#0

Det var ett fint skrivet inlägg. Ja man behöver nog ha en kärleksfull relation till sig själv för att kunna ha kärleksfulla relationer med andra människor.

Att älska sig själv handlar inte om att vara självisk eller egoistisk, utan om att erkänna sin egen unikhet och värde som en individuell person. Läste någonstans att Osho betonade vikten av att släppa taget om självkritik och självbedömning, för att istället fokusera på att uppskatta sig själv för den man är med sina fel och brister och med det kan jag bara hålla med honom.

Han menade att det nödvändigt för personlig utveckling och självförverkligande. Han uppmanade människor att utveckla en medvetenhet om sig själva och om det som händer inom en och att vara öppna för att utforska och acceptera alla sina känslor och upplevelser. Så visst är det visa och viktiga ämnen, det som du skriver om det och det som jag nyligen läste på någon Osho sida om samma ämne 😊

Tack! 😊 Det var också fint skrivet av dig.

Fint skrivet av er båda FataMorgana o Condor.

Det där att älska sig själv. Är ett begrepp som jag har haft svårt att ta till mig.

På nått vis så har det låtit uppblåst och själviskt. Kanske för att vi människor har tendensen att blåsa upp oss och leva livet efter alla dessa uppgjorda skyddande normer och våra svagheter - dvs , det som väcker smärtkroppen, så tänker jag.
Jag tycker fortfarande att benämningen är lite missvisande😇 om jag ska vara ärlig.

Mycket handlar om att autensitet (stavas det så?)

När vi känner att vi måste gömma vpr skuggsida.
Då är vi inte ärliga i vårt varande.

Och då utvecklas inte självkänsla, empati och kärleken vi bär inom oss.
Blir till ett öken landskap.
Och människan rör sig bakom kulisserna av sig själv.

Lite hastigt påkommen tankar.

#3:

Tack! 🙂 Det fanns en tid då jag också hade svårt att ta till mig det där med att älska sig själv. På den andliga vägen ska det ju mer handla om att älska andra, tänkte jag.

Jag tänkte, nästan alla äskar ju ändå sig själva. Men när jag dök lite djupare in i psykologin, förstod jag att människorna älskar sin föreställning av sig själv. Människor vill ju mest se sig själva som goda, med så lite brister som möjligt och det som inte passar in i ens självbild, som man inte vill se sig som, förträngs. Man gömmer inte medvetet undan det för andra, utan man förtränger det för sig själv, för att man inte vill se sig med dessa egenskaper. På så vis är man inte medveten om det som man förtränger. Därför kallas det skugga.

Sen förstod jag, att om man inte accepterar sina egna brister och älskar sig med sina brister, kan man heller inte älska andra människor med dessa brister och brister har vi ju allihopa. Accepterar man sina egna brister och älskar sig med dessa, kan man också älska andra människor med samma brister.

Hur det hela fungerar kan man kanske lättare föreställa sig om man tar som jämförelse att man förälskar sig. Jag skiljer mellan att vara förälskad och att älska. Är man förälskad, förtränger man också negativa egenskaper hos människan som man är förälskad i. Efter ett par månader eller år ser man dock även dessa egenskaper och då går många isär, för att människan som man var förälskad i var en helt annan än vad man föreställde sig.

Älskar gör man först när man har lärt känna en människa med alla fel och brister och älskar den människan med alla fel och brister. Precis så är det med att älska sig själv.

#0:

Ja, fint skrivet.

Jag har skrivit lite om det undermedvetna (o-medvetna) på min blogg och så… Känns nästan som vi skriver om lite samma sak, fast med lite olika ord. Men jag antar att skuggan och det undermedvetna inte är samma sak inom psykologin?

#5:

I vardaglig språk används dessa begrepp ofta för en och samma sak. Men inom psykoanalysen skiljer man mellan dessa begrepp.

Det undermedvetna är i alla fall en del av vårt psyke som inte är direkt tillgängligt. Det står för de mentala processer som ligger under medvetandets tröskel och som ligger bortom rationell kontroll.

Det omedvetna tolkas lite olika av Freud och Jung. Men man kan säga att det står för saker som vi inte är medvetna om, t.ex. för att vi har trängt bort det. I Jungs koncept finns det också "det kollektiva omedvetna".

Men hur som helst, så är enligt min uppfattning den viktigaste skillnaden, att det omedvetna inte är en del av psyket, utan ett innehåll som man inte är medveten om.

