#0:
Fint dikt! 🙂 De där frågorna måste jag fundera lite på. Men det är ingtressanta frågor. Jag svarar lite senare, för det blir ett längre svar och jag måste snart iväg för att hämta Fata Morgana från tågstationen.

#1: Tack så mycket.
Skriv när du kan och vill 🙂
Det är ingen brådska alls. Kände bara ett behov av att släppa fram dessa frågor.

#2:

Ok, här kommer svaret. Den första frågan om vad ett andligt uppvaknande är, är någonting som sker bortom förståndet, när tankeverksamheten upphör och förståndet inte konstruerar ett ego. Då kan man erfara sin sanna gudomliga essens och det är någonting som förståndet inte kan föreställa sig. Jag skrev en artikel om det här:

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1533840/andligt-uppvaknande-samadhi

Den kan ske på olika sätt, t.ex. när man mediterar eller om man väcker sin kundalini. Då sker det när kundalinikraften har tagit upp sig till kronchakrat. Det är den intensivaste formen och det är den formen som Fata Morgana kunde erfara. Hon skrev en artikel om kundalinin här och där finns en länk till hennes blogg där hon berättar om sin egen kundaliniresning:

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1502355/kundalini

Men ett andligt uppvaknande kan även träffa en som blixten från en blå himmel. Precis som att kundalinin inte bara kan väckas av andliga övningar, utan t.ex. av en livskris, kan man även ha ett andligt uppvaknande pga en livskris. Själv hade jag inga föreeställningar om vad ett andligt uppvaknande eller upplysning som det också kallas för är. Jag förknippade det med att man får någon speciell kunskap, dvs. någonting för förståndet och jag strävade aldrig efter det. Jag ville bara bli duktig på att arbeta med reiki, kristaller och annat och var nyfiken på det som ligger utanför vetenskapens möjligheter om vår existens.

Jag visste när det hände att det var en andlig erfarenhet och jag surfade på en våg av lycksalighet i flera månader, fast jag egentligen befann mig i en livskris. Först när jag läste att Tolle och Osho beskriver deras uppvaknande precis så som det hände mig, tänkte jag mig….aha….. 😄

Det är en sorts "att ge upp" fast på riktigt. Inte för att erfara samadhi. Tolle skrev att det hände honom när han ville dö. Men för mig spelade det ingen roll om jag levde eller var död.

Somliga erfar samadhi när de har gått länge på en andlig väg och för somliga (exempel Fata Morgana) börjar den andliga vägen med samadhi i form av en kundaliniresning. Man kan gå en andlig väg och aldrig erfara samadhi och man kan erfara samadhi utan att gå en andlig väg. Det är inte vi (våra egon) som bestämmer hur och när det sker. Vi kan bara antingen vara öppna och tomma eller inte. Är vi inte det, kan vi förhindra det, men vi kan inte bestämma att nu vill vi erfara det.

Nästa fråga om vad en andlig väg är finns det många åsikter om. För somliga är en andlig väg att tro på en religion och följa deras regler, t.ex. budorden. Det är inte min åsikt, utan för mig är den andliga vägen sökandet inåt, efter "skatten" som finns i varje människa. Söka i stället för att tro och när man väl har hittat den, behöver man inga regler eftersom man lever mer utifrån hjärtat.

Man kan dela in vägen i 2 olika sorters faser. Vägen före man har hittat skatten och vägen efter det. Först söker man och sen integrerar man det som man har hittat i sitt liv. Man ser världen med andra ögon för att man så att säga föds på nytt. Men annars är man inte annorlunda än vilka andra människor som helst. Förståndet och egot kommer tillbaka igen, för utan det kan man inte överleva i den fysiska världen. Man har fortfarande emotioner, men hanterar de kanske på ett annat sätt, t.ex. bär man inte på sig dessa lika länge och släpper loss dom.

Sen kommer vi till föreställningar av gud. För det mesta föreställer sig människor en person. Andra som en energi. Men det som gud verkligen är ligger utanför förståndets möjligheter. Det är den delen av en samadhi erfarenhet som inte går att beskriva. Vem som söker gud bör göra sig av med sina föreställningar, för annars söker man det som man föreställer sig.

