#0:

Ledsamhet och ilska är mänskliga emotioner. På den andliga vägen kan man lära att hantera sådana känslor. Kan man släppa loss ilskan som uppträder eller göder man den? Man kan reflektera över hur man själv hanterar dessa känslor och lära känna sig själv. Men man måste inse skillnaden mellan att släppa loss och tränga bort. Att tränga bort den är kontraproduktivt, eftersom allt som man förtränger bara växer i undermedvetandet. Somliga krig existerar bara för att människor göder deras ilska.

Tycker att Condor sammanfattade det bra.

#2:

Tack! 🙂

#2 Ja det var nog en bra sammanfattning av Condor 😊

Anledningen till att jag funderar över detta är, att det verkar finnas någon oskriven regel där ute bland folk, över att man måste engagera sig i allt elände som händer där ute i den yttre verkligheten och deltaga i alla möjliga debatter och diskussioner där man framhäver sin egen frustration och ilska över både det ena och det andra. Det var någon som sa, att om man bara sitter och mediterar dagarna i ända och endast intresserar sig för det andliga, så är det som att blunda för vad som händer där ute. Han ansåg att man blir känslokall och livsfrånvarande.

Det är klart att det för mig med, känns ganska så frustrerande att se så hur människor lider och mår dåligt där ute och jag håller med om att det är mänskligt och helt normalt att känna så, men jag har också märkt, att ingenting förändras huruvida jag sprider ut mina känslor till allt och alla genom att berätta hur arg och upprörd jag är. Sen har jag också märkt, att ingenting förändras bara för att jag känner som jag gör. Det spelar liksom ingen roll vad jag känner inom mig för det som händer där ute, det spelar bara roll för mig själv och för mitt eget välmående och redan den vissheten gör det mycket lättare för mig att acceptera den rådande situationen där ute. Varför skulle jag liksom behöva gå omkring och må dåligt bara för att andra gör det? Hur skulle det kunna hjälpa folk? Varför skulle jag inte hellre få spendera mitt liv med att göra saker som får mig att må bra?

Bara några vidare tankar om saken som dök upp i mitt sinne 😊

Tillägg: Jag har liksom ingen lust längre att sitta och tjafsa med folk över det ena och det andra och med att framhäva vad jag tycker och tänker om allt som händer där ute. Jag har gjort så i så många år, men ingenting har jag lyckats förbättra pga det, absolut ingenting. Världen ser ändå ut som den gör, med eller utan mig.

Det enda som nuförtiden intresserar mig är att meditera och filosofera över alla dessa andliga teman som vi diskuterar om här på sajten och att få dela med mig av egna erfarenheter och att få ta del av andras. Så mycket mer intresserar jag mig inte längre för och det tycker jag att är så rogivande. Men enligt somliga, så blundar jag för det som händer och sker där ute, dvs för allt det negativa och lever i en rosa drömvärld där jag bara har fokus på allt det positiva. Enligt mig själv, så är det dock, att inte ta illusionen på så stort allvar längre 😊

#5: Ja, varför hålla den negativa elden igång?
Inget förändras av det. Mer än att det kollektiva medvetandet eller vad jag nu ska kalla det löper amok och blir ännu mer aggressivt?

Jag kan känna en stark sorg
över att vi människor styrs så blint av våra känslor att konsekvens tänk inte ens existerar. Och på ett annat sätt så fattar jag även det……

Jag ser våra känslor som barometern för vårt inre mående. Ibland är vi inte ens medvetna om hur det påverkar oss eller andra. Och så länge den omedvetenheten råder… och det har den ju gjort sen urminnes tider…..
Så kommer det att vara som det är.

Det är upp till var och en av oss att välja vilken väg vi vill gå. Då blir risken också väldigt stor att vi tappar en stor del av den gemenskap vi så gärna vill tillhöra……
Det kan kännas oerhört ensamt att gå emot strömmen När hela samhällen delas upp och skriker ut sina åsikter…..

Istället för att stanna kvar I känslorna och utforska dem. Låta dem vara tills de smälter undan likt snön i vårsolen.

#7: Ja precis, det var fint skrivet. Just så är det ju 😊

#8: Ja, en mänsklig utmaning😉

Jag har nog själv aldrig riktigt varit någon som tycker massa saker, om massa ting. Ibland har folk bara velat ha en åsikt av mig, även fast jag inte haft någon. Men jag har samtidigt tyckt det är väldigt skönt att inte tycka så mycket, för som sagt, vad ändrar det? Sen beror det ju på var man vänder blicken. Slår man på nyheterna så är det som att världen håller på att gå under. Men gör jag som min katt, sätter mig vid fönstret och blickar ut på regnet som faller mot rutan, så verkar världen (åtminstone här) väldigt rofylld….

Folk har nog i många fall alltid haft svårt att förstå sig på de som vänder blicken inåt, mediterar och intresserar sig för det inre, och andlighet. Men ärligt så rör det mig inte i ryggen, för jag vet inom mig hur värdefullt det är på alla sätt. Som Mooji sade en gång:

"De vet inte vilken skatt du har hittat."

#10:

De kan ju inte veta vilken skatt som andra hittar i sig om de inte själva har hittat den i sig. 😊

#11:

Sant😊😄