara är sin egen röst man hör, men tydligen uppfattar vi den inre dialogen, dvs dessa inre röster på helt olika sätt Jag hade nästan lust att sjunka genom golvet när jag insåg hur olika vi människor är och hur olika vårt inre liv är och önskar jag hade låtit min kommentar varit osagd 😄
- Redigerat 2024-02-26 16:59 av FataMorgana
#13:
Det där med den "inre lathunden" är ett typiskt exempel för ditt huvudinlägg. På tyska säger man "innere Schweinehund" som egentligen betyder inre svinhund. Är man lat, är det inte ens eget fel, utan det var den inre lathunden. 😄
#13: Nu ler jag stort och känner igen mig. Den där spontanitet som bara hoppar ur munnen på en och man inser att oj då… Nu vidgades infallsvinklar- fast det har aldrig varit det första jag sett.
Nä, det första som kommit har varit skammen och en önskan om att vilja bita av mig tungan🥵 och så lite självanklagelser på det som grädde på moset liksom.
Men det är ju just dessa pinsamma situationer som breddar perspektiven, och som får mig att växa.
Tack så mycket💗 är ord som
Brukar flyta upp lite senare. Men fortare nu förtiden 😅
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#15: Ja det var en pinsam, men en nyttig lärdom som jag fick mig och genom det, ett mycket bredare perspektiv på saken 😊
#13:
Ja, där ser man hur olika vi uppfattar den inre världen. Och säkert den yttre på det. Mooji sade en gång att ingen upplever världen på samma sätt som någon annan, och det stämmer nog.
Om att ha flera röster som talar inom en, är nog något jag tyckte mig ha förr i tiden (om man utesluter rösthallucinationer). Men nu mer känns det som att mina inre "röster"/tankar är mer samstämmiga, som att de upplevs som mer endast mina egna…🤔
Lite lustigt när man väl börjar tänka på sånt.
Starta ny diskussion