Sen till din nästa fråga…. "ja, det räcker med att vara människa för att vara andlig". Andligheten är alla varelsers sanna natur. Det är bara inom vissa new age kretsar där dom tror att dom är mer andliga än andra. 😄 Men när jag hör sådana uttalande, säger det mig bara…. "aha, en som tror att ha hittat, men som inte har hittat".

Det blev ett långt inlägg. Hoppas att du orkar att läsa och läs gärna även länkarna i det här inlägget.

#3: Tack för ditt svar. Jag ska kolla länken lite senare. Just nu ska jag ta hand om mina kolakakorsom snart ska tas ur ugnen och en plåt till ska in🤗

#4:

Mums. 😊 Vi ska baka till julen. Annars äter vi knappast godis. Men till julen blir det vaniljbågar. Dom smakar gudomligt gott. 😊

Vaniljbågar låter gott. Men tror inte jag ätit det någon gång. Vet inte ens hur de ser ut.😇

Jag brukar aldrig baka kakor. Men den tiden verkar vara förbi nu 🤣. Andra laddningen inom loppet av en vecka. Och nej, jag har inte proppat i mig alla själv🙃.

Det är så himla kul att ge bort de som små presenter. ❤️

#6:

Nån gång ställde vi in receptet och bilder här på sajten, men hur jag än letar, hittar jag inte inlägget.

Receptet är:

260 g mjöl (vi brukar ta dinkel fullkorn)
200 g smör
80 g socker
100 g malda valnötter
1-2 teskedar vaniljsocker
en smula salt

Det gör man en deg av, vecklar in den i en folie och låter den så i kylskåpet i 2 timmar.

Sen gör man rullar av degen, ungefär 1,5 cm tjocka och skär rullarna i små bitar som man formar bågarna av. Dessa bakar man sen i 15 minuter med 170 grader.

Sen strör man florsocker som man har blandat med 1-2 teskedar vaniljsocker på de varma bågarna.

Det krävs lite övning för att forma degen, eftersom den bryter lätt och även de färdiga bågarna bryter lätt. Som godast är dom efter 2-3 dagar. Färska bågar fär mjukare men efter 2-3 dagar blir de knaprigare.

Kanske Fata Morgana har kvar en bild som vi kan ställa in.

Vilka intressanta och djupa frågor och det just på en dag som jag tog mig friheten att gå hem lite tidigare. Nu kan jag inte låta bli att ta mig an den ena frågan efter den andra. Det är sen bara mina nuvarande tankar och funderingar, som kan ändras med tiden 🙂

Vad betyder andligt uppvaknade egentligen.

Jag skulle säga att det säkert varierar från person till person och att vi nog gör oss alla olika föreställningar om saken. För en del betyder ett andligt uppvaknande att ”genomskåda” den yttre verkligheten, för vissa betyder det att tro på mörka makter, för andra betyder det att uppnå olika spirituella tillstånd, som tillstånd bortom tid och rum och tillstånd av ego-löshet, Oneness osv. Folk ger alltså begreppet andligt uppvaknande olika betydelser och sen strävas det efter sin egen föreställning.

Men själv skulle jag säga att ett andligt uppvaknande egentligen bara betyder, att man slutar med allt det där, dvs att man slutar tro på mörka krafter, att man slutar sträva efter att uppnå olika spirituella tillstånd, för att man inser att det för jaget och förståndet varken finns någonting att uppnå och bli och heller ingenting att veta. För mig är en uppvaknad person en person som helt enkelt tagit bort blicken från den yttre verkligheten och vänt den inåt i stället. Hur det går sen går till varierar från person till person. Vi är alla olika och utvecklas i olika takt.

Vad är att gå den andliga vägen?

Tänker att det finns många sätt att arbeta med sig själv och med den inre gudomliga energin. Tänker att allt som har med självreflektion, självobservation, psykologiskt arbete, energiarbete (t.ex yoga, meditation, reiki, qigong), är sätt att bli medveten om själv och om illusionerna som vi skapar. Det är för mig det som utmärker en andlig väg, dvs att gå inåt.