#3:

Jag har också haft svårt att ta till mig dessa begrepp, pga att det låter som du skriver, så egoistiskt och uppblåst, som om man gick omkring och bara hade sig själv i huvudet. Men jag tror att det kommer mycket ifrån hur vi har blivit programmerade genom jantelagar och liknande, som talar om för oss att vi inte ska tro att vi är någonting osv.

Men om vi inte älskar oss själva, kan vi heller inte ge kärlek till andra människor. Vi kan heller inte ta emot kärlek om vi inte känner oss värdiga att ta emot den.

Att älska sig själv frigör oss från beroende av yttre omständigheter för vår lycka. När vi är beroende av andra människor, materiella ting eller av yttre omständigheter för att känna oss lyckliga och tillfredsställda, så är vi alltid sårbara och blir besvikna och känner oss misslyckade. Om vi istället lär oss att älska oss själva oavsett yttre omständigheter, så kan vi känna oss trygga och nöjda oavsett vad som händer i livet. Att älska sig själv ökar även självkänslan och självförtroendet.

Det är egentligen inget fel med att älska sig själv, även om vi kanske blivit inmatade annat. Det handlar ju inte om att vara bättre än andra, snyggare, eller klokare, utan om att acceptera sig för den man är med alla ens fel och brister.

#0
Intressanta tankar.

En envis fråga började cirkulera runt bland mina egna tankar medan jag läste. För vad betyder egentligen Att älska?
Sig själv eller någon/något annat?
Byggsatserna som människan präglas med genom uppväxten, planteras av andra människors värderingar som i sin tur skapar en slags självbild.
Där rätt och fel för det mesta sätter upp invändiga stängsel på grund av det som ansetts vara normalt av den folkliga massan som stått mig närmast.

Ju mer jag skalat av mina föreställningar
Ju mer har jag också känt av det som många gånger skapar känslan av utanförskap, att inte passa in och att vara annorlunda av att inte följa den givna normen.
Vilket öppnade upp till tomhet/intighet/ ett omslutande mörker som till en början kändes otäckt och outhärdligt att vistas i.
Idag är det den platsen i mig som är det enda ställe där jag finner min egen trygghet och kraft att vara mig själv.

Innebär det att jag älskar mig själv?
Jag vet helt enkelt inte.

#8:

Det finns många föreställningar om vad kärlek är och många som anser att de älskar någon människa eller sig själva. En vanlig "förälskelse" kan ske snabbt. Man träffar en människa som är trevlig, sympatisk, som ser bra ut, som tittar en med förälskad blick i ögonen och ger en uppmärksamhet och som har egenskaper som man gillar. Och sen….. pang (!), är man förälskad och tror att man älskar, fast man bara har sett de positiva sidorna av den människan. Men det är inte riktig kärlek. Den kommer först när man har lärt känna en människa med alla positiva och negativa sidor och det existerar ingen människa som bara har positiva sidor.

Börjar man en relation med en sådan människa, lär man med tiden även känna de negativa sidorna. Sen kan det hända att man accepterar människan med alla dess negativa sidor. Först då växer den äkta kärleken till den människan. Eller man kommer på att man inte älskar människan med dess negativa sidor. Då går man för det mesta isär.

Precis så är det med att älska sig själv. Accepterar man sig själv med sina negativa egenskaper eller förtränger man dessa? Förtränger man dessa, älskar man bara bilden som man har av sig själv, men inte sig själv. Tar vi som exempel en människa som vill se sig son en människa utan avund. Om man inte accepterar sig själv med den egenskapen, hur kan man då älska andra som uppvisar samma egenskap? Vad man inte accepterar, kan man heller inte älska.

Man måste så att säga lära känna sig själv, lära känna andra och bli medveten om sig själv och andra. Annars kan man heller inte veta om man skulle älska andra eller sig själv om man skulle vara medveten. Sen beror det på de egna värderingarna om man antingen älskar eller inte älskar. Man har vissa vilkor.

Sen finns det en annan sorts kärlek, som inte är beroende av värderingar och vilkor. Det är den gudomliga kärleken, som vi också alla har i oss, men som inte alltid kommer fram. Det är en kärlek som inte har med viljan ha den andra människan som partner att göra och som har mer med medkänsla att göra. Osho beskriver det fint i en text som jag har översatt i inlägg 2 i den här tråden:

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1526412/vad-ar-karlek

Jag kan heller inte svara på frågan om du älskar dig själv och om man ska bedöma det med det som jag skrev först eller med det som Osho pratar om. Men man kan spegla sig i sin partner. Ibland kan det hända att man är sur på sin partner och skulle helst skicka partnern till månen, men man gör det inte för att man älskar sin partner. Det tror jag är ett tecken på att man accepterar sin partner med även de negativa sidorna och ett tecken på att man i så fall även accepterar och älskar sig själv med sina negativa sidor. Men det betyder inte per automatik att man känner till alla sina negativa sidor. Det finns nog en liten bit omedvetenhet om sig själv kvar i alla människor, även om man arbetar på att integrera sina skuggor.