Finns det ett fast begrepp att förhålla sig till

Jag tror att begreppen skapar vi själva och att de bara har betydelse för våra förstånd, i den fysiska världen. Ur ett djupare perspektiv, är begrepp bara i vägen. Begrepp skapar föreställningar och föreställningar är inte samma sak som det oföreställbara. Men för att kunna umgås med varandra, så är det ju bra med olika begrepp och bäst skulle det ju vara om folket skulle komma överens om vilka begrepp som ska stå för vad, så att man inte talar om olika saker hela tiden men använder sig av samma begrepp.

Eller är det lika luddigt som Guds begreppet

Ja det är det nog 😉

Där det finns otaliga föreställningar om vem eller vad Gud är?

Ja det finns otaliga föreställningar om det. Men så länge man är medveten om att sin föreställning bara är en föreställning och inte sanningen, tänker jag att det inte är ett problem. Det är svårt att inte föreställa sig någonting alls. Jag tror inte att det är meningen att vi ska samla på oss kunskap, utan att vi ska bli medvetna (eller kanske bättre sagt har vi den möjligheten, tror inte på att vi måste någonting) 😊

Kan det rent av vara samma sak?

Kärt barn har nog många namn. Säker är det bara den ena skaparen, den enda guden, den enda källan som folk söker. Det är bara föreställningarna som är många.

Kan vi vara andliga och gå en kristen eller annan religiös väg?

Ja jag tänker det. Tänker att vi egentligen är alla andliga / gudomliga varelser, men som går olika vägar, har olika religioner och trosföreställningar. Men huruvida en kristen person eller en person med en annan religion tittar inåt i sig själv är en annan fråga. Buddhisterna gör i alla fall det, med tanke på hur Buddha sa till sina elever att det enda som behövs är självobservation och meditation. Men som redan Condor sa, finns det så många åsikter om vad som är en andlig väg, att en kristen person anser sig säkert själv vandra en andlig väg. Det gör vi nog egentligen alla som använder sig av begreppet andligt, dvs anser att vi går en andlig.

Kan vi vara ateister men ändå andliga?

Ja. Tänker att även en ateist kan meditera och observera sig själv. Fördelen som en ateist har är väl den, att han inte har så många föreställningar om Gud att bli medveten om, men huruvida har ens har ett intresse av att försöka utforska sig själv och sin andlighet är en helt annan fråga. För en ateist är det kanske bara flum.

Räcker det med att bara vara människa för att vara andlig?

Ja absolut!

#8: Tack för ditt utförliga
kloka svar 🙂

#7: Tack! Kanske jag vågar mig på detta i framtiden🙂

Vad kul att få ta del av era reflektioner kring andlighet.

Ja i stort sett har mitt liv kretsat kring andlighet.
Har sedan barnsben haft inblick i kristenheten.
Stämmer verkligen det som predikas ut från bibeln är sant.
Inte för jag tror på det.
Det är nog människans strävan att vilja få svar på livet stora frågor.
Texter i all ära, men det är också tolkningar åt olika riktningar.
Den andliga vägen för mig, är den personliga vägen.
Att lära känna mig själv, på den krokiga vägen.
Har inga större ambitioner att eftersträva andlighet.
Och att det som ska vara, si eller så.
Det (tror jag) är den största fällan man kan gå i.
Att vara sig själv helt enkelt.

#11: Tack för dina tankar🙂

#0:

Det finns nog lika många föreställningar om andlighet, och Gud som det finns människor. Men på senare tid har det för mig blivit så att en andlig väg är att erfara sitt sanna jag, sin innersta kärna.

Du har redan fått så bra svar kring detta att jag nog lämnar det så från mig, kort och koncist.🙂 Men djupa frågor, och en fin dikt kommer du med i alla fall.

#13: Tack för dina tankar snowy00.🙂

#13:

Ja, jättemånga föreställningar och somliga föreställningar visar hur långt ifrån sanningen som de är.

För somliga verkar andlighet och andlig utveckling vara att få superkrafter och makt, med tanke på vad de sprider i deras youtube klipps. T.ex. att "eliten" försöker att förhindra att människorna får tillgång till gud och att de blir upplysta, för att själva behålla makten.

Men om man verkligen har haft ett andligt uppvaknande vill man helst kunna dela det här med andra (som man dock inte kan). Det handlar heller inte om egotrips att ha makten, utan att låta sig ledas av den gudomliga energin.