#9: Ja, så är det.
Det var aldrig meningen att du skulle besvara min sista fråga.

Den var bara ett förtydligade för mig själv😇

#10:

Men om jag skulle veta svaret, skulle jag ha svarat. 🙂

Ja vad betyder det egentligen att älska sig själv eller något / någon annan?

Jag blev nyfiken på vad den tyska Yogawiki sidan har att säga om Selbstliebe (självkärlek som det blir på svenska om man översätter ordet)

Tycker texten var så fin, att jag ville översätta en del för att dela med mig av den här:

Självkärlek är kärleken till sig själv. Självkärlek kallas också för "egenkärlek". På latin kallas det Amor Sui. Självkärlek kan ses som både positivt och negativt.

I den kristna moralfilosofin betraktades självkärlek som ett last och hänvisade till att självkärlek innebär att agera till förmån för sig själv, att öka sin ägande, sin anseende, att låta sina önskningar och känslor ha fritt spelrum. Motpolen till självkärlek var kärleken till sin nästa och kärleken till Gud. Idag betonas dubbelsidigheten i Jesus ord inom kristendomen: "Älska din nästa som dig själv." Utveckla därför både självkärlek och kärlek till din nästa.

I modern psykoterapi antas det att självkärlek är en viktig aspekt för att vara psykiskt frisk. Självkärlek innebär att värdesätta sig själv som en värdefull individ med unika förmågor och egenskaper. Varje person har något helt speciellt att bidra med i denna värld. Att vara medveten om detta är en del av självkärlek. En annan positiv aspekt av självkärlek är att ta hand om sig själv. Att leva hälsosamt och att ta hand om sin kropp och psyke är en form av självkärlek som även möjliggör aktiv medkärlek på lång sikt.

Yoga och meditation praktiseras redan ur självkärlekens perspektiv för att göra något gott för sig själv. Men yoga och meditation leder också till självkärlek eftersom man genom meditationen upplever sig själv som ett spirituellt väsen, som ett med det gudomliga. Den högsta formen av självkärlek är kärleken till det sanna självet, till den gudomliga kärnan. Här smälter självkärlek samman med kärlek till sin nästa och kärlek till Gud: För i slutändan är allting ett och sammanlänkat.

Självkärlek är kärleken till sig själv. Självkärlek är att acceptera sig själv, att vara självaccepterande. Självkärlek är kopplad till självrespekt, självförtroende och självvärde.

I Vedanta-traditionen är självkärlek kärleken till ens sanna jag, till Atman. I Karma Yoga är självkärlek övertygelsen att man är rätt person på rätt plats vid rätt tidpunkt för att utföra de uppgifter som ödet för med sig.

Överdriven självkärlek i omogen form kan dock också vara narcissistisk kärlek. Amor Sui, den överdrivna och egoistiska självkärleken, betraktas som en av dödssynderna inom katolicismen.

Kärlek är grundkänslan av att tycka om något eller någon. Självkärlek utgör grunden för varje form av kärlek. Självkärlek har enligt yogatraditionen flera aspekter:

• Ditt sanna jag, din innersta kärna, är ett med det gudomliga. Djupt inom dig finns allt gott. Här smälter självkärlek samman med kärlek till Gud.
• Allt i dig är ursprungligen meningsfullt och älskvärt. Lär dig hantera det på ett skickligt sätt.
• Du har de rätta förmågorna för dina kommande uppgifter.
• Inom dig finns enorma potentialer som ännu ligger och väntar.
• Allt är Guds skapelse, även du med dina relativa aspekter, med dina till synes svagheter och brister.

#12:

"Motpolen till självkärlek var kärleken till sin nästa och kärleken till Gud. Idag betonas dubbelsidigheten i Jesus ord inom kristendomen: "Älska din nästa som dig själv." Utveckla därför både självkärlek och kärlek till din nästa."

Jag minns att redan min reiki lärare på 90-talet sa att kristendomen tolkar det där fel och att egentligen ska betyda att man ska älska både sig själv och sin nästa. Intressant att det idag även tolkas så inom kristendomen.

#11: 😅 Tackar för det

#14:

🙂