Dom som de kallar för "eliten" har själva inte tillgång till deras högre energier ur deras högre chakren, eftersom de strävar efter makt och pengar = att bara leva energierna ur deras nedre chakren. De högre chakren aktiveras av kärlek och medkänsla.

#0
Det vore intressant att få ta del av dina tankegångar och funderingar kring dina frågor. 🙂

#16: Ja, det kommer lite senare. Har lite att stå i nu 🙂

Jag tror ju att vi alla har ett rikt inre liv. Där vår kärna består av ren klar kraft som solkas ned. Under livets gång.
Där många av oss tappar bort oss och slutar lyssna inåt.

Den yttre världens sus och brus grumlar vårt seende och våra känslor.
Den yttre människan och den inre krockar med varandra. I mötet med andra människor och inlärda programeringar.

Allt levande bär på andlighet - Även om jag ibland ifrågasätter det med ett starkt motstånd. Där onska och elakheter finns.

Jag har aldrig riktigt fastnat i något fack, eller sett lösningar i andra. Då har jag vänt om. Vill behålla det som ger mig något men samtidigt ha friheten att välja min egen väg.

Kanske därav min känsla av ensamhet? Inte kunna göra mig förstådd, vara lite udda🫠

En resa inåt för att komma frammåt - om man nu kan kalla det, för det?

Vet inte riktigt om det besvarar mina frågor där uppe.
Men det var det som kom ut nu😇

#18:

Det var visa ord och det säger jag inte bara för att jag vill smickra. 😊

Grejen är ju den, att den yttre världen är mer högljud än den tystare inre världen. I den yttre världen proppas våra sinnen full med massor av perceptioner. Förståndet sorterar och klassar dessa och det är en ständig inre dialog som bildar en rökridå till vår sanna essens.

Även människor som gör onda saker är lika andliga som alla andra. Vi är av samma essens och har bara olika egon och personlighet. Ingen människa är bara god eller bara ond. Vi har alla båda sidor i oss och väljer enligt våra egna personlighet, intelligens, emotioner och känslor. Somliga är så funtade att de gör saker som vi klassar som onda.

Den andliga vägen kan kännas ensam. Man går den ensam även om det kan finnas någon som går på samma väg brevid en. Essensen av vad man erfar på den vägen kan man inte dela med någon. Men den som går brevid förstår åtminstone vad man pratar om. Men den stora majoriteten gör det inte och det kan kännas ensamt. Därför säger jag ibland att Fata Morgana är den enda människan som är real för mig. 😄
Jag känner en vis och upplyst gammal man som säger "ensamma har vi blivit födda och ensamma lämnar vi världen".

#19: Ja, de tankarna landar i mig.
Ensam föds vi.
Ensam dör vi.
Så är det i de mest svåra stunder också.
Även om vi har människor runt om oss….

Här är vi då en skara av ensamma individer. Som kan dela med oss i alla fall av våra tankar och funderingar längst vägen.

Ensamhetens ord, inte alla gånger så lätt att sätta pränt på. (försöker då åtminstone).

Kloka och intressanta inlägg ni har, som man får ta del av.

#21: Jag också glad över att ni delar med er av era tankar och funderingar. Det är både väldigt intressant och givande 🙂

#21: Jag med. Det är så intressant och spännande att ventilera🤗

#23: Javisst är det så 🤗

Utan ord

Tystnadens paus
andas expansion.
Tomheten där i
sträcker på sig.
Tystnadens väggar
dras ihop.

Runt människan
väcks oro
utan ord.

Orden ställer sig
på kö.
Ramlar ut ur
munnar.

Mötas i tystnad.
Är få förunnat.
Tomheten andas
fritt i tystnadens
närhet.

Utan ord.

A.E 2023 12 12

#15:

Ja, jag hade gärna kunnat dela min andliga resa med någon annan (IRL också då). Men som du nämner är det inte så många som går en andlig väg, eller ens riktigt vet vad det innebär… Så vägen kan ibland kännas ensam.😊

I alla fall är det fint att vi har blivit en riktig liten community här, med bara trevliga människor som skriver intressanta inlägg. 🙂

#27:

Absolut, det gör mycket😄